Hoppa till huvudinnehåll

Vardagsrasism välbekant för mörkhyade finlandssvenskar

När Ira Jeglinsky, 51, växte upp var hon praktiskt taget den enda mörkhyade personen i Vasa.
- Min mamma sa att folk kom åkande ända från skärgården för att titta på mig, berättar Ira och skrattar.

Då hon började studera i Helsingfors var mörkhyade personer sällsynta.

- Vi var så få att vi spontant hälsade på varandra då vi möttes på gatan.

I dag finns det förstås betydligt fler mörkhyade i Finland, men ändå upplever Ira att folk tittar nyfiket på henne när hon rör sig ute på stan. Folk frågar ofta varifrån hon kommer.

Samma erfarenhet har 18-årige Gabriel Sidibeh.

- Jag är brunhyad, har rasta-hår och talar dessutom finlandssvenska. Jag sticker verkligen ut, konstaterar Gabriel.

Någon aggressiv rasism har Gabriel inte råkat ut för.

- Jag är så storvuxen så folk kanske inte vågar gå till attack mot mig, funderar han. I själva verket tror Gabriel att det väcker mer uppmärksamhet att man talar svenska än att man är mörk.

Ira Jeglinsky delar in den finländska rasismen i tre kategorier. Den aggressiva gaturasismen har Ira själv inte just råkat ut för.
- Men jag är onekligen på min vakt om jag möter människor som ser ut som skinheads. Det känns hotfullt.

Vardagsrasism av olika slag känner Ira däremot bra till.

- Folk kan till exempel börja prata om hur invandrare tar finländarnas jobb, när man står bredvid. Eller folk drar sig demonstrativt undan om man sätter sig bredvid dem i tåget. Den här typen av beteende tycker sig Ira ha märkt att följer de ekonomiska konjunkturerna.

-Under 90-talets ekonomiska depression upplevde jag starkt det här beteendet, och nu ser jag det igen, säger hon.

Den mest sårande formen av vardagsrasism är generaliseringarna, tycker Ira.
- Man får till exempel höra att mörkhyade alltid är försenade, eller att de är dumma i huvudet. Det sårar.

Den tredje kategorin av rasism sitter i samhällsstrukturen. Mörkhyade har till exempel svårare att få jobb.

- Har man ett exotiskt namn kallas man kanske inte till arbetsintervju. Arbetsgivarna utgår ifrån att man inte kan finska eller svenska. Därför är det så oerhört viktigt att invandrarna snabbt lär sig landets språk.

Den här typen av rasism har Ira bara hört talas om, själv har hon aldrig haft några problem på arbetsmarknaden.

- Jag är ju finlandssvensk. Ofta glömmer jag helt bort att jag är mörkhyad, säger Ira.

Inte heller Gabriel har haft några svårigheter att skaffa sommarjobb och kvällsjobb.

- Jag kan många språk. Det uppskattar arbetsgivarna.

Är då rasismen mindre i Svenskfinland än i det övriga landet? Gabriel tror att den eventuellt kan vara det. Ira säger att den aggressiva rasismen definitivt är mindre.

- Jag har aldrig hört rasistiska glåpord på något annat språk än finska, säger hon. Däremot finns det vissa kretsar i Svenskfinland där Ira inte känner sig hemma.

- Jag känner på mig att de inte är bekväma med min hudfärg. Men de är så finlandssvenskt väluppfostrade att de bemöter mig absolut sakligt.

Rasismen har diskuterats flitigt i Finland ända sedan finländsk-palestinska journalisten Umayya Abu-Hanna för några veckor sedan beskrev det rasistiska bemötande hon råkat ut för. Ira Jeglinsky vill däremot inte ställa sig på barrikaderna.
- Det bästa sättet att bekämpa rasismen är att vara sig själv. På så sätt visar man att vi mörkhyade inte utgör något hot.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes