Hoppa till huvudinnehåll

En tanke om hatkärleken till intervaller

Sabina Bäck, IF Femman
IF Femmans Sabina Bäck skriver om intervallträning. Sabina Bäck, IF Femman Bild: FSI sabina bäck

Intervaller. Du har blodsmak i munnen, det bränner i benen och det känns som om luften tagit slut. Det är plågsamt och stundvis gör det ont, riktigt ont. Kroppen mår inte bra av det. Det är inte hälsosamt. ”Det är inte direkt friskvård vi håller på med”, säger de svenska friidrottsstjärnorna enhälligt i SVT:s dokumentär Medaljens pris. Men du gör det ändå och du gör det träning efter träning, vecka efter vecka och år efter år. Varför?

Att träna intervaller är viktigt för att utvecklas som löpare. Intervaller kan se ut på en mängd olika sätt. Man kan springa olika längd (allt från 15 sekunder till flera minuter), ha olika lång vila mellan, springa olika många intervaller och även antalet set kan varieras. Beroende på vilken förmåga man vill träna upp ska intervallerna vara uppbyggda på olika sätt. Det de har gemensamt är att man ligger över sin egen förmåga en viss tid och upprepar det ett antal gånger. Det är när man krigar på utanför sin komfortzon den riktiga träningseffekten uppnås och det är, tyvärr, inte alltid helt smärtfritt.

Jag tycker, och många håller nog med mig om detta, att intervallträning är värt mödan trots allt. Är det inte för att bli bättre man tränar? Det gör jag! Jag tränar för att uppnå resultat i tävlingar. Resultatmålen reviderar jag ofta gång efter annan vartefter säsongen fortskrider. Ibland gör skador eller sjukdomar så att det inte är realistiskt att behålla målsättningarna och ibland upptäcker jag att formen är bättre än väntat och jag kan ställa högre krav på mig själv innan tävlingen. Men målsättningarna, de finns alltid där. Hade jag inte haft ett mål med träningen hade jag aldrig orkat hålla på som jag gör idag.

Det är kul att träna, men inte så kul att jag halvt skulle plåga livet ur mig flera gånger i veckan frivilligt. Däremot älskar jag att tävla. Det är bland det bästa som finns. Och då jag tävlar vill jag göra bra ifrån mig, vilket i min värld ofta är lika med att vinna. Egentligen är det dock själva prestationen jag vill vara nöjd med. Medaljen spelar ingen roll om jag inte är nöjd med prestationen jag gjorde för att vinna den. För att vara nöjd med det jag presterat ska jag göra ett tekniskt och fysiskt bra lopp, det vill säga att orienteringen ska flyta på och bommarna ska inte existera, dessutom ska jag vara nöjd med löpfarten jag hade under loppet.

Då kommer vi tillbaka till det här med intervaller. De är nämligen ett nödvändigt ont om jag ska kunna vara nöjd med mina prestationer, eftersom jag vill löpa fort samtidigt som jag orienterar bra. Efter ett riktigt hårt löppass känns det som om jag inte ska kunna ta ett enda steg till. Det känns som om jag aldrig någonsin ska orka stiga upp igen. Jag är riktigt illamående och jag kämpar för att den senaste måltiden inte ska göra en comeback. Jag brukar inte ens orka stå upp då jag är klar med den sista intervallen, utan jag slänger mig på backen och flämtar som en fisk på torra land. När jag efteråt försöker resa mig från ryggläge vinglar det till. Oftast är det bäst att försöka ligga kvar en stund till så att jag inte svimmar...

Inför varje intervallpass gruvar jag mig i flera timmar och det är väl inte så konstigt? Jag kan vara riktigt nervös. Det gör ont och jag vet att jag kommer att må väldigt illa, om inte spy. Men jag kör passet ändå. Varför gör jag det när jag egentligen hatar varje sekund av plågan? Svaret är enkelt: Även om jag hatar känslan, så älskar jag den mer. Jag och intervaller har ett sorts förhållande av hatkärlek till varandra. Det finns nästan inget som får mig att må så bra som att veta att jag gjort ett riktigt bra träningspass. För jag vet att om jag gör en bra träning är jag ett steg närmare mitt stora mål. Ett steg närmare att uppnå det jag så hett längtar efter; att få stå högst upp på pallen!

Sabina Bäck
IF Femman

Läs också

Nyligen publicerat - Sport