Hoppa till huvudinnehåll

Barnböcker om kärlek och Stora ofreden

Henrika Andersson, Yvonne Hoffman
Henrika Andersson, Yvonne Hoffman Bild: Schildts & Söderströms förlag, Fontana henrika andersson

För barn i lässlukaråldern finns det knappast något bättre än böcker som kommer i serier, och att man får följa en kär karaktär i bok efter bok.

I vår är både Henrika Andersson och Yvonne Hoffman aktuella med varsin uppföljare: i Nagu-Nalle min amour får vi återse Henrika Anderssons kramgoa mjukisnalle, och i Yvonne Hoffmans Fånge hos tsaren beger vi oss än en gång tillbaka till 1700-talet och Stora ofredens tid.

För åtta år sedan gav Henrika Andersson ut högläsningsboken Nagu-nalles egen bok som handlade om hur ”en vit nalleknatting” kom till familjen en sommardag på landet och blev lillebror Benjamins förtrogna lekkamrat.

I Nagu-nalles egen bok var Benjamin i dagisåldern och kramdjuret var en självklar, osviklig och oförtröttlig kompis som hängde med på äventyr, stora som små.

I uppföljaren, Nagu-nalle min amour, har Bejamin fyllt 10 år och Nagu-nalle har förpassats från sängen till bokhyllan där han ligger inklämd mellan ”Myrornas liv” och en tillplattad fotboll, och han lever på damm och gamla minnen.

Mycket har hänt i familjens liv sedan vi träffade dem förra gången: Benjamin har börjat i fyran, han har fått en lillebror och också en ny bästis. Fjärdeklassisten Benjamin spelar hellre datorspel med sin nya kompis än leker med sina tidigare så kära gosedjur.

En dag meddelar pappa Sam att familjen ska resa till Frankrike – sånär på storebror Mattias som inte kan ta ledigt från sin fotboll. En arg och besviken Benjamin ser inte fram emot en semesterresa med en mamma som bara bryr sig om bebisen och en pappa som bara jobbar och inte kan ta ledigt från sina arbetsuppdrag ens under sommaren. I de svåraste stunderna omprövas vänskapen och en bortglömd nallebjörn kan få komma till heders igen och än en gång bli en förtrogen reskamrat.

Redan i den förra boken om Nagu-nalle semestrade familjen i en villa i Frankrike och då fick såväl Nagu-nalle som Benjamin stifta bekantskap med märkliga djur och lära sig att vänskapen mellan en nalle och en gosse på 5 år hör till de slitstarkaste i världen.

I Nagu-nalle min amour är det kärleken som står i centrum: både den återfunna och återupprättade kärleken till en barndomskompis i mjukisförpackning, men framför allt en nyväckt och spröd kärlek till en tjej som Benjamin träffar på badstranden. Och vem ska man anförtro sig åt om inte en vit nalleknatting som hängt med sedan man var två år gammal och man döpte honom med apelsinsaft.

Böckerna om Nagu-nalle är skrivna ur nalleperspektiv och nallen lever sitt eget liv som en del av familjen, men samtidigt som utomstående iakttagare.

I Nagu-nalle min amour skriver Henrika Andersson lyhört om de känsliga åren i barndomen när det sker förskjutningar i ens relationer till föräldrar, syskon, kompisar – och låtsaskompisar och leksaksdjur:

”(…) innerst inne vet jag att Benjamin och jag alltid kommer att vara vänner. Att björnar och människor behöver varandra, men på olika sätt. Och att vi två hör ihop, fast Benjamin ibland glömmer bort det. Benjamin behöver mig när han är ensam eller rädd. När han vill ha nån att prata med. Nån som aldrig skulle berätta vidare ens de värsta hemskheterna eller de svartaste hemligheterna. För mig är Benjamin allt som en vän skall vara – han känner mig och låter mig vara den jag är.”
Och eftersom detta kanske var den sista sommaren som Nagu-nalle fick hänga med Benjamin känns det i alla fall trösterikt att veta att familjens lilla tultande bebis, Edi, fått ärva en hårdhudad lekkamrat.

* * *

Yvonne Hoffman har skrivit ett flertal böcker för barn och unga, och i de senaste böckerna har Hoffman s.g.s. bokstavligen gjort djupdykningar ner i historiska skeenden.

I Det röda bokmärket (2006) fick vi för första gången träffa syskonen Emma och Erik som hittade ett magiskt bokmärke uppe på sin mormors vind – ett rött bokmärke som bl.a. förde dem till marknaden i Borgå år 1370 och Storgatan i Jakobstad år 1780.

För tre år sedan (2009) gav Hoffman ut Tsarens galejor där Emma och Erik med hjälp av bokmärket damp ner på Hangö udd mitt under Stora ofredens tid år 1714 när tsar Peter den stores kosacker plundrade och spred skräck på landbacken, samtidigt som den ryska flottan försökte ta makten över havet.

I Tsarens galejor fick vi också stifta bekantskap med Jöns, en kille som i likhet med Erik blev tillfångatagna av den ryska armén i samband med sjöslaget vid Rilax. Den simkunniga Erik räddade sig undan fångenskap genom att hoppa i vattnet och simma iland, men boken slutade i ovisshet om Jöns öde.

I den nyutkomna boken Fånge hos tsaren får vi följa Jöns sedan han tillfångatagits och förts till Ryssland tillsammans med många andra krigsfångar.

Till en början får han tjänstgöra som dräng på officeren Ivan Petrovitj gård utanför Petersburg, sedan blir han alltiallo hos den förmögna Olga Andrejevna där han lär känna jämnåriga Lisen som i sin tur blivit tillfångatagen av kosacker och bortförd från Österbotten i samband med slaget vid Napo/Storkyro.

Jöns har det förhållandevis bra hos Olga och han håller på att bli rätt så hemmastad i såväl den ryska vardagen som i språket. Men en krigsfånges ord ekar i bakhuvudet: om han går och blir döpt i Ryssland kommer de aldrig att låta honom återvända hem igen.

Det händer att han drabbas av hemlängtan, men när Lisen berättar att hon tänker rymma blir Jöns trots allt förvånad och förbryllad – vad ska han göra? Dessutom har han gått och blivit förtjust i den söta och spännande kammarpigan Ljuba.

Valet står mellan att stanna kvar i Ryssland (välja Ljuba) eller att rymma för att återse stenarna där barn han lekt (välja Lisen). När hans matmor Olga dör fattar han sitt beslut, men att rymma är förknippat med många faror: rymlingar är fritt byte och vem som helst får ta livet av en. Dessutom härjar pesten i byar som han passerar.

Yvonne Hoffman skriver medryckande och initierat, och hon förmår väcka intresse för en historisk era som barnläsare (eller vuxenläsare, för den delen) har särdeles stor kunskap om.

I Fånge hos tsaren (liksom de tidigare nämnda verken) utgår Hoffman delvis från faktiska personer och historiska händelser, och det är en njutning att se hur hon lyckas blåsa liv i sådant som för många skolelever ofta ter sig som döda siffror utan sammanhang och detaljerad fakta att rabbla utantill och lägga på minne inför historieprov.

Via Jöns får vi lära oss hur det gick till när tsaren lät bygga Petersburg (en stad byggd på ben och dödskallar), vi får veta vad en livegen är, vi får kunskap om vilka örter man använde för att bota sår (mosad gåsört) - och under resans gång breddas och fördjupas Jöns kunskaper om Ryssland, ett land som han dittills haft ett mörkt förhållande till:

”Vad hade han vetat om Ryssland när han ännu var hemma? Ingenting. Ryssland hade varit som en jättestor mörkgrå klump och för honom hade alla ryssar varit likadana.
Han visste mera nu. Den mörkgrå klumpen hade kavlats ut och formats till slätter med blånande berg vid horisonten, till breda floder med höga stränder på ena sidan och låga gröna sluttningar vid andra stranden och till djupa skogar med mossar och kärr. Den hade också blivit till små, grå byar med kacklande gäss och skällande hundra och till ståtliga byggnader vid stenlagda gator.”

Här har ni också Yvonne Hoffmans litterära teknik och förmåga till fantasi och inlevelse i historiska skeenden i ett nötskal.

Läs också