Hoppa till huvudinnehåll

Asfaltsänglar om fångenskap och frigörelse

Johanna Holmström
Johanna Holmström Bild: Schildts & Söderströms förlag johanna holmström

Sedan debuten med novellsamlingen Inlåst och andra noveller (år 2003) har Johanna Holmström gett ut en handfull böcker, både novellsamlingar och romaner.

Det finns några centrala teman som gång på gång dyker upp i hennes böcker – bland dem fångenskap och frigörelse - dessa teman är också centrala i den nu aktuella romanen Asfaltsänglar .

Asfaltsänglar är flickor som går ut på balkongen för att aldrig komma in igen, flickor som gått över gränsen och som får sätta livet till som betalning för denna gränsöverskridelse:

”Deras händer om balkongräcken, fingrar som grep tag och grävde sig in i hår och hud, en del klamrade sig fast och fick fingrarna krossade av en fot, andra hävde sig duktigt över, frivilligt. De hoppade för att undkomma.

Man kallade dem asfaltsänglar, men de var inga änglar, bara fallna flickor som spräckte sig själva och sin längtan över gatorna. De var döda redan innan de träffade marken. Som skal vandrade de omkring, kanske i månader, redan döda. Utan att de själva visste om det.”

I sina tidigare böcker har Johanna Holmström skrivit om flickor som går mot strömmen och som vägrar foga sig i roller som tillskrivs dem av familjen, av kompisar eller av närsamhället - i Asfaltsänglar möter vi tonårssystrarna Samira och Leila som lever i och i likhet med sina kompisar vill vara en del av det finländska samhället, samtidigt som hemmet genomsyras av stränga muslimska regelverk.

”-Där ute är det Finland. Här inne är det Mahgreb!” säger mamma Sarah, en finländska som konverterat till islam sedan hon gift sig med Farid som kommer från Mahgrebregionen.

Pappa Farid jobbar som busschaufför och är rätt så moderat och low key beträffande sin religiositet, medan mamma Sarah gått in för att följa Koranen till punkt och pricka i sin strävan att bli lycklig, och i sin vilja att så långt som möjligt efterlikna Profeten Muhammed, som enligt henne var den perfekta människan.

Moderns allt hetsigare och snävare syn på vad som enligt Koranen är rätt och riktigt tär på förhållandet mellan mamman och pappan, och sedan en tid tillbaka bor pappa Farid på soffan hos en kompis.

Berättelsen växlar mellan olika tidsplan, och i hoppen mellan olika tider får vi följa systrarna Samira och Leila och deras liv från oktober 2005 till augusti 2008.

Samira har fyllt 18 och pappa Farid har så smått börjat se sig om efter en god muslim från Mahgrebregionen till sin dotter. När Samira inser att hon står maktlös och mållös inför en oönskad och oviss framtid utstakad av religionen och kulturen, väljer hon att fly och med hjälp av socialen bosätter hon sig i en etta på hemlig adress och under falskt namn. Samira har blivit antagen till Uni för att studera socialpolitik, men fördriver dagarna i snabbmatskassan eller på drift på stan tillsammans med bästa vännen Jasmina.

Om Samira lyckas dra ut på sina studier kommer hon att vara för gammal för att giftas bort:

”Hon visste att tiden var hennes vän. Att hon kunde dra ut på studierna så mycket hon hade lust. Att hon skulle passera bästföredatum mycket tidigare än finländska flickor. För Farids goda vänners söner och sönernas kusiner ville inte ha en fru som hade fyllt tjugofem. Ju äldre hon blev desto större var risken för att hon skulle vara förbrukad redan före äktenskapet. De ville ha fruar som inte hade fyllt tjugo. De ville ha fruar som visste så lite som möjligt. En av hennes kusiner sade att en kvinna ska vara som en kattunge. Blind och hjälplös.”

Men kärleken kan komma till en i de mest oväntade skepnader: en skallig kille i militärgrön jacka, svarta cargobyxor, grova läderkängor och Finlands flagga tatuerad i nacken kan få sin enögda världsbild omkullkastad av en tjej med mörka ögon och mörk hy.

Kärleken mellan en muslimsk tjej och en finländsk kille är ingalunda oproblematisk och det osannolika paret tvingas smyga och hemlighålla sin kärlek, både för Samiras familj och för Piters skinheads till kompisar, som ser Piter som en rasförrädare och Samira som en svartskallehora.

Tonårsangst i skolkorridoren

I faderns och storasysterns frånvaro bor lillasyster Leila tillsammans med mamma Sarah i det multikulturella våningshuset på Jungfrugränden (sic!). Leila går i högstadiet och hennes vardag präglas av trots och uppror mot en mamma som är strikt upptagen av att indela livet i halal (tillåtet) och haram (förbjudet).

Leila åker berg-och-dalbana mellan olika känslolägen och hon tillbringar mer tid ute på stan med kompisarna än i skolbänken eftersom livet i skolan mestadels går ut på att göra sig osynlig för att slippa trakasserier och glåpord.

Johanna Holmström borrar sig djupt in i den där svidande tonårsangsten - den där bottenlösa och brännande rädslan för att vara fel (fel klädd, ha fel märke på väskan, ha fel frisyr, fel hudfärg … ) som sitter som en lukt eller en inristning i väggarna i högstadiekorridoren, där de kaxiga, övermodiga och målbrottsbrunstiga killarna och de trotsiga tjejerna i alltför tajta och alltför korta glittertoppar zoomar in sina offer bland de udda, de skygga och de motsträviga.

Skildringen av denna starkt hierarkiska och beklämmande skolmiljö är den bästa och mest drabbande jag läst på länge. Johanna Holmström skriver rasande skickligt om hur man kan bli inlåst i en roll och samtidigt utesluten ur en gemenskap, och om hur de olika rollerna inom en grupp/gemenskap kan variera och ändra karaktär fullständigt godtyckligt och oförutsägbart.

I en intervju för Hufvudstadsbladet säger Johanna Holmström att hon ville visa att tonåringar förtrycker varandra, och att ”både muslimer och kristna uppfostrar sina flickor till en sexuell roll, oberoende av om man är intäckt eller ej.”

Fångenskap och frigörelse

Asfaltsänglar handlar om maktutövning och förtryck, om fångenskap och utanförskap: om att vara fångad i religiösa doktriner, i högerextrema tankegångar och i roller som tillskrivs oss.

Men i lika hög grad handlar romanen om att våga stå emot, att vara stark och att våga säga ifrån, om viljan att frigöra sig från både könsstereotypa rollmönster och osunda religiösa regelverk - men (för att citera Pippi Långstrump) den som är stark måste också vara mycket snäll: och hand i hand med styrkan och ståndaktigheten går ödmjukheten och förståelsen.

I Asfaltsänglar ges inga enkla lösningar eller entydiga svar: för mamma Sarah är islam = frihet och Koranen ger henne handfasta råd och regler för att strukturera och styra upp en vardag som kan te sig kaotisk och en värld där kvinnans plats och roll i familjen och i samhället är komplicerad och utsatt för hot. För hennes man, Farid, är religionen snarare ett kulturellt arv än en direkt religiös övertygelse, och för döttrarna är religionen mest ett hinder för deras vilja att vara fria och oberoende kvinnor i ett finländskt samhälle.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje