Hoppa till huvudinnehåll

Lungemboli (blodpropp i lungan)

Bild: YLE/Jessica Edén lungemboli

En blodpropp i lungan kan ge så lindriga symptom att patienten knappt märker av den, men kan också vara livshotande och kräva snabb vård. Blodpropparna kommer till lungorna för det mesta från benens djupa vener, där de kan bildas bl.a. under långa flygresor. Också åderbråck samt p-piller och andra hormonpreparat höjer risken för blodpropp.

En blodpropp (trombos) som bildas på ett ställe i kroppen och vandrar vidare med blodströmmen och fastnar på ett annat ställe kallas en embolus. Tillståndet då proppen stänger till blodkärlet på det nya stället kallas emboli.

Lungblodproppar får i de allra flesta fall sitt ursprung i benens eller bäckenets vener. Därifrån följer de blodströmmen till hjärtats högra förmak och kammare och vidare därifrån till lungpulsådern (lungartären) och lungornas artärer, där de fastnar.

Det tar bara några sekunder för en blodpropp att ta sig från benet till lungorna. Ifall man misstänker en blodpropp i benet är det därför viktigt att man genast söker sig till läkare.

I lungorna ska blodet göra sig av med koldioxid och ta upp syre. Om en propp täpper till en lungartär, hindras frisättningen av koldioxid i den del av lungan som artären går till och syrsättningen blir lidande. Om proppen är stor belastas dessutom hjärtmuskeln, eftersom blodet inte går vidare och hjärtat måste arbeta mot ett motstånd.

Riskfaktorer

Eftersom lungblodproppar härstammar venerna i benen, är riskfaktorerna för lungemboli samma som för blodpropp i benen. Blodproppar bildas relativt lätt i benen, men oftast behövs det någon riskfaktor för att proppen ska bildas, såsom:

- Långvarigt sängliggande t.ex. efter en operation. Proppar bildas lättare i blod som står stilla. Blodet rör sig från venerna tillbaka till hjärtat enbart med hjälp av pumpfunktionen när vi använder benens muskler.

På grund av att risken för blodpropp i benen och för lungemboli är så stor efter en operation, är det vanligt att patienter får heparin i några dagar efter vissa större operationer, t.ex. operationer i buken och efter höftledsoperationer. Heparin förebygger effektivt uppkomsten av blodproppar.

Också trauman och t.ex. ett gipsat ben ökar risken för blodproppar ifall musklerna inte används normalt.

- Långvarigt stillasittande, t.ex. under långa flygresor. Risken för blodpropp ökar vid flygresor som är längre än sex timmar. Risken för blodpropp vid flygresor ökar också p.g.a. den torra luften i kabinen, som torkar ut kroppen och gör blodet mera koncentrerat. För att undvika blodpropp under flygningar ska man därför både röra på benen och se till att dricka tillräckligt. Många flygbolag har anvisningar för hur man kan förebygga blodpropp under längre flygningar.

Stödstrumpor eller flygstrumpor kan gärna användas. I vissa fall kan läkare ordinera heparin före längre flygningar för personer som har särskilt hög risk för venösa blodproppar.

- P-piller. Beroende av typen av piller anses p-piller förorsaka en blodpropp i venerna hos mellan 5 och 25 av 100 000 användare.

- Östrogenbehandling.

- Graviditet, särkilt mot slutet av graviditeten då fostret är större och pressar på moderns venflöde i nedre delen av buken.

- Rökning, särkilt om personen har andra riskfaktorer.

- Cancer. På grund av olika mekanismer ökar många cancertumörer benägenheten för blodpropp.

- Svåra infektioner och inflammationer, framför allt inflammatoriska tarmsjukdomar, som Crohns sjukdom och ulcerös kolit.

- Hjärtsvikt och förstorat hjärta.

- Övervikt.

- Hög ålder.

- Ärftlig benägenhet att få blodpropp. Det finns flera genetiska koagulationsstörningar som kan öka risken för blodproppar i venerna. Den vanligaste genetiska avvikelsen gäller koagulationsfaktor V och kallas för faktor Leiden-mutation.

- Antifosfolipidsyndrom, som är ett tillstånd där blodproppsbildande ämnen bildas i kroppen i samband vissa sällsynta sjukdomar, bl.a. bindvävssjukdomar.

- Tidigare venösa blodproppar, framför allt ifall orsaken till den första proppen finns kvar.

Symptom

Man brukar dela in lungembolier i tre olika svårighetsgrader: lindrig, medelsvår och massiv. En liten emboli ger inte nödvändigtvis några symptom alls, medan en massiv emboli kan leda till döden.

Eftersom en lite propp kan växa sig större om patienten inte kommer under vård, ska man genast söka sig till läkare vid misstanke om lungemboli, också om symtomen skulle vara lindriga.

Den största risken vid lungemboli är inte att lungan tar skada, utan att hjärtats högra sida mår dåligt av den belastning som uppstår då blodet inte kan pumpas vidare. Detta leder till hjärtsvikt och till att hela blodcirkulationen mellan hjärtat och lungorna kollapsar.

Symptomen vid lungemboli börjar plötsligt och kan vara bl.a:

- Andningssvårigheter vid inandning eller snabb, ytlig andning.

- Bröstsmärta eller smärta i ryggen. Smärtan kan vara stickande eller kännas som håll. Smärtan kan kännas hela tiden eller enbart när patienten tar djupa andetag.

- Plötslig hosta, ibland med blodiga upphostningar.

- Oförklarlig trötthet, andtäppa och minskad prestationsförmåga.

- Vid allvarligare lungembolier får patienten hög puls och blodtrycket sjunker. Patienten kallsvettas, kan bli blå om läpparna och kan förlora medvetandet.

- I samband med en lungemboli kan patienten också ha symptom på en blodpropp i benets vener, t.ex. svullen vad, rodnad och värk både i vila och vid belastning. Alla blodproppar i benen ger dock inte symptom.

Diagnos

Ifall läkaren misstänker att en patient har lungemboli görs en s.k. spiraldatortomografi, vid vilken man med hjälp av kontrastmedel avbildar patientens lungor. På en vanlig röntgenbild syns inte lungblodpropparna.

Man gör också en ultraljudsundersökning av benens och bäckenets vener, för att hitta eventuella blodproppar där.

En ultraljudsundersökning av hjärtat görs om man misstänker att hjärtats högra förmak och kammare är ansträngda p.g.a. blodproppen i lungorna.

Ifall symptomen är lindriga eller oklara kan man med hjälp av ett blodprov kontrollera blodets D-dimervärde, innan man går vidare med ultraljud och datortomografi. D-dimer är en nedbrytningsprodukt av fibrin och finns i blodet när en blodpropp bryts ner. Ett normalt D-dimervärde utesluter blodpropp och kan användas som sållningsundersökning vid misstanke om blodpropp i benet eller lungorna.

När det akuta är över, är det dags att utföra behövliga undersökningar för att utreda om blodproppsbildningen eventuellt hänför sig till någon ärftlig omständighet.

Behandling

Behandlingen vid lungemboli varierar beroende på hur omfattande den är.

En massiv och livshotande lungemboli sköts med trombolysbehandling: blodproppen löses upp med hjälp av medicin som ges som dropp. Också vid medelsvåra embolier kan trombolysbehandling användas, ifall hjärtmuskeln är ansträngd.

Vid lindriga och medelsvåra embolier som inte belastar hjärtat används antikoagulationsbehandling. Denna behandling består till en början av heparin som ges som injektion, oftast under huden. Heparin ges genast om man misstänker att patienten har lungemboli, redan innan lungor och ben är avbildade.

Heparininjektionerna byts så småningom ut mot warfarin (Marevan) eller någon annan antikoalugationsmedicin i tablettform. Dessa mediciner förhindrar att proppen växer sig större och tillåter kroppens egen nerbrytning att eliminera blodproppen. Det tar dock några veckor innan den försvinner helt.

Antikoagulationsmedicineringen pågår i minst tre till sex månader. Om risken för nya proppar anses hög fortsätter patienten att ta medicin mot nya blodproppar livet ut.

För patienter som en gång har haft blodpropp är det vikigt att i fortsättningen minimera riskerna för nya proppar. Före operationer och graviditeter ska patienten berätta för sin läkare om tidigare proppar. P-piller och hormonbehandling rekommenderas vanligen inte för personer som har haft proppar och rökning är särskilt farligt. Inför flygresor ska stödstrumpor användas och patienten kan av sin läkare få utskrivet heparinsprutor att ta före resan.

Om det visar sig att blodproppsbenägenheten är resultatet av ett ärftligt tillstånd (t.ex. faktor Leiden) är det skäl att överväga undersökning av släktingar i upp- och nedstigande led.

Artärer, vener och andra rör

Artärer är de kärl som för blod från hjärtat ut i kroppen. Vener heter de kärl som för blodet tillbaka.

I stora kretsloppet pumpas syrsatt blod från hjärtats vänstra kammare ut i aorta (stora kroppspulsådern), och vidare till artärerna som för syre och näring till kroppens vävnader. Artärerna förgrenar sig i allt mindre kärl. De allra minsta kallas kapillärer. Genom deras väggar avges syre och näring, och koldioxid och slaggprodukter upptas.

Det syrefattiga blodet återvänder från kapillärerna längs allt större vener till hjärtats högra förmak och högra kammare. Från den högra kammaren påbörjar blodet sitt lilla kretslopp, som går via lungorna, där koldioxiden dumpas och nytt syre upptas. I det lilla kretsloppet transporterar alltså artärerna syrefattigt blod och venerna syrsatt blod. Det syrsatta blodet förs till hjärtats vänstra förmak och hjärtats vänstra kammare, för att påbörja en ny resa ut i kroppens stora kretslopp.

En vanlig sjukdom i artärerna är ateroskleros, som gör kärlen trånga så att transporten av syre och näring till kroppens celler försämras. Vener, speciellt i benen, kan bli förslappade, med bl.a. åderbråck som följd.

Blodproppar kan uppstå i både artärer och vener.

De medicinska råden på denna webbplats är riktgivande. Kontakta alltid hälsovården ifall du oroar dig för din hälsa.

Läs också

Webbdoktorn

Nyligen publicerat - Hälsa