Hoppa till huvudinnehåll

Art déco intar Amos Andersons konstmuseum

Väinö Blomstedt
Väinö Blomstedt Bild: Foto: Katja Hagelstam väinö blomstedt

Som bäst pågår en utställning om symbolismen inom den finländska bildkonsten på Ateneum i Helsingfors - en utställning som tidsmässigt sträcker sig från omkring 1890 till slutet av 1910-talet. Som stilriktning fokuserade symbolismen på olika idéer, tänkesätt, känslor och sinnesstämningar bortom den synliga världen.

Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors kan man som bäst bekanta sig med en annan konstriktning som också satte sina avtryck i den finländska konsten under första halvan av 1900-talet, nämligen Art déco - en konstriktning som uppstod i Frankrike under 1900-talets första år när man inom alla genrer började omtolka det klassiska kulturarvet. Sin största popularitet nådde stilen i 1920- och 1930-talets modernistiska atmosfär. I Finland följde man aktivt med konstdiskursen i Paris och därför förekom klassicistiska drag inom den finländska bildkonsten nästan samtidigt som i Frankrike. I synnerhet i målarkonstens historia har detta faktum tidigare helt ignorerats.

Art déco-skedet har inte passat in i den etablerade uppfattningen om måleriets utveckling i Finland. Sådana mästare från vår guldålder som Juho Rissanen, Eero Järnefelt och Venny Soldan-Brofeldt lyfts fram i utställningen i Amos Andersons konstmuseum i ett alldeles nytt ljus då deras målningar i art déco-anda visas sida vid sida med verk av deras franska förebild, Maurice Denis. Utställningen i Amos Andersons konstmuseum lyfter fram även andra framstående bildkonstnärer, keramiker och formgivare som tog intryck av art déco, såsom Eva Gyldén, Nikolai Kaario, Yrjö Ollila, Greta-Lisa Jäderholm-Snellman och Arttu Brummer.

Bildhuggarkonsten och måleriet, arkitekturen, formgivningen, musiken, teatern och danskonsten förde en aktiv dialog sinsemellan och gav näring åt varandra under art déco-eran. Utställningen fokuserar speciellt på växelverkan mellan teater och dans respektive bildkonst. Stilen hade också starkt inflytande på inredningskonsten. Art déco-föremålens inhemska pärlor kan nu jämföras med epokens mest utsökta franska formgivning som i utställningen representeras av exklusiva möbler och föremål ur samlingarna i museet Arts Décoratifs i Paris.

Övergången från symbolism till art déco

Hur såg övergången från symbolism till art déco ut i början av 1900-talet? Laura Gutman, som är kurator för utställningen på Amos Andersons konstmuseum, hänvisar till en artikel från 1905 där den franske kritikern Camille Mauclair gick till hårt angrepp mot fauvismen som gjort sitt genombrott samma år - fauvismen var en rörelse som förespråkade frigörelse av färg och form inom bildkonsten, och en av centralgestalterna inom fauvismen var den franske bildkonstnären Henri Matisse som använde sig av starka, klara färgfält i sin konst.

I sin artikel hävdade Camille Mauclair att både impressionismen och symbolismen kommit till vägs ände och Mauclair frågade sig om det rentav var så att man borde återgå till den akademiska konsten, det vill säga till den stil som undervisades och uppmuntrades av olika europeiska akademier och universitet på 1700- och 1800-talet. Karakteristiskt för den akademiska konsten var en utpräglad perfektionistisk stil, idealiserande realism och framställning av historiska eller mytologiska motiv.

Enligt Mauclair såg han ingen annan utväg för konsten vid den här tiden än att hitta nya sätt att närma sig och förnya klassicismen.

Maurice Denis och de finländska konstnärerna

En av förgrundsgestalterna inom den nya rörelsen som först flera decennier senare kom att kallas för art déco var målaren Maurice Denis, som hade varit en av förespråkarna för moderniteten inom ramen för den postimpressionistiska och avantgardistiska konstnärsgruppen Nabis - men så småningom kom Maurice Denis att bli en av antimodernismens fyrbåkar.

År 1908 medverkade en handfull finländska konstnärer på höstutställningen Salon d'Automne, bland dem Juho Rissanen, Magnus Enckell och Eero Järnefelt, som blev fullständigt nertryckt av den franska pressen som förfärade sig över asketismen i Eero Järnefelts arbeten.

På höstutställningen passade de finländska konstnärerna på att bekanta sig med aktuell fransk konst, och i rummet intill den finländska samlingen fanns Maurice Denis bildserie "L'Histoire de Psyche" - Sagan om Psyke - som var ett beställningsarbete av den ryske konstsamlaren Ivan Morosov. Maurice Denis förenklade former och dekorativa färgskala gjorde stort intryck på de finländska konstnärerna och hemkomna från utställningen i Paris lät de sig inspireras av art dècons nyvaknade intresse för Medelhavsområdet och den antika grekiska och romerska kulturen.

Hur syns då det nyvaknade intresset för den nya stilinriktningen i de finländska konstnärernas verk? Jo, enligt Laura Gutman kan man framför allt notera ett stort intresse för de grekiska myterna i målningar av konstnärer som Yrjö Ollila, Väinö Blomstedt och Venny Soldan-Brofeldt.

Den fria dansen och en ny syn på kroppen

På utställningen finns till exempel en tavla som Venny Soldan-Brofeldt målade i mitten av 1910-talet, "Paris dom". Det här är en tavla som baserar sig på myten om Paris och på tavlan kan vi se en ung Paris som vallar sin hjord när tre de tre gudinnorna Athena, Afrodite och Hera kommer till honom för att be honom utse den vackraste av dem.

Den som fick stå modell för kärlekens, lustens och skönhetens gudinna Afrodite, eller Venus som hon heter i den romerska mytologin, var Venny Soldan-Brofeldts goda vän, danserskan Maggie Gripenberg.

Maggie Gripenberg var en pionjär inom den fria dansen i Finland - och hon var en stor beundrare av den amerikanska danserskan Isadora Duncan som dragit fram över Europa som en virvelvind med sin fria och otyglade dans där hon sökte inspiration i antikens Grekland.

Konstnärerna var oerhört intresserade av att fånga kroppens rörelse och också själva kroppsligheten - i början av 1900-talet förändrades synen på kroppen: kvinnan kunde äntligen kasta av sig korsetten och det var också nu som det blev mer allmänt och accepterat för kvinnorna att syssla med en del sportsliga aktiviteter, som tennis - det här kan man t.ex. se i några målningar av Maurice Denis som finns med på utställningen där kvinnor spelar tennis barfota i långa fotsida klänningar.

Om man tänker på en konstnär som Eero Järnefelt så kan man notera att han hade en bakgrund i naturalismen och före sekelskiftet 1800-1900 han hade Järnefelt i första hand gjort sig känd som en skicklig landskapsmålare - men de nakenstudier man hittat av Järnefelt från början av 1900-talet visar upp en ny och spännande sida av hans konstnärskap.

Från pasteller till rött, svart och guld

I Frankrike liksom i Finland var samarbetet mellan konstnärer från olika konstområden intensivt och fruktbart - alla kände alla och rörde sig i samma kretsar där man gjorde upp skisser för takmålningar, man planerade teaterscenografier, man tecknade kostymer, skrev musik till skådespel, designade bruksföremål och möbler.

På utställningen på Amos Anderson kan man bekanta sig med många olika sidor av art déco - vid sidan av målningar av franska och finländska bildkonstnärer kan man ta en titt på Arttu Brummers maffiga möblemang i förgyllt trä och röd sammet - ett möblemang som formgavs för Atlas Banks bank- och affärsfastighet i Helsingfors, eller Eva Gyldéns skickligt graverade kaméer.

Det som slår mig när jag vandrar runt i de olika rummen på museet är den mättade färgsättningen som kännetecknas av mjuka pastellfärger i olika schatteringar av rosa, ljusblått, lila, skirt grönt, bränd orange ... och enligt Laura Gutman är färgpaletten som art déco-anhängarna använde sig av en reaktion mot Henri Matisse och hans grälla färgvärld.

I början av 1900-talet lade Denis de starka färgerna åt sidan och började använda betydligt mjukare färger som pink och ljusgrönt.

Ännu på 1920-talet genomsyrade den pastellmättade färgskalan allt, säger Laura Gutman - också den franska möbelkonsten där man gärna använde sig av tidens hetaste material galuchat, dvs. hajskinn, som man använde som sådant eller som färgades i rosa eller grönt. Först på 1930-talet blev rött, svart och guld kännetecknande för art déco.

Utställningen "ART DECO i konsten Frankrike-Finland 1905–1935" visas på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors till och med den 21 juli.

I samband med utställningen ger Suomalaisen Kirjallisuuden Seura tillsammans med Amos Andersons konstmuseum ut en rikt illustrerad och trespråkig katalog som i sina talrika artiklar, författade av finländska och franska konsthistoriker, belyser art décons olika aspekter.