Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Vad är en nyhet (och vad är bara tjafs)?

Bild på Jonas Jungar.
Bild på Jonas Jungar. Bild: Yle / Jyrki Valkama jonas

Se där en fråga som ibland ramlar in hos oss. ”Tycker Yle faktiskt att DETHÄR är en nyhet?!” – så lyder kritiken, underförstått: ni ska ägna er åt riktiga nyheter. Den kritiken verkar utgå ifrån att det finns en gemensam överenskommelse om vad som är relevant…

Jag kommer bra ihåg det. Året var 2005. Det var en sådär småsömnig nyhetsdag som det ibland kan vara, och så plötsligt kom uppgiften in om att (dåvarande statsministern) Matti Vanhanen hade skiljt sig.

Hur förhålla sig? ”Vi nämner det i ett kort telegram före vädret” var den journalistiska ryggmärgsreflexen. Sådär klädsamt undangömt som en parentes, på samma plats där vi brukar lägga kortnotiserna om nyfödda leopardungar på Högholmen eller bilder på de första flyttfåglarna. Var det rätt beslut?

Vad tror ni att var nationens samtalsämne den dagen? Precis. Hade Vanhanens skilsmässa någon som helst samhällelig relevans? Knappast.

Påverkade den någons liv och leverne förutom honom själv och hans närmaste? Absolut inte. Var det en nyhet? Självklart. Alla gånger.

Nyhet och relevans - för vem?

Vad är kriterierna för vad som är en nyhet? Den lexikaliska definitionen på nyhet ger inte mycket vägledning: ”något nytt”, ”en aktuell och intressant händelse”. Jaha. Aktuell för vem? Intressant för vem? Vem har tolkningsföreträdet när det gäller nyheter?

Relevans är nämligen ett högst subjektivt begrepp. I en 20-årings liv kan det vara en sjufalt större och mer relevant nyhet att en viss artist gästar Ruisrock, än att oppositionen lämnar in sin n:te interpellation.

Uppståndelsen på sociala medier kring ett visst tema kan te sig som löjligt ytskvalp för någon, men som en veritabel (och viktig) folkstorm för någon annan. Det allra senaste från inbördeskriget i Syrien kan framkalla gäspningsreflexer hos någon, men kännas som dagens mest berörande nyhet för någon annan.

Den hyperlokala nyheten från hembyn är en stor nyhet för mig, men kanske skrattretande för dig.

Åh fan??!!

Klassiska och vedertagna nyhetskriterier handlar om aktualitet (något nytt man inte visste), identifikation (ju flera som berörs av nyheten, desto viktigare) eller konflikt (oenigheten är det intressanta, inte samstämmigheten).

I Sverige lär man tala om ”åh fan!?”-faktorn. Berättar du något du hört åt en bekant på gatan och hon/han överraskad utbrister ”åh fan!?” – då är det en nyhet. Det är ett kriterium så gott som något annat. Ändå går nyhetsjournalistiken ofta på autopilot när det gäller relevans. Eller kanske snarare förmodad relevans.

Politik och ekonomi är då alltid per definition viktiga, medan t.ex. kultur, särskilt populärkultur, oftast förpassas till avdelningen ”lättsamt”.

Där avfärdar vi journalister lite reflexmässigt och förmyndaraktigt vissa nyheter som ovidkommande skvaller utan egentligt nyhetsvärde. Detta trots att mannen på gatan nog hade uppfattat samma sak som en nyhet. Åh fan!?

Här har det i alla fall skett en förändring, och jag hävdar att det huvudsakligen är en positiv sak. Ibland måste man gå på magkänsla för vad som engagerar publiken, och inte skrynkla pannan så förtvivlat.

Dessutom: att kalla ett ämne för ”lättsamt” är orättvist, för det handlar inte om ämnet i sig, utan om hur vi väljer att behandla det. Också t.ex. en statsministers skilsmässa kan problematiseras och granskas journalistiskt utan sensationsmakeri.

Balansgången är givetvis svår och invändningarna givna:

”Bara för att folk är nyfikna och gillar skvaller betyder inte att man ska servera dem allt”.

”Yle skall vara en seriös nyhetsförmedlare, och ingen kvällstidning”.

För tydlighetens skull: Yle har i flera mätningar rankats som landets mest pålitliga nyhetsförmedlare, och vi är medvetna om att just pålitligheten är ett grundkapital som vi inte har råd att mista.

Vi ska kunna ge den neutrala information man behöver för att orientera sig i samhället och bilda sig en åsikt. Sammanhang, analys, konsekvens – det ska fortsättningsvis vara honnörsord i det vi gör.

Den svenska journalisten och medieprofilen Anette Novak, som nyligen föreläste här på Yle, talade om att vi jobbar i samhällsstärkarbranschen. Det är en träffande och bättre beskrivning än ”public service”.

Vill man stärka samhället ska man naturligtvis inte springa efter klicken och det smaskiga och sensationella som säljer.

Men seriöst får inte bli detsamma som tråkigt. Då känns det knappast relevant för någon.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt