Hoppa till huvudinnehåll

Alex Fager: Vem är rädd för verklighetsteve?

Alex Fager
Alex Fager Bild: Yle alex fager

Tevekanalerna lider av ihållande hosta. Jakten på rätt medicin är svår och framtiden oviss.

Ett bevis på det är polemiken kring Yles storsatsning på det brittiska dansformatet Got to Dance eller Pakko tanssia, ett program där vem som helst kan ställa upp i en tävling som vaskar fram landets bästa dansare (TV2 lördagar kl. 20:30). De stora formaten är ett sätt att jaga en publik som just nu flyr den traditionella teven till förmån för nerladdat eller strömmat innehåll på webben. Den unga tittaren är nästan omöjlig att nå, heter det i branschen.

Samtidigt kan jag tycka att det enda som står mellan oss och kanaldöden är en teknisk innovation. Allt som behövs är en apparat eller en applikation som gör det lätt för också de äldre tittarna att övergå till att själva välja när och hur tittandet sker. Det handlar om det som vi yrkesskadade brukar kalla för ”on demand tv”. Jag vågar till och med påstå att övergången från lineärt tevetittande till beställningsteve kunde vara lika snabb som övergången från tjockteve till plattskärm. Allt vi behöver är en standardiserad lösning som samtliga innehållsproducenter och upphovsrättsorganisationer skriver under.

Men innan en sådan landar är vi ändå inne på en helt annan problematik, den som kretsar kring den unga urbana innehållskonsumenten. Och då är vi rätt snabbt tillbaka vid de stora teveformaten som är ett starkt vapen i kampen om publiken. Formaten når snabbt ut till såväl unga som de stora massorna, de engagerar och involverar. Trenden de senaste åren har varit talangjaktsprogram. Talent var också 2012 världens populäraste teveprogram.

Nu stiger ändå en ny trend fram. Den fick sin start på MTV för några år sedan då serier som Jersey Shore och The Hills slog igenom. Genren kallas för ”scripted reality”. På klarspråk handlar det om att ta inspiration av riktiga historier, skriva om dem för att öka dramatiken och sedan ge manuskriptet åt vanliga människor som upplevt något liknande. På det här viset blandar man verklighetsteve med drama och kan bjuda tittaren på en upplevelse som uppfattas som mer trovärdig och riktig än rakt av manusförfattat skådespelardrivet drama. Man kan alltid ifrågasätta moralen och etiken i tankesättet bakom formatet men faktum är att publiken i de flesta fall inte bryr sig om huruvida det som sker i rutan är på riktigt eller bara nästan.

I Finland har genren inte fått luft under vingarna. Mycket tyder ändå på att den nya formens ”scripted reality”, den som tar fokus till exempel på historier på en isolerad plats som ett sjukhus eller kring ett specifikt tema, kommer att ses på en inhemsk tevekanal inom kort.

På Yle är vi rätt fästa vid våra dokumentärer och den verkliga verklighet som de förmedlar. Med andra ord kommer vi knappast att vara först med att utveckla ”scripted reality”-program. Ett som ändå är säkert är att det här är en trend som går hem hos en publik som är svår att nå just nu. Det kan vara medicinen som, åtminstone temporärt, råder bot på kanalhostan.

av Alex Fager, chef för Fakta och fiktion