Hoppa till huvudinnehåll

Marmorplattorna på Finlandiahuset

Finlandiahuset stod kritvitt och klart 1971. Men tjugo år senare ramlade marmorn i stora sjok.

Alvar Aalto fick i uppdrag av Helsingfors stad att planera ett konsert- och kongresshus, vilket skulle utgöra den första delen i en storstilad stadsplan för området kring Tölöviken, som Aalto hade presenterat 1961. Stadsplanen innehöll flera kulturbyggnader längs med vikens västra strand, men endast Finlandiahuset förverkligades. Byggnaden ritades av Alvar Aalto och färdigställdes 1971 och då hölls den första konserten.

Kongressflygeln öppnades 1975 strax före OSSE-toppmötet i Helsingfors, då ledare från 32 länder besökte Helsingfors. Också slutfördraget skrevs under där (se länkar).

1991 hade man börjat märka att fasadens marmorplattor, av kritvit marmor från Carrara i Italien, hade börjat bågna och falla av. 1997-1998 tvingades man byta ut de tre centimeter tjocka marmorskivorna, eftersom de inte längre hölls kvar.

Man övervägde att använda vit, finsk granit, eller marmor bepansrad med betong men Museiverket och Alvar Aalto-sällskapet kom fram till att granit stred mot byggnadens arkitektur eftersom graniten inte hittades i rätt vita färg.

Nya, lite tjockare, carrara-skivor installerades 1998.

Man utlöste under renoveringen en tävling för vad man skulle göra med de gamla söndriga marmorplattorna. Det vinnande bidraget blev en marmorstrand. Det projektet fullföljdes inte.

2001 fortsatte den tragikomiska farsen med Finlandiahusets fasad. Marmorplattorn har börjat bukta igen. Man diskuterar om det är luftföroreningar som förstörde plattorna, men antar att det är den finlandska klimatet, med temperaturväxlingar, som carraramarmorn inte tål.

Om Finlandiahuset

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.