Hoppa till huvudinnehåll

Utan mat, medicin och skolböcker

Mathjälp
Mathjälp hungrig

Frivillig- och diakoniarbetare runt om i landet slår larm. De får hjälpa med grundläggande behov som mat, hyra, medicin och gymnasieböcker. Det här borde egentligen tryggas av kommunerna.

I fjol delade kyrkan ut 7,5 miljoner euro i matstöd och ekonomiska bidrag till mindre bemedlade personer. Frälsningsarmén är också en stor hjälpkraft med ungefär en miljon euro som julinsamlingen ger varje år.

Sjukvårdsavgift leder till skuld

– Hur otroligt det än låter så är det möjligt att gå hungrig i Finland. Vår hjälp består oftast av mat och i vissa fall kan vi bidra med tillfälligt ekonomiskt stöd. Tyvärr fungerar tillfälligheten inte alltid eftersom stödnivåerna är så låga inom grundskyddet, säger Saaga Lippo-Karvonen som är kapten i Frälsningsarmén och har ansvar för huvudstadsregionen.

– Skolböcker kan vara så dyra att fattiga familjer funderar på om deras barn alls kan gå gymnasiet. Vi har betalat för skolböcker men de pengarna tycker jag kommunen borde ha, säger Tiina Saarela branschsekreterare för diakoni vid kyrkostyrelsen.

– Folk måste låta bli att köpa medicin för att de inte har råd, säger Hannu Suihkonen, diakonichef i Åbo och St Karins.

Suihkonen i Åbo och Saarela vid kyrkostyrelsen i Helsingfors berättar också att avgifter för den offentliga sjukvården ställer till med problem. En ensamstående som lever på utkomststöd kan sällan betala både för hyran och för en sjukhusvistelse. I värsta fall uppstår skuldspiraler. Få vet om att mindre bemedlade har rätt att låta bli att betala för sjukvård.

Rätten till social trygghet är också inskriven i Finlands grundlag som är hörnstenen i all annan lagstiftning och all offentlig makt. "Alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Var och en har rätt att [...] få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen".

460 euro i månaden

Nivån på utkomststödet har inte följt med den allmänna prishöjningen. Tanken är att utkomststödet ska vara tillfälligt men det fungerar inte i praktiken.

– En ensamstående ska klara sig på 460 euro i månaden. Det behövs inte så mycket oförutsedda utgifter så går det inte. I det långa loppet är det kärvt och då glider det över på oss att ta hand om dem som inte klarar sig, säger diakoniarbetare Lena Streng i Vasa.

Församlingarna i Vasa kan till exempel hjälpa med hyran då kommunen ansett att personen i fråga inte behöver stöd.

– Om vi inte hjälpte skulle det leda till vräkning.

Stödbeslut dröjer 1,5 månad

Diakoni- och frivilligarbetare berättar också om beklämmande situationer då myndigheternas beslut om stöd drar ut på tiden.

– Nu under senaste tiden har väntetiderna vid socialverket och FPA dragit ut på grund av resursbrist och folk måste vänta i långa perioder utan inkomst. Då vänder de sig till oss för akut hjälp, säger Saaga Lippo-Karvonen vid Frälsningsarmén.

– Arbetslösheten i Vanda har gjort att många behöver pengar och mat för att överleva. Samtidigt räcker det allt längre för staden att fatta beslut om utkomststöd och folk kommer till oss för mat i väntan på sina pengar, säger Eija Miettinen, branschsekreterare för diakonin i Vanda.

Vandabor som ansökt om utkomststöd kan nu lagstridigt få vänta upp till sex veckor på sitt beslut. Det borde komma inom sju arbetsdagar men det är rusning på socialbyrån efter att staden skurit i personalstyrkan. Läs mer här.

Diakonin bär kommunens ansvar

I Tammerfors har invånarna svårt att få tid hos de överbelastade socialarbetarna.

– Det leder till att vi får reda ut personens angelägenheter och i vissa fall hjälpa till med hyran eftersom personen annars skulle bli vräkt. Vi gör uppgifter som egentligen hör till stadens ansvar, säger diakonichefen Ilkka Hjerppe.

Tammerforsdiakonin har också märkt att socialarbetare direkt har hänvisat sina klienter till kyrkan.

– På sätt och vis bryter samhället mot grundlagen då det lämnar sådana här lagliga förpliktelser oskötta, säger Hjerppe.

– Som skattebetalare tänker jag att de här uppgifterna hör till kommunen. Jag betalar skatter för att de mindre bemedlade ska få hjälp i problemsituationer, säger Eija Miettinen i Vanda.

Läs också:
Hope lappar där grundtryggheten brister

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle