Hoppa till huvudinnehåll

Carin Göthelid: Om vikten av att se själv

Carin Göthelid
Carin Göthelid Bild: Yle carin göthelid

Journalistik handlar i grunden om några rätt enkla saker. En av dem är att vara ett ögonvittne, att se själv och berätta vidare. Det låter självklart men det är alltid inte det längre.

Det var i samband med Krimkriget som den första krigskorrespondenten i nutida bemärkelse verkade. William Howard Russell skrev rapporter för The Times. Den elektriska telegrafen var då ny och gjorde att kriget kunde följas i realtid. Ögonvittnesberättelserna från fronten gjorde att det brittiska befälet fick ögonen på sig på ett helt nytt sätt - folk hemma fick veta hur kriget gick. Ögonvittnesskildringar är alltså inte bara journalistik utan också makt.

I dag är världen mer mångfacetterad. Vi har å ena sidan väldigt mycket ögonvittnesberättelser överallt. På måndagskvällen 15.4 finsk tid tog det inte länge innan Twitterflödet svämmade över av berättelser från Boston. Filmer och bilder på bomberna och förödelsen färdades runt världen med blixtens hastighet. Under den så kallade arabiska våren fick vi veta en hel del via just Twitter. Vi har ögonvittnen över allt.

Det är den enda sidan av saken. Den andra är att vi samtidigt lever i citatens förlovade tid. För en mediebransch i kris är det dyrt att ha folk på plats där det händer. Det är också dyrt med korrespondenter utplacerade i världen. Det blir billigare att jobba hemma på redaktionen och skriva artiklar på basen av nyhetsbyråtexter, det vill säga andras ögonvittnesberättelser. Och det blir inte fel för den skull, det är ofta där man kan göra de skarpa analyserna för där har man hela bilden och kan kombinera en rad olika källor.

The Times-korrespondententens rapporter var en medierevolution på sin tid. De nya ögonvittnena i dag är en annan revolution. Det ställer krav på journalisterna. Jag upplevde det själv för en tid sedan i en diskussion med en ishockeyintresserad person som följde bevakningen av slagsmålen i finska ligan. Det visade sig att rapporteringen delvis felaktigt hade utpekat ett lags representanter för oegentligheter. Mannen jag talade med var upprörd över hur fel det hade blivit, den riktiga versionen hade han fått på Twitter.

Nu är ju inte Twitter eller andra sociala medier på något sätt allena saliggörande. Det är ett hjälpmedel och en kanal och det utmanar de traditionella journalisterna. Vi har inte monopol på ögonvittnesskildringar längre. Men sedan finns den journalistiska ögonvittnesuppgiften kvar. Och den gäller inte bara de stora dramatiska händelserna. Den gäller i allra högsta grad de mindre dramatiska, ofta ganska tysta skeendena. Inte minst för att ögonvittnen har makt, ser vad som händer och kan ge en förstahandsberättelse. Det är precis lika viktigt och häftigt att bevittna missförhållanden på ett äldreboende som att bevittna en statskupp eller revolution någonstans långt borta.

Ögonvittnen kan gå mot den gängse uppfattningen och rätta till fel som börjar snurra runt i ryktesfloran. Vill man uttrycka sig högtidligt kan man faktiskt säga att ögonvittnesskildringar är en grundbult i en fungerande demokrati.

Läs också