Hoppa till huvudinnehåll

Då Åboarenan blev mitt pojkrum och Bruce var där

bruce springsteen
bruce springsteen Bild: EPA / Miguel Tona bruce springsteen

Då Åboarenan blev mitt pojkrum – recension av Bruce Springsteen 7.5

Jag minns inte exakt var jag hörde den, Bruce Springsteens Brilliant disguise. Det kan ha varit på något hemmadisco i lågstadiet, kanske spelade en äldre kusin låten eller så såg jag helt enkelt Bruce sitta i köket och spela i låtens video som sändes på Sky Channel någon av de otaliga timmar efter skolan som jag spenderade i pojkrummet, framför tv:n. Igår påmindes jag om hur mycket jag gillar låten och Bruce Springsteen och E Street band. Och jag insåg hur tacksam jag är över att ha fått växa upp i flödet av just musikvideos och amerikansk populärkultur.

Bara det att se Lejonhjärta gav mod under stridens dag menade Orvar i Astrid Lindgrens Bröderna Leijonhjärta. Bara att se Springsteen stå kännspakt kutryggad över gitarren och slå ett par tydliga ackord är på ett motsvarande sätt inspirerande inser jag. We take care of our own - Bruce Springsteen och E Street band öppnar spelningen i Åbo igår kväll med en av de nyare låtarna. Jag har aldrig tidigare sett Springsteen live och att se honom irl är som att se en figur ur en saga bli verklig. Han är på många sätt en kulturell bild, lite som James Bond eller varför inte någon av de personer som Andy Warhol duplicerade i sin konst. Bruce är för mig Amerika, liksom också Pepsi eller Pizza Hut. Amerika kom till mig via tv och skivor under 1980-talet. Han påminner mig om det som är bra med Amerika och hans texter pekar också mot det som inte är bra där just nu.

Bandet började spela ungefär tjugo minuter över sju. Folk släntrar in i hallen, vilket känns lite segt i synnerhet om man jämför med många andra konserter jag varit på där stämningen är elektrisk, där publiken bara väntar på att det första ackordet eller trumkompet skall förlösa dem. Trots att Two hearts och No surrender är medryckande låtar och trots att Bruce och Little Steven verkligen arbetade tätt, rent fysiskt, så visar det sig kräva en Hungry heart och en crowdsurfande Springsteen för att få igång gänget. Hans och bandets generösa publikkontakt, spontaneitet och generositet kom att visa sig vara den avväpnande inställning som fick publiken att släppa loss.

Då jag var liten (eller ung) fick Springsteens rock mig att känna mig äldre, då jag idag är äldre så får den mig att känna mig yngre. Jag tror att den här enkla formen gäller för stora delar av gårdagspubliken också. Springsteen har sina trogna fans men han är också en sevärdhet. Många som gillar honom men som kanske inte längre springer på konserter hade tagit sig till Åbo. Det innebär inte att de är färdiga att shejka loss. Att spelningen börjar så tidigt innebär också att man just inte hinner grogga eller komma i stämning efter jobbet. Bandet får alltså arbeta och levererar The river, nämnda Brilliant disguise, Because the night och senast irlandssvängiga Pay me my money down får publiken att ställa sig upp och dansa.

Rock är per definition ungdomsmusik. En stor del av publiken verkar ha gömt de unga känslorna av liv, av att vilja dansa, att inte bry sig om, om det ser löjligt ut då man släpper loss. Det gör Springsteen också, vissa grejer är löjliga och det är det som är så fint med det hela. Ungdom är – förenklat, men ändå i princip - att strunta i sådana konventioner, i idéer om hur man borde uppföra sig och bara låta ens inre flöda. I praktiken blir det naturligtvis inte alltid så. Men uppmaningen att bryta sina mentala bojor gäller också mig - jag hör till de där som fortfarande köper rock t-skjortor och det kanske blir lite patetiskt ur ett visst sätt att se på saken. Hursomhelst, att uppleva rock och våga släppa loss, våga lämna ens bekvämlighetsområde hänger, tror jag, samman med att också i andra situationer våga öppna sig. Till exempel att våga sluta gömma sig för andra människor. Det finns ett samband mellan rockupplevelse och en själv som moraliskt subjekt, i viss mån i alla fall. Det skall få vara kul att leva. Slipsen i pannan bara om det känns rätt.

Om man rör sig mot det musikaliska så är Springsteens röst imponerande. Den är rå då det behövs, den låter ibland som då man spelar såg och han sparar inte på den utan verkar öppna spjällen varje kväll. Hela bandet är också energi, Little Steven varvar i och för sig energi med lite mera lugn närvaro och jag tänker först på någon finländsk skidlöpare som öppnar bäst och leder ett lopp vid 1,2 kilometer men sen faller tillbaka lite för att sen ändå hålla en stabil fart och spurta på slutet. Jag gillar kören som ger musiken ett gospeldjup och Land of hope and dreams är en av höjdpunkterna. Jag hör också till dem som gillar de irländska stämningarna – de får det att kännas som om man stod i hamnen i Boston för 200 år sedan samtidigt som någon bär en säck, en båt lastas, en hund springer längsmed kajen och ett strängband spelar. Men jag är lite besviken över att man inte lyckats arrangera in (de M.I.A.-aktiga) körerna i Death to my hometown. Brasset och New Orleansfeelingen imponerar också. Då Springsteen sjunger Queen of the supermarket ensam med gitarren så längtar jag redan efter vad han kan tänkas leverera i det countryprojekt han lär arbeta med.

Själv är jag kanske inte mest tänd på just The River eller Hungry heart och skulle istället ha föredragit till exempel Streets of Philadeplhia, något från albumen Devils & dust, Nebraska eller The ghost of Tom Joad främst eftersom ”bra låtar” sällan är objektiva beskrivningar då det gäller pop och rock. Ens historia och minnen spelar in men bandet är så bra att det inte gör något att vissa personliga favoriter uteblir. Inte heller det att Springsteens djup får ge utrymme åt god feeling.

Avslutningen är rena hitkavalkaden med Dancing in the dark, där en tjej bjuder in sig själv på Courtney Cox-dans och gör det otroligt bra, får en gitarr i handen och behärskar rockposerna. Thunder road, Born to run och slutligen Tenth avenue freeze-out där en fin Clarence Clemons hyllning ingår avslutar en rätt mångsidig men mycket inspirerande och fin spelning.

Min glädje över att ha uppfostrats av amerikansk popkultur kräver avslutningsvis några ord. Det mesta ryms med, medryckande melodier, stora och små sound, att känna att man lever samtidigt som det finns de artister och låtar som arbetar med de mest centrala existentiella teman. De där grejerna som livet handlar om. Det jag hittar i filosofin hittar jag också i populärkultur. Mellan dessa ryms det mesta in.