Hoppa till huvudinnehåll

Om tematik i särlingen Springsteens musik

Bild: Lehtikuva konsert

Om tematik i särlingen Springsteens musik

Efter att ha köpt Springsteens Born in the USA (och Queens Kind of magic) åt jag glass i caféet i hotellet på Portugals sydkust. Glasscaféägarens dotter som var äldre än mina 10 år kikade intresserat på vinylerna men uttryckte sen med en min att de var okej, inte fantastiska. Det här var 1986 och Springsteen var nog, trots att han inte var och aldrig blev min favoritartist, den största rockaren i hela världen. Tonårsflickor i Portugal och mesiga killar från Finland i bermudashorts hade alla hört de stora hitsen från Born in the USA.

Äldre generationer än min hade rest till Göteborg 1985, vissa sett honom på Konserthuset 1975, samma år som jag föddes. Men det här var 80-talet och sådant spelade ingen roll och inte visste jag något om de där grejerna heller. Springsteen var en amerikalängtan och i mitten av 1980-talet fattade jag inget av hur han positionerade sig emot det glassiga Amerika som jag och så många andra i min ålder suktade efter på 80-talet.

Jag har inga belägg för det men jag tror att Born in the USA som cementerade Springsteens definitiva status som världsstjärna och samtidigt var det sista album som kunde appellera till ungdomar på ett så brett sätt som den gjorde. På Tunnel of love stod han i kostym och lutade mot en bil. Det var ett betydligt mognare uttryck än det episka omslaget till Born. På Tunnel såg han nästan ut som vilken farsa som helst på något semesterfotografiet – bilen var häftigare dock men lutandet detsamma. Och per definition var farsan inte rock (också om han skulle ha varit rock) – rock var ännu uppror i viss mån, samt ett möte med de ännu då obekanta drifterna som väntade på att väckas i ens kropp. Bruce var, vet jag idag, ett hyfsat tryggt möte då man beaktar hans egna 50-tals rock n roll rötter. Han var ungefär det som Justin Bieber är för dagens unga. Men skillnaden mellan Bieber och Bruce är att endast den senare verkar ha något intressant att berätta. (Bieber är intressant som fenomen men hans musik är knappast konst)

Jag och många andra i min ålder missförstod alltså Bruce, han var inte den där muskulösa rockaren med flaggor och glam – han var en särling, en outsider som tagit sig in i det kollektiva popmedvetandet och som plötsligt berättade historier som vanliga människor, och ovanliga, kunde känna igen sig i. Och han skrev låtar som folk gillade.
Springsteen kommer från märkliga förhållanden, från en familj traumatiserad av ett barns död. Hans far sjönk tidigt ner i ett själsligt mörker, satt och rökte i köket om natten och var aldrig något stöd för Springsteen. Som liten samlade Springsteen gamla radioapparater med sin farfar. Han hade inga dygnsrytmer som barn och kom att märka att musikerns sena dygnsrytm var naturlig för honom.

Han förälskade sig i Elvis och i The Animals hörde han en klassmedvetenhet som kommit att prägla hans musik. Springsteen återkommer alltid till karaktärer som kämpar på i motvind och hans kärlek till de här historierna och till Amerika, de facto och till dess musikkultur är något som fått mig att mer och mer förstå varför Springsteen är intressant. Att säga att han rockar är förstås sant, men vad betyder det? Det är lite som att säga att en författare är bra att skriva. Självklarheter, klart man ska kunna skriva om man skriver och spela om man spelar. Men ”rocka” betyder här att han ständigt försöker berätta angelägna historier, underifrån, att inte lämna den plats han kommer ifrån. Visst finns det artister som har ett bättre underperspektiv än Bruce, som trots allt är stenrik. Att se Springsteen som ”Amerikas röst” är kanske att ge honom för stor betydelse – vad kan han veta om de t liv som inte är hans? Å andra sidan uttrycker få det tidsperspektiv på såväl Amerika och rock n roll som Springsteen gör. Och visst utmanar han ständigt, ja det nyliberala Amerika från sin position som världens mest framgångsrika folksångare. Han är intresserad och uppmärksam – därför är han trots förutsättningarna relevant.

Fascister drömmer om nationens återkomst, om att uppväcka vissa värden. Det gör Springsteen också – men där fascisterna vill rensa bort något sjukligt, oönskat element så gör Springsteen det motsatta. Han bär med sig de amerikanska idéerna om frihet för en och var och försöker anpassa dem till samtiden. Springsteen har talat om att Elvis fick honom att förstå att den sociala kontext som man kommer från inte förutbestämmer huruvida man kan lyckas eller inte i livet och det gör honom till en bärare av den amerikanska drömmen. Problemet med upprätthållandet av den drömmen är (förstås) att den inte är sann, vilket han förmodligen vet. Många liv går under i det drömmandet och det finns många som inte ens har möjligheten att försöka. Men samtidigt känner han till styrkan i att en hel nation enas bakom vissa egalitaristiska värden och igen, påminnandet av dem är också en betydelsefull handling.

Då Springsteen sjunger Born in the USA – då gör han, anser jag en begreppslig poäng. Han uppmanas oss alla att se på den amerikanska självständighetsförklaringen där det betonas att alla människor är födda jämlika – och efter det sjunger en historia om att växa upp i en död stad, skickas ut i krig. Etcetera. Något där stämmer inte. Då jag var liten hörde jag dock bara U S A. Springsteen har i olika sammanhang sjungit protestsångaren Pete Seegers This land is your land - en låt som trots allt uttrycker en öppenhet, att ingen skall diskrimineras på grund av hudfärg, sexualitet eller så vidare. Samtidigt sjunger han om samma saker som countrysångarna han så gillar – om ”kärlekens apokalyps ” för att citera honom själv, det vill säga man förälskar sig i någon och så är det kört.
Minst dessa två tidslösa teman gör att hans musik fortfarande lever – samtidigt som folk säkert lyssnar också för att det svänger bra om Bruce och hans band.