Hoppa till huvudinnehåll

The Master - underlig och sorglig i positiv bemärkelse

The Master
The Master Bild: Master the master

The Master

Regi:Paul Thomas Anderson

The Master utspelar sig i USA precis efter II Världskriget. Vi möter två män, Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som är en ung, vilsen man. Han har återvänt från kriget men är gravt alkoholiserad och bär på en hel del trauman.

Freddie söker en plats i samhället, men hans alkoholproblem och häftiga humör gör honom till en outsider. Men så kommer Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) in i bilden. Han är en karismatisk man som säger sig vara författare, läkare, fysiker, filosof och framför allt en människa / man. Dodd leder en underlig sekt och tror sig kunna hjälpa Freddie. Mellan dem utvecklas en underlig vänskap och ett konstigt far-son förhållande.

Johanna tycker:

The Master är ingen konventionell film, den är underlig och sorglig i positiv bemärkelse.
Som åskådare sugs du in i en värld som är bisarr och samtidigt fascinerande. Det är en film som handlar om dels om en kult med en mästare som är en kufisk kvacksalvare, en man som är paranoid och fåfäng, en ledare som verkar hittar på medan han talar och blir rasande när någon ifrågasätter det han påstår.

Men dels handlar det också om ett far och son-förhållande. Freddie är vilsen och söker ett nytt sammanhang och i honom ser Dodd en lärjunge, en son eller kanske t.om. en slav. Dodd försöker hjälpa och diagnostisera Freddie men misslyckas samtidigt som han verkar bli alltmer fäst vid Freddie.

The Master är också en fascinerande film, den föder en konstig känsla av obehag där man aldrig riktigt vet vilken karaktär som är den mest skrämmande eller farliga. Men filmen har ett olidligt långsamt tempo och den ger en heller inga ledtrådar om hur vi skall tolka det vi ser. Ibland vet vi inte om det vi ser är verklighet eller fantasi och om det är en dröm, vem är det i så fall som drömmer?

The Master handlar om vilsna själar och som åskådare är man själv nästan lika vilsen på slutet. Trots det är filmens två sista scener oerhört fascinerande, för de lämnar frågan till åskådaren att dra sina slutsatser om vad det är vi just sett.
Johanna Grönqvist