Hoppa till huvudinnehåll

När skönheten kom till byn då spreds döden omkring

Boktid ägnar sig år vampyrer och förundrar sig över den utveckling dessa monster genomgått under de senaste tvåhundra åren. I Hannele Mikaela Taivassalos roman Svulten skildras ett monster som drivs av sina längtan, sin törst och sin hämnd, och som drar mänskor till sig som en magnet. Eller kanske som lampan som myggen dras till…

I Katarina Harrison Lindbergs Vampyrernas historia framgår det att berättelser om döda som går igen har funnits ungefär lika länge som mänskor har varit rädda för okända ljud i mörkret. Då har ropet ”Vrykolakas” eller ”Nachzehrer” ekat. Det har i sin tur lett till rätt så groteska scener när uppsvällda, svartnande lik efter utpekade personer har grävts upp, bränts till aska, vänts med ansiktet neråt eller fått en påle genom kroppen.

Nej annat blev det när vampyren fick tillträde till de litterära salongerna i början av 1800-talet. Då dyker den Lord Byronska, stiliga och översittaraktiga aristokraten upp. Han åtföljdes av en mindre polerad version i Bram Stokers Greve Dracula från år 1897. Dracula kan läsas som en antisemitisk nyckelroman, men också som en hyllning av depraverad sexuall längtan. Så man kan säga att Dracula var genrens stjärna ända fram till de senaste årtiondena. Numera är de flesta manliga vampyrer sexiga och stiliga. Se bara på tv-serien True Blood och Edward Cullen i Twilight-serien. Det är en sorts till synes domesticerade vampyrer som rör sig bland människor även på dagen och som undviker att dricka människoblod. Vampyrer med samvete, alltså.

De kvinnliga vampyrerna däremot har alltid varit förföriska och tilldragande, trots sitt tillstånd som odöda. Även om den kvinnliga vampyren som tar vad hon vill ha kan ses som ett feministiskt projekt, så är hon fortfarande av allt att döma tvungen att även hålla fasaden och formerna. För skönhet är makt. Utan skönhet – bara förakt och motvilja. Och det viktigaste för en vampyr är att komma nära, mycket nära…Där hjälper det inte med översinnliga krafter. Vampyren måste välkomnas för att den ska kunna komma in till sitt offer. Men som Hannele Mikaela Taivassalo formulerar det i Svulten, så är det en helt annan sak att bli upphunnen när man cyklar i skogen...

Så inpyrd i vårt gemensamma medvetande är vampyren att om vi på natten skulle väckas av en blek gestalt med spetsiga tänder som sitter på vår sängkant så är det mycket troligare att vi skulle tänka: Hjälp en vampyr! än: Hjälp, en galning! I alla fall tills vi vaknat upp på riktigt.

text: Anna Dönsberg

Läs också Marit Lindqvists recension av Mikaela Taivassalos roman.

”Sleep all day. Party all night. Never grow old. It´s fun to be a Vampire, ur The Lost Boys 1987

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje