Hoppa till huvudinnehåll

Folkbildning: country och bluespunk

Emmylou Harris & Rodney Crowell
Emmylou Harris & Rodney Crowell Bild: Emmylou Harris & Rodney Crowell emmylou harris & rodney crowell

Folkbildning: country och bluespunk

Mudhoney: Vanishing point

I morse steg jag upp och gick ut strax innan solen stigit upp. Jag lyssnade på Mudhoneys nya album Vanishing point. Världen luktade hundskit och såg otroligt vacker ut. Månen var halv.

Mudhoney, Vanishing point
Mudhoney, Vanishing point Bild: Mudhoney vanishing point

Mudhoney är sparsamt beskrivet Seattlebandet som inspirerade Nirvana till stordåd, som mer eller mindre myntade termen grunge - den musikstil som vällde över världen 1991, som var outsiderskapet formulerat och som gjorde skitigt till ett positivt värde. Mudhoney har år 2013 överlevt nästan alla andra grungeband och plötsligt betyder Mudhoney en kontinuitet som värnar om den amerikanska garagerocken med rötter redan i 1960-talet. bandet spelar bluesig, stenad punk. Trots att Mudhoney för mig var bäst 1991 med albumet Every good boy deserves fudge där man främst lät fina poplåtar ledas genom bandets fuzziga filter så är nya Vanishing point ett vackert uttryck för ett band som lyckas vara historiemedvetet men fortfarande energiska och brinnande vid en ålder på 25 år.

Melodierna på Vanishing point är knappast några nyuppfunna hjul men man gör det man är bra på; krummiga gitarrer, stoj och rop. Värdet ligger i att man gör det knappt någon annan gör. Om låtarna är bra så är texterna ännu bättre, roliga. Ett bra exempel är då solisten Mark Arm sjunger ”oh baby, baby, oh baby yeah” som ett uttryck för hur orden kan svika en då man ser en människa som man blir helt knockad av. Så låter det då hormonerna roterar i en.

Bäst är ändå "The only son of the widow from Nain" – en punkpärla inspirerad av Bibeln. Jesus gick in i staden Nain och såg där en yngling som dött och fick höra att han var en änkas enda son. Av medlidande med änkan väcker Jesus sonen till liv. Det här spinner Mudhoney vidare på och sjunger ”fuckin Lazarus got all the fame” - alla minns Lasarus, ingen den här killen. Det är kul och det rockar. Hårt.



Emmylou Harris & Rodney Crowell: Old yellow moon

Om man ser på ett program som American Idol så slås man av att det talas om country bara någon sjunger med lite twang eller accent. Artister som Carrie Underwood och Taylor Swift anses vara country. Jag vet inte vilken mekanismen bakom det här är men visst tusan är det nyspråk. Vill man studera historia i ny tappning skall man lyssna på Old yellow moon – ett album som låter väldigt Nashville. Duetter som är bra att dansa till, om knepig kärlek, slidegitarrer och vackra sångharmonier. Inte heller här uppfinner man hjulet men man drar snyggt fram de låtskatter som countryn, som det breda begrepp det är, gömmer. Man sjunger Hank DeVito, Kris Kristofferson, Roger Miller och Patti Scialfa, tillexempel.

Emmylou Harris & Rodney Crowell
Emmylou Harris & Rodney Crowell Bild: Emmylou Harris & Rodney Crowell emmylou harris & rodney crowell

DeVito och Crowell var med i The hot band, ett band som Emmylou grundade efter hennes ängel Gram Parsons död 1973 och den här skivan andas djup vänskap, vilja att sjunga tillsammans och glädje – trots att låtarna ofta är melankoliska.

Jag sticker inte under stol med att jag gillar Emmylou bäst då hon sjunger ensam, men det vilar något varmt och medmänskligt över den här skivan, pärmen är otroligt fin då de står på en gräsmatta i motljus/lutar sig mot varandra och ler. Låtarna är alla bra och rör sig mellan ballad till Nashvilleklingande upptaktare till bluesigare grejer. På Allen Reynolds Dreaming my dreams, min favorit, kan man i rösterna höra två människor som minns hur man en gång långsamt dansade tätt, tätt mot varandra.

Man har valt de låtar man sjunger med omtanke, nästan som om Harris/Crowell vill visa på countryns skönhet. Kanske finns det skäl att påminna publiken om vad äkta vara är.

Duon besöker Finland i maj.



Artikeln skriven av Sebastian Bergholm, redaktör på Kulturtimmen, Radio Vega