Hoppa till huvudinnehåll

Tysk biobransch mår bra - tysk film mår sämre

Sabine Wolf och Karina Plachetka i Zwei Mütter.
Sabine Wolf och Karina Plachetka i Zwei Mütter. Sabine Wolf och Karina Plachetka i Zwei Mütter. zwei mütter

Filmer som ”Barbara” och ”Vem om inte vi” (om RAF-terroristen Gudrun Ensslin) är de senaste undantagen som bekräftar regeln; tysk film hittar inte till våra biografer. Tysklands biobransch har liksom den nordiska för all del klarat den ekonomiska krisen osannolikt bra, i fjol tangera man rekordsiffror när biobiljetter såldes för över en miljard euro. Men tysk film har haft ett sämre år, även om filmfestivalen Berlinale också visade upp lovande nykomlingar.Tomas Jansson har sett ny tysk film och intervjuat regissörer


Berlinale är ett av Europas viktigaste filmskyltfönster, och för ny tysk film är Berlinale det allra viktigaste skyltfönstret. De filmer som platsar i den prestigefyllda Tävlingsserien får automatiskt stor uppmärksamhet, dessutom finns kategorin Perspektive Deutsches Kino som fokuserar på oetablerad tysk film.

Här hittar jag den film som gör mej gladast; Zwei Mütter (två mammor), filmstuderande Anne Zohra Berracheds allra första långfilm om det gifta lesbiska 40- paret Katja och Isabella som vill ha ett barn men som stöter på byråkratiska hinder. Det är en intim, samtidigt humorfylld och känsloladdad och spontan film om hur stor kärlek hanterar konflikter som uppstår när den ena vill ge upp och den andra vill fortsätta.

När jag träffar Anne har hon fortfarande ett år kvar på en av landets fyra viktiga filmhögskolor, inte undra på att hon kallar det för ”fantastiskt” och ”oerhört viktigt” att ha fått plats på Berlinale.
- Min nästa film är ju den viktiga, min diplomfilm från filmhögskolan, och det här gör att jag kan förbereda den på ett helt annat sätt nu när producenter kommer fram och vill prata med mej. Nu kan jag välja vem jag vill göra min nästa film med.

Inte illa med tanke på att Anne, när hon för fyra år sedan sökte in till två filmhögskolor, på det ena stället fick höra att ”mycket kan hon nog bli, men aldrig filmregissör”.
När det handlar om att som regissör ta och få plats på den tyska filmkartan, berättar Anne att man som nykomling får två chanser. Den första kommer i samband med diplomarbetet, för den finns nämligen öronmärkta pengar att söka.
- Din debutfilm är sedan din andra chans, men lyckas ingendera så är det i praktiken kört.

I Berlin ser jag flera nya filmer med lesbiska par i centrum, men utan att det här att vara lesbisk överhuvudtaget är ett tema. För Anne var det också självklart att bygga filmen så, också om vänner som läste manuset kunde sakna anhörigas reaktioner på att huvudpersonerna är lesbiska.

- För mej är det detsamma vad en mamma tycker. Jag ville berätta historien om hur ett par kämpar för att få ett barn, och då skulle det inte spela nån roll om det är ett hetero- eller homosexuellt par.

Nina Hoss som tysk invandrarguldjägare i filmen Gold.
Nina Hoss som tysk invandrarguldjägare i filmen Gold. Nina Hoss som tysk invandrarguldjägare i filmen Gold. Bild: Patrick Orth © Schramm gold

De två tyska filmerna i Berlinales Tävlingsserie väckte däremot inget intresse som skulle vara tillräckligt för att klara den långa resan till finländska biografer – trots att den ena filmen hade Nina Hoss (från Barbara) i huvudrollen.

Dessutom var miljöerna oväntade; en film som utspelar sig i Sydafrika, en i Kanada 1898. En film om postapartheidparanoia (Layla Fourie), en om tyska invandrare i jakt på guld (Gold).
Zwei Mütter hoppas jag att på något sätt ska hitta till Finland, men ska man i övrigt hoppas på något tyskt på biografrepertoaren blir det kanske en film om Hannah Arendt (regi: Margharete von Trotta) eller en om kidnappningsoffret Natascha Kampusch.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje