Hoppa till huvudinnehåll

Identity Thief - filmen som stjäl två timmar av ditt liv

Identity Thief
Jason Bateman och Melissa McCarthy i "Identity Thief". Identity Thief Bild: Universal Studios identity thief

Det börjar med ett telefonsamtal. Den hårt arbetande småbarnspappan Sandy Pattersson (Jason Bateman) blir uppringd av en kvinna (Melissa McCarthy) som säger sig kunna garantera gratis skydd mot olika former av dataintrång – allt hon behöver är lite uppgifter om honom. Tack! säger Sandy och rabblar beredvilligt upp allt från personnummer till adress. Tack! säger kvinnan och skrattar hela vägen till banken. För nu öppnar sig dörren till shoppinghimlen för henne - och till vardagshelvetet för honom.

Och för åskådaren är det definitivt slut på det roliga. Seth Gordons komedi visar sig nämligen innehålla alla tänkbara former av smaklösheter, fördomar och barnslig situationskomik. Sandy är sinnebilden av en präktig helyllepappa med förstående fru och vackra barn i ett ombonat hem medan Diana i sin tur framstår som en karikatyr av den desperata singelkvinnan som hungrar efter kärlek och mat. Med samma frenesi.

Hon sminkar sig i grälla färger, klär sig osmakligt, har en vulgär jargong, dricker som en svamp, äter som en gris och drar sig inte för att ta till knytnävarna. För om man är tjock så är alla dessa ingredienser per automatik roliga. Precis som det per automatik är roligt med skämt som aldrig når ovanför tros & kalsonglinningen.

Handlingen utvecklas i rasande takt till en actionkomedi med inslag av roadmovie när Sandy i sina försök att stjäla tillbaka sin identitet får såväl polisen som ett gäng kriminella efter sig. Och för att ytterligare krydda soppan strör man in en odräglig chef vars identitet det naturligtvis är helt ok att stjäla. Sistnämnda ter sig som ett logiskt led i berättandet med tanke på att Seth Gordons förra film hette ”Horrible Bosses”.

Obekväm upplevelse

Som åskådare sitter man efter en stund och vrider sig av motvilja. För att filmen är jobbig att titta på, för att det känns obekvämt att inse att den här typen av underhållning de facto drar publik och för att skickliga skådespelare går med på att medverka i denna förnedringsfars. Jason Bateman som gjort underbara insatser i små udda komedier som ”Juno” (2007) och ”Paul” (2011) borde efter att i rask takt ha avverkat ” The Change Up” (2011), ”Horrible Bosse” (2011) och ”Identity Thief” raskt hitta en ny riktning i sin karriär. Annars hotar han fastna i rollen som ”träig tjänsteman på äckliga äventyr”. Och Melissa McCarthy som stack ut i ”Bridesmaides” får i sin tur skärpa sig för att inte fastna i något slags ”jag väger mycket och därmed är jag mycket rolig”-fack.

Men visst finns här korta ögonblick av lisa för betraktaren. Till exempel en ”Pretty Woman”-inspirerad scen där Diana genomgår en ”extreme makeover” till det yttre samtidigt som hon levererar en känslosam inblick i en tragisk barndom. I den stunden är det som om filmen hämtade andan för ett ögonblick. Som om Gordon & co varseblivit att de gått för långt och måste backa några steg.

Men underbart är kort och i slutändan är det fyllesexet och ”dratta på ändan”-scenerna man minns. Och i det här skedet är det dessvärre inte lönt att hålla andan i hopp om att Bateman & McCarthy skall komma på andra tankar. Nästa år kommer ”Horrible Bosses 2” och inom kort kan vi se McCarthy i ”Hangover 3”.

Håhåjaja.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje