Hoppa till huvudinnehåll

Fiktiva poliser på museum

Polisen i fiktionen
Polisen i fiktionen Bild: YLE/Marit Lindqvist polisen i fiktionen

Rauno Repomies, Harjunpää, Reinikainen, Jansson, Palmu, Maria Kallio – kär polis har många namn i finsk fiktion.

Utställningen ”Poliisi fiktiossa”, Polisen i fiktionen, berättar om finländsk polisfiktion i litteraturen, i tv-serier och på film från slutet av 1800-talet t.o.m. idag. Hur har polisgenren förändrats genom tiderna, och på vilket sätt har folkets uppfattning om polisen och polisens arbete formats av t.ex. inhemska tv- och filmproduktioner under årtiondenas lopp.

Marit Lindqvist har besökt utställningen på Polismuseet i Tammerfors tillsammans med forskaren Tiina Tuulasvaara-Kaleva, som bär huvudansvaret för utställningen.

Våren 2012 ordnade Polismuseet en gallup på Facebook där folk fick skriva vilka fiktiva poliser de tyckte bäst, eller rentav sämst, om.

Tiina Tuulasvaara-Kaleva säger att man inte fick några förslag på direkt dåliga poliser, men däremot var det framför allt två poliser som alldeles uppenbart gjort ett starkt och oförglömligt intryck på det finska folket, nämligen konstapel Reinikainen och kommissarie Palmu.

Tv-serien om den alltid lika pratglada och joviala ordningspolisen Artturi Sakari Reinikainen sändes på tv för trettio år sedan, och filmerna om den lite tvära och omutbara kommissarien Palmu, med knallhatt på huvudet och cigarr i mungipan, går tillbaka till 60-talet, för att inte tala om Mika Waltaris böcker som filmerna baserar sig på.

Men, vad är det då hos en Reinikainen eller en Palmu som gör dem så oerhört populära och folkkära än idag?

Tiina Tuulasvaara-Kaleva har en teori om att det tystlåtna finska folket trots allt uppskattar att man gör upp genom att prata istället för att ta till handgripligheter, och Reinikainens trumfkort är hans smidiga munläder som klår vilket annat vapen som helst.

Det finska folket verkar också uppskatta poliskommissarier som är lite kantiga och knoppiska, poliser som förhåller sig kritiska till organisationer och system, poliser som avskyr pappersarbete och att fylla i blanketter och rapporter, poliser som är lite rebelliska av sig – men som trots allt håller sig inom lagens gränser.

Exempel på kommissarier som är trogna sin egen stil inom en stelbent och sträng organisation är kommissarie Frans J. Palmu, och en annan populär kommissarie, nämligen Jansson i tv-serien Raid, som sändes på tv för 13 år sedan.

Under senare år har det dykt upp en handfull nya inhemska polisserier på tv – bland dem dramaserien ”Roba” där publiken kunnat följa arbetet på en fiktiv polisstation i södra Helsingfors, och ”Taivaan tulet” där äldre konstapeln Rauni Väänänen lämnar sitt arbete i Esbo och flyttar tillbaka till sina hemtrakter i Kemijärvi för att bli ordningspolis.

Men det är framför allt animationsserien Pasila som också poliserna själva uppskattar för den absurda och surrealistiska humorn.

Från kiosklitteratur till kioskvältare

De första finska deckarhistorierna utkom år 1910 när Rudolf Rikhard Ruth (1889-1957) gav ut ”Kellon salaisuus” och ”Lähellä kuolemaa” under signaturen Rikhard Hornanlinna. Decenniet därpå, på 1920-talet, utkom ett flertal inhemska kriminalromaner, men genren rönte inte någon större uppskattning och många författare publicerade sina texter under pseudonym.

Först år 1932 gör den första polisen entré i den finska kriminallitteraturen: poliskommissarie William J Kairala var en intelligent gentleman av Hercule Poirot-typ som löste brott i den finska veckotidningen Ajanvietelehti.

Under 1930-talet kunde man skönja ett ökat intresse för kriminalhistorier och den tidigare så besvärande stämpeln som kiosk- och skräplitteratur höll på att tvättas bort.

År 1938 arrangerades en samnordisk deckartävling – och till det finska förlaget som var med och arrangerade tävlingen flöt det in hela 41 manuskript. Till segrare i den nationella tävlingen utsågs ett verk av signaturen ”L.P ja P.T”, och bakom signaturen dolde sig en erkänd författare vid namn Mika Waltari. I hans prisade roman ”Kuka murhasi rouva Skrofin?” får vi för första gången stifta bekantskap med Helsingforskommissarien Frans J Palmu, en polis som förenar intelligens med mänsklig svaghet.

På 1960-talet gjorde filmregissören Matti Kassila fyra filmer med kommissarie Palmu i huvudrollen, och vid det här laget hade den finska publiken fått smak för detta med privatdetektiver och poliser som löser olika intrikata brott. Utländska tv-serier som amerikanska ”The Untouchables”, tyska ”Das Kriminalmuseum” eller den franska tv-serien om kommissarie Maigret bidrog till att öka intresset också för den tilltagande inhemska produktionen av kriminallitteratur liksom den inhemska tv- och filmproduktionen.

I den inhemska filmens barndom förekom en del poliser i olika farser och komedier där polisen ofta framstod som lite enkel, men dock hygglig och samvetsgrann, noterar Tiina Tuulasvaara-Kaleva, men
så småningom fördjupades och breddades bilden av polisen, på samma sätt som de brott som poliserna blev satta att lösa också blev mer divergerande och allvarliga.

Förhållandet mellan fakta och fiktion

Tiina Tuulasvaara-Kaleva för mig fram till en monter där vi kan se ett jaktgevär nertryckt i snön – och i tiden förflyttar vi oss tillbaka till en marsdag 1969 och ett torp i byn Korppinen i Pihtipudas. Den 7 mars 1969 sköt en man ihjäl fyra poliser som kommit för att lugna ner honom – ett brott som här hos oss kategoriseras som massmord.

Bara två år senare, 1971, hade Mikko Niskanens tv-film ”Kahdeksan surmanluotia” premiär, en film som enligt regissören själv inte i detalj strävar efter att ta fasta på denna specifika händelse, men som dock bygger på den i allra högsta grad.

I filmen framstår huvudpersonen Pasi som ett offer för en samhällsutveckling som utarmar landsbygden och fråntar det redan fattiga och utsatta småbrukarna deras utkomstmöjligheter och framtidsutsikter. I filmen förfaller den desperata och maktlösa Pasi till ett hejdlöst supande och han blir ett hot för såväl sin familj som för sin näromgivning.

Mannen som sköt ihjäl poliserna i Pihtipudas dömdes till livstidfängelse, men president Mauno Koivisto benådade honom år 1982, och enligt Tiina Tuulasvaara-Kaleva finns det skäl att tro att Niskanens film inverkat på beslutet att släppa skytten fri – med facit på hand kan man fråga sig om det var ett riktigt beslut eftersom han 14 år senare, i augusti 1996, tog livet av sin före detta fru.

Vilket ansvar och vilka skyldigheter har man som författare eller filmskapare när man använder sig av historiska händelser som material för sitt fiktiva arbete – det är en fråga som är mångfacetterad och inte alls oproblematisk, noterar Tiina Tuulasvaara-Kaleva.

År 2010 utkom hela 70 verk i Finland som kan klassificeras som deckare, och varje dag kan man titta på någon deckare eller polisserie på tv – utbudet har m.a.o. ökat explosionsartat, liksom läsarnas och tittarnas krav på autenticitet.

Dagens deckarkonsumenter är oerhört väl insatta i sin genre, konstaterar Tiina Tuulasvaara-Kaleva, och de ämnen som författare och filmskapare tar fasta på idag är också rätt komplexa och berör ofta internationell kriminalitet, såsom handel med droger eller människohandel:

Också bilden av polisens arbete har genomgått en märkbar förändring under historiens gång – fram till 70-talet var poliserna något av hjältepoliser som beskyddade ett samhälle eller en gemenskap från det onda – men under senare år har poliserna fått djupare karaktärsdrag, och man får ofta både en privat och en professionell bild av dem.

I dagens läge är polisen ofta en del av en arbetsgemenskap, och brotten löses med gemensamma krafter, noterar Tiina Tuulasvaara-Kaleva.

Utställningen ”Poliisi fiktiossa” visas på Polismuseet i Tammerfors till och med hösten 2014.

I Yles Levande arkiv hittar man många klipp från olika tv-serier som bl.a. Reinikainen, Raid, Palmu och Pasila.

Fotografier från utställningen kan man se på Kulturtimmens Facebook-sida.

Läs också