Hoppa till huvudinnehåll

Lyrik som vidgar rummet

peter sandelin, catharina östman
peter sandelin, catharina östman Bild: Schildts & Söderströms förlag, Scriptum catharina östman

Peter Sandelin (f. 1930) debuterade som lyriker år 1951 och sedan dess har han gett ut drygt 20 samlingar – Catharina Östman (f. 1961) debuterade för sin del som lyriker år 1990 och under årens lopp har hon gett ut 7 lyriksamlingar samt några prosaverk. Nu är båda aktuella med nya lyriksamlingar där naturen spelar en stor roll.

Peter Sandelins diktsamling heter Måsen och skeppet, och redan titeln (och den minimalistiska pärmbilden, som författaren/bildkonstnären Peter Sandelin målat) signalerar rymd och öppenhet, längtan efter frihet och rörelse. Och Sandelins lyrik rör sig ofta mellan olika poler, som frågan om å ena sidan det stillastående och det ruvande, å andra sidan rörelse och olika slags förskjutningar av t.ex. tid och rum.

Lagom till Peter Sandelins 75-årsdag år 2005 gav litteraturkritikern Michel Ekman ut en essä om Sandelins diktning (Att glödga orden med tystnad) där han bl.a. konstaterade att Sandelins författarskap sedan debuten präglas av existentiell diskussion där poeten problematiserar möjligheterna till kommunikation med omvärlden – ofta förhåller sig diktjaget distanserat, för att inte säga defensivt till sin omvärld samtidigt som han bejakar ensamheten och kontakten till naturen på bekostnad av närheten till andra människor.

Stundvis bryter dock diktjaget denna självvalda isolation och i många dikter finns en stark spänning mellan ett jag och ett du:

jag såg ditt ansikte
och mitt ansikte glödgades
och jag såg ditt ansikte

glödgas

I en annan dikt heter det:

när jag ser in i dina ögon
försvinner alla moln och alla svarta städer
all sorg allt tyngd och all tid

I Sandelins dikter finns det vissa naturelement som återkommer, bland dem dimma, dis, moln, regn, snö samt skuggor och skymning. Här finns också en påtaglig avsaknad av färg – vi rör oss i en värld som i första hand är nyanser av det kolsvarta och det askgrå samt skymningssilver och åskblått.

den skimrande nakenheten
mellan vinterträdens stammar

vad gör vi med färgerna då?

målaren vänder paletten nedåt
lägger penslarna åt sidan
sitt huvud mot det grå
det vilsamma bordet

Man frågar sig om avsaknaden av färg är en oförmåga eller en ovilja att se världen i färg, att färglägga världen, eller är färglösheten ett uttryck för en vintertrött målares längtan efter färg? Samtidigt ger många dikter utlopp för en vilja att skingra dimmorna, att låta rymden spricka upp för att låta ljuset bryta igenom.

***

Det finns många beröringspunkter mellan Peter Sandelins och Catharina Östmans lyriksamlingar, som naturens möjligheter att vidga rummet och att förskjuta perspektiv, men det finns också skillnader i utgångspunkter och fokus: bäst illustreras detta kanske av pärmarna - där Sandelins bok pryds av en målning som föreställer ett vitt segel som bryter genom havets blå med en ensam mås svävande över den klarblå himlen, är Östmans samling försett med ett fotografi som tagits i en skogsglänta – genom den bastanta klungan av tallstammar ser man ljuset flöda in.

Där Sandelins litterära landskap i hög grad präglas av havet vänder sig Östman i snarare mot skogen och träden – om man vill förenkla och hårddra de olika diktartemperamenten kan man kanske säga att Sandelin på sätt och vis är mer utåtriktad i sin relation till naturen och språket, medan Östman gräver sig inåt och neråt:

tala med mig
morgonord
tig
och tala

repor i min hud av ord som brast
förträngningar i blodets kärl
av ord som stängdes inne

söker du mig här i skogen,
sök i rösen, sök
i mörkret

Nyckeln till dikterna hittar vi också i detta fall i titeln – Tills våra ansikten klarnar – där vi får följa diktjaget i hennes strävan efter att frigöra sig från olika barlaster och uppnå balans i tillvaron, att hela sår och smärtsamma minnen.

Om Sandelins lyrik kan sägas präglas av en vilja till enskildhet och avstånd till människor, kännetecknas Östmans lyrik av en vilja till närhet - trots att denna närhet ofta visar sig vara problematisk och mer tärande än närande. Dessutom finns här en ständig misstro till språket och språkets möjligheter att kommunicera och verbalisera känslor och erfarenheter – det är snarare musiken som förmår gestalta det som sker i jaget:

din oboe andas i sin rymd
din rymd

och låter sin ranka av toner fläta sig
in i mitt namn

natt av ljus

din klang
här

växer

I Östmans dikter finns ett du som likaväl kan tolkas som en frälsare som en älskare – om man vill kan man läsa dessa olika du:n som en och samma person, i vilket fall som helst är denna du en förlösare. Men det som förlöses är inte nödvändigtvis blott av godo – här finns också en frustration över tillkortakommanden och konflikter, missförstånd och misslyckanden.

Men, i likhet med i Peter Sandelins lyrik, finns här en vilja att riva sönder, att bända upp jord och mylla för att möta oron och vistas i rädslan för att slutligen övervinna sorg och förtvivlan:

vänd på myllan, låt dig bli plundrad
på fjolår och röta. låt dig bli tagen
av regn och vår

du säger att du inte vill harva

jag vet: du är skrämd. det okända
vältrar sig i din jord, där molar
berättelser utan ord

så var i rädslan, vänd på myllan

Läs också