Hoppa till huvudinnehåll

En författare tystnar

Mirjam Tuominen
Mirjam Tuominen Bild: Tuva Korsström mirjam tuominen

- Min mamma förbjöd mig att träffa pappa. Och jag avgudade ju min pappa.

Det berättar kulturjournalisten Tuva Korsström, dotter till författaren Mirjam Tuominen. Jag träffar Korsström för en intervju på Svenska litteratursällskapet, där åtta vitriner har ställts i ordning Mirjam Tuominen-jubileet till ära. I år skulle hon ha fyllt hundra år.

Tuva Korsström hamnade alltså in i just det där som ofta händer barn till en dysfunktionell förälder: hon måste bli väldigt stark när hennes mor blev psykiskt sjuk. Under 1950-talet blev Mirjam Tuominen tvångsintagen två gånger. Tuva levde då helt ensam med sin mamma. Storasyster Kyra och fadern, konstnären och seminarielektorn Torsten Korsström, bodde i Nykarleby.

Men Mirjam Tuominen var inte sjukare än att hon klarade av att arbeta. Efter flera novellsamlingar skrev hon efter andra världskriget istället essäer och dikter. År 1947 kom hon ut med Besk brygd, en uppgörelsebok med bödeln inom oss. Besk brygd kan jämföras med Hagar Olssons Jag lever, som kom ut året därpå.

I Besk brygd brottas Tuominen med offer/bödeltematiken, och hon frikänner inte heller sig själv. Hon undrar bland annat om bödeln skapades utan röst och om det bara är offret som kan uttrycka sig? Bödeln talar genom handlingar, medan offret kvider i ord, ber. Men det är inte ödmjukhet som roar bödeln, utan det är uttryckligen lidandet som roar.

Behovet av en utopi är stark efter andra världskriget.
Författaren Monika Fagerholm sätter in Mirjam Tuominen i ett större sammanhang. Själv påverkades Fagerholm i tiderna också av Tuominens tänkande kring form. I samband med renässansen för Tuominens författarskap i slutet av 1980- och början av 1990-talen kom tidskriften café Existens ut med ett temanummer om Mirjam Tuominen. I det har bland annat författaren Birgitta Boucht en intressant artikel som utgår från Bouchts egen brottning med Tuominens författarskap. När jag läser den, tror jag att jag på riktigt förstår vad Fagerholm avser när hon talar om formens betydelse. Boucht berättar om hur Tuominen i sin text ”Interiör” (I tunga hängen mognar bären, 1959) för en diskussion om form med en ”nyvorden manlig diktare”, vars första diktsamling har kommit ut. Enligt honom är det formen det kommer an på. Om hans tonfall säger Tuominen att ”man hörde i tonfallet hans kommande dikters välskurna kostymers pressveck, där intet skulle lämnas åt obetänksamheten”. I sin dagbok skriver hon om hur ”de verkliga formmänniskorna, som inte ger sig innan form och innehåll är ett” nästan alltid anklagas för formlöshet, medan de som nöjer sig med en färdig ”s.a.s. övertagen form anses formmedvetna ...”
Om jag nu förstår Monika Fagerholm rätt, säger hon att Mirjam Tuominen gett henne insikten om hur innehåll och form alltid bör höra ihop organiskt. Annars blir det hela bara en falsk l´artiste.

Monika Fagerholm säger att Mirjam Tuominens författarskap gör henne elektrisk. Hölderlinbiografin är en av Fagerholms stora läsupplevelser. I likhet med Tuominen själv upplevde 1700-1800-tals författaren Friedrich Hölderlin både neuroser och psykisk sjukdom.

"Om jag ställde mig på ett torg och ropade ut den fasa, som gripit mig, skulle man taga hand om mig och föra mig till en vårdanstalt för sinnessjuka. Man skulle taga hand om mig och göra mig vansinnig, men min fasa skulle man inte taga hand om. Därför att jag känner min fasa så stark, att jag måste ropa för att få gensvar, anses jag för vansinnig, men om jag gömmer min fasa i mitt hjärta och talar om väder och vind, bristen på mat, kläder och tobak, då finner jag ett mångordigt och mångstämmigt gensvar och anses klok". Besk brygd

Mi Wegelius

K3: "Det enda väsentliga" - hundra år sedan författaren Mirjam Tuominen föddes. Redaktör är Mi Wegelius.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje