Hoppa till huvudinnehåll

Thomas Schüttes 18 kvinnor

Thomas Schütte
Thomas Schütte Bild: YLE/Marit Lindqvist thomas schütte

Den tyska konstnären och skulptören Thomas Schüttes kvinnor kommer i många olika former och i olika material – de enorma skulpturerna är gjorda av målad eller slipad aluminium, rostbehandlad stål eller klassisk brons och de charmar museibesökaren med sin behagfullhet och sin tysta melankoli där de intar alla rum på Sara Hildéns konstmuseum.

Enligt museichefen Riitta Valorinta är det rätt vågat av Thomas Schütte att ta sig an just kvinnokroppen i sina skulpturer, i dagens skulpturkonst är det närmast tabubelagt, men i denna serie med 18 kvinnor gör Thomas Schütte sin personliga hyllning till föregångare som Pablo Picasso, eller den brittiske skulptören Henry Moore – för att inte tala om den franske målaren och skulptören Aristide Maillol – i många av figurerna kan man se referenser till flera av konsthistoriens klassiska kvinnofigurer.

Thomas Schütte inledde sin karriär som bildkonstnär under ledning av den tyske konstnären Gerhard Richter, men av respekt för sin lärare och dennes verk valde Schütte att gå sin egen väg och till en början jobbade han med olika konceptkonstverk och installationer, och han har också jobbat med olika byggprojekt och modeller.

Men så småningom började Thomas Schütte jobba med lera, och leran formade sig osökt till olika kvinnofigurer – och dehär lerfigurerna kom sedan att bli ett slags förstudier till de stora och omfångsrika skulpturerna, som Riitta Valorinta tippar att kommer att sätta djupa spår i konsthistorien.

Kvinnor utan namn

Många av kvinnorna saknar ansikte, eller händer eller fötter, eller så är deras kroppar deformerade på något sätt, och Riitta Valorinta berättar att Thomas Schütte inte velat göra naturalistiska porträtt eller modeller – han har också valt att förse kvinnorna med ett nummer från 1 till 18 istället för att namnge dem.

De hand- eller fotlösa eller tillplattade figurerna är egentligen resultatet av ett misslyckande – om Thomas Schütte inte lyckats forma figuren efter sin ursprungliga plan har han helt enkelt klippt av de misslyckade delarna och fört verket i en annan riktning.

Under samtalets gång drar Riitta Valorinta sig till minnes en kväll på restaurang när konstnären Juhana Blomstedt definierade vad som kännetecknar en bra konstnär och han konstaterade att en bra konstnär har tillräckligt med kapital av kunskap och skicklighet och dessutom ett budskap hen vill framföra – om man har detta kan man också kasta ut krokarna i vattnet och vänta på att det nappar och att slumpen hjälper till och för ett arbete framåt. Men, tillägger Riitta Valorinta, slumpen enbart skapar ingen konst.

De 18 kvinnofigurerna är gjorda av olika material, och en del glänser, ja rentav brinner, i läcker röda eller lilaskimrande nyanser, andra är mer dämpade i sin rostbruna eller blekbeiga framtoning. Alla 18 har olika temperament och utstrålning, men ett har de gemensamt och det är underlaget som utgörs av en sockel i rostfärgat järn som bär upp de ett och ett halvt ton tunga skulpturerna.

Riitta Valorinta inflikar att sockeln eller piedestalen under århundradenas lopp genomgått en intressant utveckling inom skulpturkonsten – och hon gör en jämförelse med bildkonsten där ramen som omgav en målning i tiderna var av ytterst central betydelse för konstverket som helhet: ramen avgränsade konstverket och gav den en alldeles egen karaktär, men när man under senare år lämnade bort ramen blev målningen mer som ett landskap.

Inom skulpturkonsten har skulpturen i första hand varit en del av arkitekturen och skulpturen har stått avskilt på en piedestal eller varit en del av en byggnad – idag kan man placera en skulptur direkt på golvet eller så är sockeln en del av själva konstverket, som i Thomas Schüttes kvinnoskulpturer.

Kvinnan som forskningsobjekt

Det ser nästan ut som om kvinnorna ligger, sitter eller åbäkar sig på ett operationsbord eller i en säng – och man kan nästan tala om konstnären som kirurg eller som forskare och kvinnan som forskningsobjekt, och Riitta Valorinta medger att konstnärens blick i detta fall kan vara älskvärd, men också utstråla andra känslor – det är upp till var och en av oss att ställa oss framför dessa kvinnor och analysera våra egna känslor och upplevelser.

Innan jag lämnar museet tar jag en sista titt i några av rummen och passar på att fråga en av museivakterna vilken hans favorit är bland alla dessa märkliga kvinnor, vilken kvinna han brukar vila sin blick på under sina vaktturer.

Han funderar en stund och svarar sedan att det nog är den helsvarta glänsande skulpturen i rummet intill, Frau nummer sex vars ansikte mest ser ut som en rovfågels, kanske en örn.

Thomas Schüttes serie med 18 ”Frauen” visas på Sara Hildéns konstmuseum i Tammerfors t.o.m. 12.5.2013.

Fotografier från utställningen kan ni se på Kulturtimmens Facebooksida.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje