Hoppa till huvudinnehåll

Ännu en kolumn om mobbning

Bild: YLE/Catariina Salo morgonöppet

Om jag ska försöka hitta någonting positivt i mina egna erfarenheter av mobbningshelvetet (förutom att det har gett mig något att snacka om till lust och leda), så skulle det i så fall vara det att jag genomled det hela innan det blev riktigt fult.

Vi snackar sent 70-tal, tidigt 80-tal. Tiden innan mobiltelefonerna, innan irc-galleria, innan Facebook, innan mobbningen exploderade och blev fullständigt omöjlig att undkomma, 365 dagar om året.

Jag var dessutom lyckligt lottad i det avseendet att jag hade mina trygga hamnar att rida ut stormarna i, bland annat på sommarstugan i skärgården, på betryggande avstånd från fastlandet, långt från alla farleder och utan telefonförbindelse. Dit flydde jag alltid då tillfälle gavs.

I dag räcker inte geografiska barriärer som skog och hav till som skydd mot mobbning. Dagens plågoandar är uppkopplade och nätet täcker allt från kobbarna till kalfjället numera, i blixtrande 3G. Att stänga av smarttelefonen eller datorn tröstar dig föga då du vet att bilderna, videorna och kommentarerna finns där ute, dag och natt. Och de når dig förr eller senare.

Men också i hemma i stan hade jag mina fasta klippor i form av familjen och släkten: starka, trygga skuldror att gråta och tala ut emot. Jag hade till och med ett par goda vänner. Skolkuratorns dörr stod också alltid öppen. Någon kristelefon ringde jag aldrig till, om sådana ens existerade på den tiden.

Någon brist på folk som lyssnade hade jag aldrig, det var inte där problemet låg. Jag talade och grät, och folk lyssnade. Lärarna, skolkuratorn, psykologen, rektorn och alla andra. Min barndom var en enda lång räcka av krissamtal, känns det som. Problemet var att de aldrig ledde till någonting. Dagen efter en session på kuratorns kansli, tillsammans med mobbarna, låg jag där igen i ett hörn av skolgården och grät med pipon över ögonen och snö i kalsongerna.

Åratal av krissamtal, välmenande bibliskt ”vända andra kinden till”-hymlande och ”kan ni inte bara vara kompisar, okej?” ledde till två saker.

För det första: jag tog saken i egna händer. I högstadiet hade jag en växtspurt, plötsligt var jag både huvudet längre och rejält starkare än mina mobbare. Så jag började slå tillbaka. Hårt. I och för sig, en enda gång var allt som krävdes, i början av höstterminen på nian. Sedan mobbade ingen mig någonsin mer.

Inte ett pip hördes från mössen efter den dagen. Nada. Var det så enkelt? För att vara en övertygad pacifist har jag oroväckande positiva erfarenheter av våld som lösning på konflikter.

Den andra följden som alla de oändliga, fruktlösa krissamtalen hade var att jag blev rejält cynisk. Senast i morse, då jag intervjuade Mannerheims Barnskyddsförbunds generalsekreterare Mirjam Kalland i direktsändning, slank det ur mig att ”ja men mobbning är mobbning, barn är barn. Det är inget man kan göra någonting åt, man kan bara lindra symptomen för offren så gott man kan. Mobbning har alltid funnits och kommer alltid att finnas.”

Kalland förstod mycket väl att någon med personliga erfarenheter av mobbning kan resonera så här, men påpekade samtidigt att det är en mycket farlig inställning. Och hon har ju rätt förstås: kampen mot mobbningen är en fight som måste tas, även om vi visste att det var hopplöst. Och det är det inte, försäkrar Kalland. Världen har gått framåt sedan 1979, nya metoder och redskap har kommit till. Vi kan fixa det här.

Jag hoppas och tror i mitt innersta att Mirjam Kalland har rätt. Jag har ju barn själv numera, på tröskeln till skollivet. Apropå det: Odin bevare mina grabbar om jag någonsin kommer på dem med att mobba någon! Men de kommer att veta bättre än så.

De kommer också att behärska min gamla högerkrok. Just in case.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen