Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: När alla gratisgooglar sin egen verklighet

Jonas Jungar
Jonas Jungar Bild: Yle jonas

Håller också tillgången till nyheter på att bli en klassfråga? Vad händer när alla väljer sin egen verklighetsmix från ett oändligt smörgåsbord, undrar redaktionschef Jonas Jungar.

Nyheeettäär från Finska Notiissbyrååån – minns ni den legendariska, knarriga stämman i radion? Det fanns en tid då nyheter utgjorde ett slags hållplatser i vardagslunket. Informationen var då envägskommunikation uppifrån och ner – tidningar, radio och tv uttolkade verkligheten som sedan delgavs (den passiva) massan. Masskommunikation. Ville man veta vad som hade hänt knäppte man på radion/tv:n vid vissa klockslag eller slog upp (pappers)tidningen.
Man kunde därför utgå ifrån att alla kring kaffebordet kände till samtalsämnet för dagen.

Det var då det. Tidningsdöden har det redan länge talats om, men nu är inte ens tv:ns roll som nyhetsförmedlare lika självklar längre. Vad är alltså den gemensamma lägerelden där vi tillsammans lyssnar till historierna?

Visst, vi samlas fortfarande kring De Verkligt Stora Nyhetshändelserna. 11 september och Utøya blir dramatiska skeenden som vi alla - massan - kan relatera till. Var var du när…? Meganyheterna blir då allmängods, en del av det kollektiva medvetandet i några dagar.

Men dagar då de stora nattsvarta rubrikerna saknas - vad är då en gemensam förståelse av vad nyhetsflödet innehåller? Kommer man ens ihåg var man hörde om nånting – ”tja, det var väl på radio”? Eller läste jag det på webben? Eller berättade någon det för mig? Det finns en offentlighet som matas av ett helt universum av etablerade nyhetsproducenter, och de har dessutom fått sällskap av kakafonin i sociala medier, bloggar och Youtube. Men det är en fragmenterad offentlighet som tenderar att se ganska olik ut beroende på vem du frågar.

Tipsat och nischat

Journalistikprofessorn Jay Rosen talar om att det inte finns ett överbud av information (information overload), utan snarare ett fel på filtreringen (filter failure). Vem är det då som filtrerar? Vem litar man på? En amerikansk studie visar att en tredjedel av de yngre vuxna (>30 år) i dag får sina nyheter via sociala medier.

För allt flere blir nyhetsflödet alltså resultatet av det urval som bekantskapskretsen gör på nätet – ett slags filtrering om man så vill. Vi har gått från ett informations- till ett rekommendationssamhälle. Det vi gillar och delar är dessutom lika mycket en sätt att skapa relationer och bygga en identitet.

För att travestera Descartes: Jag delar, alltså är jag.

Risken är att det blir en självbekräftande rundgång: vi hör bara det vi vill höra. ”Alla” verkar ju resonera precis som jag. Hur många Facebook-vänner har du som har diametralt motsatta värderingar än du själv?

Lägg till de oändliga möjligheter som webben erbjuder för den vetgirige. Var och en kan välja de nyheter som passar ens egen världsbild. Nyhetsflöden kan skräddarsys, vissa saker kan aktivt väljas bort, andra kan ges mera utrymme. Och inte nog med det: allting är gratis. Nej, det är det förstås inte, men en hel generation har vant sig vid att det är så. Allt man googlar är gratis, och är det inte det surfar man vidare.

Men kvalitetsjournalistik – bakgrunden, analysen, sammanhangen - kostar. De så kallade betalväggarna är en senkommen påminnelse om det. Vilken världsbild får de som av en eller annan orsak tyr sig endast till gratisutbudet? Blir tillgången till väsentlig information också en klassfråga?

Monopolet är brutet

Faktum är dessutom att nästan vem som helst idag kan agera ”journalist”. Utrustning och distributionskanal är överkomliga för alla. I princip räcker det ju med en mobiltelefon. En tweet eller ett blogginlägg kan på nolltid nå stora massor. Denhär medborgarjournalistiken är visserligen lite överskattad eftersom den sällan når den stora publiken utan draghjälp från de etablerade medierna. Ändå är det en smärre revolution. Informationsförmedling är inte längre en exklusiv rättighet för några få.

Nåväl. Vissa menar att den bild jag tecknar ovan är en befrielse, att journalisterna äntligen har fråntagits sitt monopol på hur verkligheten tolkas och förmedlas. Andra menar att journalistiken nu behövs mera än någonsin för att sålla och begripliggöra, eftersom ingen i längden orkar med oceanerna av information.

Jag är benägen att hålla med det sistnämnda, men kanske jag gör det mera av rädsla för att min egen profession blir irrelevant?

Hur som helst, medierna är vilsna idag. Den nakna sanningen är att ingen i vår bransch riktigt vet hur man bäst ska nå morgondagens publik. Vi handlar utifrån grova gissningar (förhoppningar?) när det gäller framtidens tittande, klickande och lyssnande. ”Ett bra innehåll intresserar alltid”, mumlar vi och tittar ängsligt på varandra.

Jag hoppas vår ängslan är obefogad. Vad tror du?

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt