Hoppa till huvudinnehåll

Oz – the Great and Powerful - kvasinostalgisk eldshow

Oz – the Great and Powerful
Oz – the Great and Powerful Bild: Disney oz – the great and powerful

Oz – the Great and Powerful. Kvasinostalgisk eldshow

Regi: Sam Raimi

Handling:

Filmen erbjuder en bakgrund till Trollkarlen från Oz, Frank Baums saga och Victor Flemings klassiska film från 1939. Den föga framgångsrika tivoli-illusionisten, lurendrejaren och kvinnotjusaren Oz (James Franco) blir – liksom Dorothy – uppsugen i en virvelvind, och förd från Kansas till sagolandet Oz. Här mottas han som den profetiskt utlovade trollkarlen som ska frälsa riket från den onda häxans terror. I utbyte ska han få rikets tron och översvämmande skattkammare. Oz är ingen riktig trollkarl, och sannerligen ingen hjälte, men lyckas inte slingra sig ur uppdraget. Så drar han ut på äventyr, i spelet mellan de tre häxorna Glinda (Michelle Williams), Theodora (Mila Kunis) och Evanora (Rachel Weisz). Men vilken är egentligen den onda häxan?

Viktor tyckte:

Det nostalgiska elementet är starkt närvarande, i synnerhet i filmens öppningssekvens, som liksom öppningen av Flemings film är svartvit – tills vi anländer till Oz färgsprakande universum. Men i övrigt är filmen synnerligen modern, såväl till upplägg som till utförande. Francos trollkarl är en sannskyldig playboy; en roll skådespelaren i och för sig gestaltar trovärdigt med sitt jamesdeanaktiga yttre. De tre häxornas beteende har klara sexuella undertoner – den spelade trettiotalistiska oskuldsfullheten är föga trovärdig. De 3D-animerade bifigurerna – den flygande apan Frank och en föräldralös porslinsflicka – är sympatiska, men lär nog inte bli några populärkulturella ikoner i stil med ursprungsversionens gestalter.

Effekterna spelar en framträdande roll, med forsande eldregn och rämnande broar, vilket leder uppmärksamheten bort från själva sagan. Regissören Raimis bakgrund i skräckfilmen (Evil Dead-trilogin) märks tydligt: de skrämmande elementen är väldigt starka, och inte minst då den onda häxans gröna gestalt.

Långt in i filmen ter den sig som ren och skär, lättsmält underhållning. Förtjänstfull som sådan, men inget mer. Men mot slutet lyfter filmen på alla plan: temabehandlingens, karaktärsutvecklingens och spänningskurvans. Så eftersmaken är, trots allt, god.

Arikel skriven av: Viktor Granö.