Hoppa till huvudinnehåll

I huvudet på en vampyr

hannele mikaela taivassalo
hannele mikaela taivassalo Bild: Schildts & Söderströms förlag hannele mikaela taivassalo

Det jag berättar nu kommer du att glömma.
Det jag berättar nu, älskling, kommer att försvinna, rinna bort, blekna snabbare än du någonsin anar. För detta ska du glömma.
Jag är Jorunn. Själfhämnd.
När du möter mig på gatan kommer du inte att känna igen mig; även om jag skulle använda mig av samma namn, gå klädd i samma kläder, se ut precis som jag gör nu och le rakt mot dig så minns du det inte.
Du kommer inte att minnas.
Ja, jag är Jorunn Själfhämnd. Nu har du mött mig.
Därför måste du glömma
eller dö.

I den nya romanen Svulten får vi träffa Jorunn som sedan flera sekler tillbaka rastlöst jagar omkring på mörka gator och skumma gränder i hopp om att kunna släcka sin törst och sin omättliga hunger.

Jorunn Larsdotter föddes i Stockholm på 1700-talet som dotter till skräddarmästaren Laurentius – hon var näst äldst av fyra systrar, och mörkast av dem alla: ”allvarlig, inte lättsinnig alls, men vidlyftig och svår att förutse.”

Hon förälskar sig i friherre von B, och under några år är hon hans älskarinna, men också hans förtrogna i inrikespolitiska frågor – inte minst vad beträffar sammansvärjningen mot kung Gustav III, som friherren var involverad i, men han blev aldrig ertappad eller dömd – istället blev kaptenen Jacob Johan Anckarström ensam dömd för mordet på kungen i mars 1792.

Jorunn och friherren har m.a.o. många hemligheter ihop, och de (eller åtminstone Jorunn) tror sig vara säkra i sin sammansvurenhet och sin kärlek till varandra. Samma aprilkväll som Anckarström blivit avrättad på Skanstulls galgbacke på Södermalm beger sig Jorunn och friherren till ett lustslott utanför Stockholm.

I ett rum fullt av skam och skräck tillbringar de en ödesdiger sista natt tillsammans – friherren har meddelat att han måste fly till Finland med sin familj och detta innebär att han offrar Jorunn för sin frihets skull.

”Natten då allt tar slut finns det ingenting längre att frukta, inget att förlora” noterar Jorunn när en främling stiger fram ur spiselvrån och avbryter de älskandes desperata famntag i den provisoriska bädden.

Främlingen M och den åsidosatta och svikna Jorunn sluter en pakt som innebär att den förstfödde friherren i varje generation tillhör Jorunn tills ätten dör ut, och vid dödsögonblicket tillfaller friherrens själ Främlingen. I samma veva blir Jorunn odödlig och djävulens hantlangare.

Det fornnordiska namnet Jorunn är sammansatt av ordet för härskare, hövding eller hingst (jór) och att älska (unna) – och man kan tolka namnet Jorunn som en kvinna som älskar vildgalt. Beträffande Jorunn Larsdotter kan man kanske säga att hon har älskat friherren von B till vanvett, och genom friherrens svek har hon förlorat sig själv, och sin förmåga att älska – det enda som kvarstår är rå längtan.

Genom seklerna drivs den oförrättade Jorunn framåt av en ständig hunger och ett omåttligt begär – och hon avverkar/avrättar ett otal män och kvinnor i jakt på den ultimata tillfredsställelsen som aldrig kommer.

Taivassalo lägger stor vikt vid att beskriva de olika miljöerna som Jorunn rör sig i under sitt kringflackande liv: från 1700-talets konspiratoriska Stockholm till 1850-talets ginstinkande slumgator i ett dickenskt London fullt av trashankar, ficktjuvar och föräldralösa pojkar där ”alla rädslor (är) vardag, och så nära inpå att de blir en del av en själv. Så nära och så allomfattande, att det slutligen är som om skräcken inte funnes alls.” Från ett hektiskt och räddhågset Köpenhamn på tröskeln till det nya seklet 1900, via 1920-talets bohem- och nöjeskvarter i Paris till 1970-talets Berlin där allt förefaller att vara satt på undantag. Från ett drog- och alkoholindränkt Vilnius som vibrerar av nihilism och hedonism inför millennieskiftet 2000 till de många berättelsernas och brottens stad, S:t Petersburg, fram till nuet som stavas Helsingfors – en stad med många tunnlar och gångar, mörka parker och bakgårdar där Jorunn letar upp sina offer.

”Den som längtar jagar oavbrutet” är en mening som återkommer i berättelsen om Jorunn Larsdotter som blev Jorunn Själfhämnd och därmed enligt egen utsago gick från att vara någon till att vara ingen: ”Jag är nattgatorna, skuggorna. Frånsidorna, gränderna. Jag är splittrad på så många tider att jag förlorat den. Tiden. Jag kan vara vem som helst, när som helst. Därför är jag ingen.”

Den ständiga jakten ter sig dels som en flykt från någonting (tomhet, ensamhet, sorg, saknad, kärlekslöshet), dels som en färd mot mörkrets hjärta – glömskan och ändligheten, dvs. döden som befrielse från ett rastlöst kringflackande, otillfredsställande och (frivilligt) ofruktbart liv där lusten förvandlats till olust: ”jag vill inte se någonting nytt uppstå, jag vill bara se det som tar slut”.

Jag måste erkänna att jag är alltför oinsatt i vampyrgenren, eller skräck- och gotiklitteraturen för den delen, för att kunna dra alltför breda eller långtgående slutsatser om hur ”Svulten” positionerar sig i förhållande till verk i denna specifika tradition – men det som slår mig är hur olika teman och miljöer från Taivassalos tidigare verk flyter ihop i berättelsen om Jorunn, den sista vampyren i världen: i barnboken Mörkerboken (2009) finns t.ex. tydliga spår av Taivassalos fascination för skräckromantik och det gotiska, i romanen Åh, kom och se (2010) var centrala teman obeständighet och förgänglighet med Bellmans epistel ”Märk hur vår skugga” som klangbotten, en roman som i likhet med den nu aktuella romanen Svulten skildrade längtan och begär, ångest och åtrå, och i Hannele Mikaela Taivassalos Runebergsprisade debutroman Fem knivar hade Andrej Krapl (2007) följer vi en ung kvinna i hennes strävan att hitta sitt jag, och förlaget beskriver romanen som ”En neoskräckromantisk utvecklingsroman om lust och längtan, om att överge, lämna och ta sig bort – men också om att återvända.”

”Svulten” är en ambitiös och mångskiftande roman som likt sin huvudperson rör sig fritt över tid och rum i ett försök att fånga in stämningar och skeenden under olika intressanta och brännande tidpunkter på den historiska kartan samtidigt som Jorunn blir ett uttryck för tiden och det tidlösa, för vårt omättliga begär, för köttets lust och själens obotliga ensamhet.

Lyssna på Hannele Mikaela Taivassalo som berättade om ”Svulten” i Radio Vega Huvudstadsregionen:

Läs också