Hoppa till huvudinnehåll

Prästen i aktuell finlandssvenk litteratur

Gudstjänst i Johannes församling i Helsingfors
Gudstjänst i Johannes församling i Helsingfors Bild: Yle evangelisk-lutherska kyrkan

Under det senaste året har prästen dykt upp i den finlandssvenska skönlitteraturen i olika skepnader och det har fått Kulturtimmens litteraturredaktör Marit Lindqvist att funderat på bilden av prästen i den samtida finlandssvenska litteraturen.

Vilken funktion har prästen i historien, är hen en drivande kraft eller en passiv iakttagare, är hen en förvaltare av sekelgamla traditioner eller en nydanare och revoltör?

Den godmodiga och strävsamma prästen

Det finns en präst framför andra som otaliga läsare både i Finland och Sverige tagit till sina hjärtan under den gångna vintern, nämligen Petter Kummel i Ulla-Lena Lundbergs Finlandiaprisade (och Nordiska rådets litteraturpris-nominerade) roman Is.

En kylslagen majdag 1946 anländer den tillförordnade prästen Petter Kummel till Örarna i den åländska skärgården tillsammans med sin hustru Mona, och parets lilla dotter Sanna. Prästen är efterlängtad av såväl klockare och väktare som aktiva församlingsbor och medlemmar av kyrkofullmäktige, och prästen är för sin del ivrig att göra sig hemmastadd i det lilla ösamhället.

Prästfrun Mona visar sig snart vara en rådig och händig kvinna som trivs utmärkt i fähuset med korna och lammen, och hon drar sig inte heller för att mjölka kor eller mocka bajs. Pastor Petter går för sin del helhjärtat in för att bygga upp ett förtroende mellan sig och invånarna på den karga, vindpinade och utsatta ön – och han gör följaktligen sitt bästa för att tona ner den tudelning och misstro som sedan gammalt verkar råda mellan öborna. På kort tid växer det också fram en ömsesidig respekt och lojalitet mellan den nyinflyttade prästfamiljen och byborna.

Flytten till Örarna är inte minst ett välkommet miljöbyte för Petter och Mona som av olika anledningar vill ta avstånd till livet på fastlandet: under studietiden var Petter starkt influerad av Oxfordrörelsen och Moralisk Upprustning-rörelsen och Mona fick sätta hårt mot hårt för att lösgöra Petter från de av rörelsen förespråkade fyra absoluten: ”absolut renhet, absolut ärlighet, absolut osjälviskhet, absolut kärlek” – som enligt Mona var absolut idioti för en medkännande och uppoffrande själ som Petter.

Det står inte på förrän Petter och Mona känner och vet att Örarna är deras hem och kall på jorden, men för att ha officiell kompetens och behörighet för kyrkoherdetjänsten krävs att Petter avlägger pastoralexamen – vilket han också gör, om än med darr på ribban.

Den lilla familjen får tillökning, en liten syster till Sanna, och Petter blir installerad som kyrkoherde på Örarna. Livet förefaller att vara lika utstakat som kornas betesmarker, men samtidigt finns den där oförklarliga och maniska brådskan där – det är så mycket man ska hinna göra medan tid är –, liksom en malande oro över obarmhärtiga höststormar och svaga isar.

På väg hem från ett bönemöte går den blott 31-åriga kyrkoherden ner sig i isen i Kyrkviken inte långt från sitt hem. Den godmodiga och strävsamma Petter Kummel sörjs förutom av hustru och barn av en hängiven församling som lärt sig älska och högakta sin präst.

I slutet av romanen skriver Ulla-Lena Lundberg:

”Sådan är människan att hon rör sig på ytan, och det som ligger under den kan hon långa stunder glömma. Det sjunker undan och annat kommer i stället. Hela tiden rör sig det skedda längre bort från världen, alldeles som prästen blir alltmer olik den han var när han gick mitt ibland oss, och mera främmande. Det är som det ska vara, för allting flödar och förändras och förvandlas. Det är världens sätt, och på Örarna är prästen redan en berättelse, som man gärna broderar vidare på. Så länge pastorskan och småflickorna sitter där hindras strömmen i sitt lopp, och missmodet och sorgen biter sig plågsamt fast fast de borde sköljas undan av nya flöden.”

Den skuldtyngda och sorgsna prästen

Död genom drunkning är också något som den timanställda läraren och prästen Eva Anderberg råkat ut för i Monika Fagerholms roman Lola uppochner. Eva har nämligen förlorat både man och 10-årig son i en drunkningsolycka medan hon själv satt i kajutan på båten, både döv och blind för allt annat än trädgårdsboken i famnen. I en utförlig essä om boken har Mia Österlund skrivit att Eva Anderberg är ett drabbande porträtt av kvinnlig skuld.

Och det är väl också skulden, och den outgrundliga sorgen, som driver henne att starta en Sorgegrupp i Flatnäs – för att kunna hjälpa och stödja andra i deras sorgeprocess. Låta den egna molande sorgen bli en del av en kollektiv sorg.

Trots, eller kanske på grund av, att hon mist sin familj i en drunkningsolycka, älskar Eva att segla ensam, eller med hunden som enda sällskap – och målet för seglatserna är Skäret ute på kobbarna i den yttersta skärgården. Här ute i havsbandet känner hon sig fri och befriad från smärtsamma minnen och tvånget/behovet av att försöka formulera sin sorg i ord.

Lola uppochner är en thrilleraktig roman som utspelar sig i småstaden Flatnäs där vi får följa stadens invånare i jakten på den person som mördat 22-åriga Flemming Pettersson. Samtidigt får vi ta del av de osynliga trådar som löper mellan folk i en småstad – se vilka mekanismer (hänsyn, nepotism, amorösa relationer, ekonomiska beroendeförhållanden mm) som styr ens handlande, medvetet eller omedvetet, och vilka hemligheter som gömmer sig bakom de fladdrande gardinerna: "Det finns många människor i vår lilla stad, många öden bakom de prydliga fasaderna – mycket sorg och många hemligheter", såsom titeln lyder på ett skolprojekt med berättelser från Flatnäs.

Flatnäs är en stad där alla känner alla och där alla klagar på allt men ändå stannar kvar, i ”tomheten, ödsligheten, ingentingheten som konstituerar Flatnäs”. Romanen myllrar av personer som alla bär på hemligheter eller pinsamheter som de vill skyla över, så också Eva – vilket gör att porträttet av henne/församlingspastorn blir mångskiftande, något skavande och bemängt med en märklig och undanglidande mystik.

Från kvinnoprästmotståndare till -förespråkare

På tal om Eva Anderberg i Monika Fagerholms roman Lola uppochner, kan vi konstatera att det i år gått 25 år sedan de första kvinnliga prästerna prästvigdes i vårt land.

Då, liksom nu, var det många manliga präster och teologer som motsatte sig kvinnliga präster. Men det finns också exempel på präster som ändrat åsikt och som efter många om och men kommit att acceptera kvinnopräster – en av dessa är kyrkoherden Vilhelm Pettersson i novellen ”Fader Vilhelm” i Paul von Martens nyutkomna novellsamling Omsorg.

Kyrkoherden är vida känd som en stark motståndare av kvinnliga präster, men det oaktat är hans två närmaste medarbetare i församlingen kvinnor, nämligen prästerna Karin och Ulla.

Men när en av de trogna deltagarna i morgonmässan, teologistuderanden Solveig, med bävan på rösten meddelar sin förtrogna församlingspräst att hon tänker bli präst – och när kollegan Karin hotar med att be biskopen om en omplacering p.g.a. kyrkoherdens kränkande beteende mot de kvinnliga församlingsprästerna verkar det som om ”Fader Vilhelm” får sig en rejäl tankeställare.

Kyrkoherden har blivit ombedd att hålla tal vid sällskapet Societas Confessiones årskovent – men när han väl står inför en skara ”av ganska kompromisslösa försvarare av vad de såg som fundamentala, grundläggande strukturer och uttryck för kyrkans liv” tvingas han erkänna både för dem och för sig själv att han haft fel beträffande kvinnopräster, och att hela hans tidigare övertygelse numera är som borttvättad.

Härefter följer en tid av identitetsförvirring och tvivel: Vilhelm ifrågasätter både sin yrkesroll och sin identitet som präst och kyrkoherde, dvs. som överordnad de två kvinnliga prästkollegerna i församlingen. Men slutligen förefaller det dock som om Vilhelm uppfylls av en befriande glädje och en känsla av att träda in i ett nytt skede av livet.
”Fader Vilhelm” är inte sämre än att han kan komma till insikt/drabbas av en Lidnersk knäpp och härmed revidera sin förut så tvärsäkra – enligt en del Bibeltrogen, enligt andra trångsynta - syn på kvinnoprästfrågan.

Tro och tivel

Att vackla i tron och att gå från en (enkel och behändig, och på många sätt exkluderande) svart-vit syn på tro och religion till en mer grumlig, mångskiftande och mångomfamnande syn på tro är ett centralt tema i Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan.

Gräset är mörkare på andra sidan för oss till österbottniska Gränby i Pedersöre där ett gäng barndomskompisar, sjakket, återförenas i samband med begravningen av en gemensam vän. Lågstadielärarinnan Sofies tragiska död i en bilolycka och återträffen i barndomens landskap lyfter fram frågor om tro och tvivel, skuld och skam, förlust och försoning.

I en intervju för Radio X3M (Jouren 2.10.2012) har Kaj Korkea-Aho berättat att ett centralt tema i romanen är kommunikationssvårigheter – det finns en hel del som romanpersonerna av olika anledningar har svårt att prata om, eller som de väljer att tiga om.

En av killarna i sjakket, folkloristikstuderanden Christoffer, skriver på en avhandling om det mytologiska väsendet Raamt - en absolut och urskillningslös ond kraft som trivs bäst i skogen där han vilar, vaktar och bidar sin tid, och enligt österbottnisk folktro är platser där Raamt rört sig infekterade, fördärvade och märkta för evig tid.

Vad Raamt sist och slutligen står för i romanen kan tolkas som själens mörka skuggor som personerna inte vill vidkännas eller som hotar att kullkasta dem och i värsta fall ödelägga deras liv. Hotet, Raamt, är för någon en känsla av ångest och utanförskap, för en annan en upplevelse av otillräcklighet och vanmakt, för en tredje ett söndertrasat självförtroende, och för en fjärde en rädsla för att låta obearbetade barndomsminnen komma upp till ytan.

Det är m.a.o. ett inre hot, ett inre mörker som skingras när man går till botten med sin rädsla, när man vågar stå öga mot öga med sin egen sårbarhet och förmår godta sanningen om sig själv.

I kompisgänget ingår också en präst, 28-åriga Simon Fredström, som börjat tvivla på sin yrkesroll och sin religiösa identitet.

Redan under skriftskoletiden blev Simon aktiv i församlingens ungdomsverksamhet och det var självklart för honom att han skulle utbilda sig till präst. Men under studieåren i Göteborg fick han inse att de en gång så fasta och oomkullrunkeliga och kompromisslösa tron inte bär över alla vatten och inte har entydiga svar att ge på alla frågor, och han börjar vackla i sin tro på Gud. Trots allt fullföljer han sin utbildning och blir präst, och efter avslutade studier återvänder han till barndomens Gränby för att blir församlingspräst.

Simon tvivlar dock alltmer på sin förmåga och sina möjligheter att vara den själasörjare och det andliga stöd som han förväntas vara. Slutligen tar han time out från prästyrket och söker sig till gymnasiet i Jakobstad där han siktar in sig på ett vikariat som religionslärare.

Simon är också målet för Christoffers stora hemliga homoerotiska kärlek – kärleken är obesvarad, om än accepterad av Simon, som i ungdomen tagit avstånd från homosexualitet men som med ökad ålder kommit att revidera sin åsikt.

I Kaj Korkea-Ahos roman får Simon m.a.o. axla rollen som företrädare för en mer moderat del av kyrkligheten som förhåller sig öppen till frågor om sexualitet och varierande könsidentiteter.

Simon (grekisk form av det hebreiska Simeon, Schimeon eller Shimon) är ett namn som brukar översättas med "bönhörelse". Namnet kan också ses som bildat av det grekiska ordet simos, "den otrolige".

I Bibeln finns ett flertal män vid namn Simon, bl.a. farisén som bjöd in Jesus som gäst i sitt hus hette Simon, en förmodad bror till Jesus hette Simon och Judas Iskariots far hette Simon, två av Jesu lärjungar hette Simon: Simon Ivraren och fiskaren Simon som Jesus gav namnet Petrus. Simon Petrus var en av Jesu främsta lärjungar och den klippa Jesus litade på.

Det finns framför allt en annan apostel vars namn förknippas med stora existentiella teman som tro och tvivel, nämligen Tomas som ständigt rådbråkade sina tankar och känslor samtidigt som han kämpade med en prövande ande. Men när Tomas långt om länge nått visshet, var han orubblig i sin tro och t.o.m. beredd att dö för den.
Nu i februari-mars har Wasa teater gett Tom Wilhelms enaktare Fristad, som handlar om kyrkoherden Tomas som lever ett tillbakadraget liv på en gammal, kall prästgård när han oförhappandes väcks till liv att ett nattligt telefonsamtal som gäller en utvisningshotad flyktingfamilj på åtta personer. Damen som ringer ber Tomas ge familjen en fristad på prästgården, och Tomas dras in i ett känslomässigt kaos där lagar och paragrafer drar åt ett håll medan samvetet och Bibelns ord drar åt ett annat.

Trots att Tomas utsätts för smädelser, hot och trakasserier erbjuder han flyktingfamiljen skydd i prästgården. Tomas lystrar till sitt hjärta och beslutar sig för att följa ”Den gyllene regeln”, dvs. den grundläggande etiska principen som återfinns inom de flesta religioner och andra filosofiska och etiska läror. I Matteusevangeliet formuleras regeln så här: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.