Hoppa till huvudinnehåll

Urho

Foto från Urho
Foto från Urho Bild: Frank A. Unger alma pöysti

Säg 'Urho' och de flesta fyller väl än idag i med ett självklart 'Kekkonen'. Men vad förknippar vi med gestalten och vilken betydelse har våra associationer ? I föreställningen Urho fungerar Kekkonen-myten som ett redskap i dekonstruktionen av begrepp som identitet, makt, värderingar och kön. Uppsättningen ges på Kiasma-teatern med Alma Pöysti i titelrollen, för regin står Enrico Stolzenburg.

Ur högtalarna skallar en elegisk Valse triste varefter Pöystis rollfigur ramlar in med kal skalle, hornbågade glasögon och mörk kostym. Lite späd om axlarna är han kanske, den där Urho, men auktoriteten är inte att ta miste på när han intar talarstolen. Alla vi som var med när det begav sig känner bums igen oss. ”Kansalaiset, medborgare...”
Efter Kekkonens era har inget nyårstal börjat med samma värdiga pondus.

Det här talet spårar emellertid snart ut i en helt egen bana. Pöystis rollfigur koncentrerar sig på sina egna heroiska dåd under året som gått. Han har både brottats med varg och skött grannkontakterna genom att springa till Moskva och simma till Stockholm. Årets samlade vikt- och konditionsväxlingar passerar revy samtidigt som bilden av finsk sisu och övermänskliga ledar- och manlighetsideal växer fram. Men det hade ju på sin höjd varit en rolig parodi om inte uppsättningen samtidigt ekonomiskt och intelligent genast antytt också en annan nivå där olika aspekter på identitetsbygge kommenteras, varieras och ifrågasätts.

Kekkonen-ikonografin löper som en röd tråd genom scenerna men egentligen behöver vi varken känna till statsmannen, kvarnbreven, höjdhopparen eller jägaren för att kunna ta till oss den underliggande diskussionen uppsättningen för kring identitet, självbild, arv och ambitioner. Gradvis löser iscensättningen upp sin Urho-monolit och med Urho-monolit avser jag nu inte den historiska Kekkonen utan hela den uppsjö av stereotypier och förväntningar våra självbilder ofta bygger på, oavsett om det gäller genus, förment nationella dygder eller något annat. Det finns en härlig scen här som på sätt och vis kan stå som symbol för hela uppsättningen: ett pimpelfiske som utmynnar i en våldsam brottningsmatch med en svart demonfigur som lurat under istäcket.

Föreställningen på Kiasma ingår i ett större Urho-projekt som samlat konstnärer från olika områden och tidigare bl.a. resulterat i en rad kortfilmer. Redan i grundkonstellationen , kvinnan under Urho-masken, ligger förstås en intressant konfrontation dold men det är framförallt i den genomtänkta kombinationen av olika stilistiska grepp och symboler den här scenessän bäddat in sina intressantaste aspekter på identitet och ambition. Att förädlingsprocessen har varit lång och tålmodig syns. Det tar tid att destillera fram en iscensättning där ingenting känns överflödigt – men utan att någonsin heller hemfalla åt det endimensionellt förenklade.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje