Hoppa till huvudinnehåll

Vem är bästa mamman?

Bild: Yle Bildtjänst heidi finnilä

Anu Silfverbergs bok Äitikortti, mammakortet, där hon undrar varför helt vettiga kvinnor blir så personlighetsförändrade av att bli mammor, har väckt debatt.

Anna-Lena Laurén gav debatten bränsle när hon i Hbl 13.3.2013 ifrågasatte föräldrar som gör ett så stort nummer av sitt föräldraskap att de inte ens kan arbeta heltid.

Själv känner jag igen mig hos de personlighetsförändrade mammorna. Innan jag blev mamma hade jag varit vild och galen och levt ett glatt studentliv i sus och dus. Att bli mamma var också en reningsprocess och ett sätt att bli en bättre mänska.

Jag ville vara den bästa av mödrar, som ammar så länge som möjligt, som mosar mat av bara naturenligt producerade grönsaker och köttprodukter och som klär mina barn i bara naturenligt producerade kläder.

Vid tygblöjorna gick min gräns. Jag bara inte orkade. Men i de mammakretsar jag rörde mig hörde det till. En gång när jag i en sådan mammakrets bjöd mitt barn på burkmat, fick jag höra att burkmaten inte innehåller kärlek.

Mellan åren 1996 och 2002 fick jag tre barn tripp, trapp trull. Jag har varit hemmamamma, i olika omgångar, i sammanlagt 6 år av mitt liv.

Det här var möjligt eftersom min man har tillräckligt goda inkomster och eftersom vi inte hade alltför höga ambitioner på vår levnadsstandard under åren då barnen var små.

Det var aldrig tal om att vi skulle ha bytt. Min lön är lägre än min mans.

Det är ingen semester att sköta tre barn ensam. Min man gjorde karriär och han jobbade långa dagar och åkte på arbetsresor. De äldre var på dagis förkortad tid och några perioder helt och hållet hemma med mig och babyn.

Jag kommer aldrig att glömma min första dag ensam med tre barn, när pappaledigheten hade tagit slut:

Ett barn behövde bli torkat om rumpan, samtidigt som ett barn kissade på golvet, samtidigt som ett barn ville bli ammat, samtidigt som spaghettin kokade över på spisen.

Jag lärde mig att vara förutseende, att ha kontroll, att aldrig släppa greppet och att ständigt vara vaksam inför eventuella katastrofer som kunde lura runt följande hörn.

Jag blev en kontrollfreak, en person som jag varken kände igen eller tyckte om.

När jag ser på de här åren efteråt undrar jag om jag kunde ha gjort saker på ett annat sätt. Om jag kunde ha varit mer förlåtande mot mig själv, låtit saker skita sig oftare och låtit mig själv komma enklare undan.

Men jag ville ju så gärna göra mitt bästa. Det vill jag alltid när jag har ett jobb att sköta.

Och nej, att sköta sina egna barn är kanske inte ett jobb i ordets rätta bemärkelse, men nog ett väldigt viktigt uppdrag - det viktigaste av alla.

Om man inte är beredd att ta det här uppdraget på fullaste allvar, kanske man inte alls borde bli förälder.

Men skulle jag ha gjort annorlunda, hade vi haft ett smutsigare hem, sämre mat, otvättade kläder, sämre hygien - men kanske bättre arbetsfördelning hemma och kanske en lugnare mamma, kanske.

Så här efteråt kan jag inte gå och ändra på det som varit, men jag har bestämt mig för att hitta tillbaka till mitt roliga jag.

Det kommer väl till pass nu när ungarna är i tonåren. Det är rentav nödvändigt.

Och jag känner igen mycket av den diskussion som förs nu angående mammakortet. Det är kanske inte så mycket som förändrats på 16 år.

Jag önskar bara att mammor, i stället för att tävla med varandra om vem som är bäst, skulle inse att det här på riktigt inte är en tävling.

Det är ett liv, som var och en av oss lever på sitt sätt, men ett liv där barnen och deras välmående ändå borde vara huvudsaken.

Se mamma-debatten och delta!

Läs också:
Rotkirch: Kortare arbetstid för alla
Freddi Wahlström: Älska ditt barn rätt, annars...
Barnombudsmannen beredd att tumma på rätten till dagvård

Läs också