Hoppa till huvudinnehåll

Food Junkie – livet maten döden

I Food Junkie äter familjen Kallentoft på fina restauranger. Bild: John Smith/ Fancy slaget efter tolv

Det finns inget annat skäl till resorna, ätandet eller historierna, berättelserna jag skriver, än längtan efter att för några korta ögonblick få uppleva känslan av att äntligen komma hem i mitt liv.

37 000 för en vit tryffelmiddag, 800 euro för en lunch, 13 000 för en natt på Four Seasons I Hongkong inklusive Lung Kings Heens grillade duva. Med svalbon, hajfenssoppa och abalone når summan lätt 20 000 Hongkongdollar. Men vadå. Fuck it, skriver Mons Kallentoft i sin nyutkomna bok, Food Junkie – livet, maten, döden.

Det är det här det handlar om, exklusiv mat på exklusiva restauranger till exklusivt pris. Hur det relaterar till hemlängtan förblir en aning oklart.

Om Food Junkie hade varit en direkt fortsättning på reportageboken Food Noir från 2004 hade jag varit en nöjd läsare, men dessvärre fyller författaren inte mina förväntningar. Food Noir gav en inblick i de basiska stjärnkockarnas värld, besökte tryffelskogar i italienska Alba och exklusiva matlagningsskolor i Bangkok. Det var åtta reportage med fokus på mat och ätande, skriven i god nyjournalistisk anda.

Författaren var närvarande, vi fick veta att Kallentofts äldre släktingar var svaga för god husmanskost och att det kalasades rejält vid middagsborden redan i Mons tidiga barndom. Man kan nästan säga att Mons var välmarinerad långt innan han blev matskribent och började resa världen runt efter nya upplevelser.

I Food Noir anar vi att ätandet, som blivit ett yrke och en passion, fortfarande kan nå oanade höjder, men också oanade konsekvenser. Dessa bekräftas i Food Junkie. Det hela har gått över styr. Mons Kallentoft är en gastroknarkare som inte kan sluta spendera pengar på dyr mat i världens bästa restauranger. Det är en njutning på många sätt, men det är inte riktigt lika roligt längre som de första upplevelserna med flickvännen i San Sebastian, nykära, blickandes upp mot Michelin-stjärnorna.

Handlingen i Food Junkie är tudelad. Vi får en minnekavalkad av åren som äkta man och fader till två barn som ibland släpas med på dessa resor där Mons dränker sig i dyra viner och vräker i sig sällsynta råvaror. Vi får också sitta bredvid författaren på en sjukhusavdelning, där han kämpar för sitt liv efter en extremt lång och våt middag på Operakällaren som lett till akut blodförgiftning.

Här ställer sig också kritikerns dilemma på sin spets. Att bedöma innehållet i Food Junkie känns som att sparka på en redan liggande medan han biktar sig, men samtidigt får man lust att ge Mons en rejäl örfil och be honom växa upp.

Jag skall förklara varför.

Kallentoft är en ypperlig matskribent. Med stor kunskap om gastronomi kombinerad med syrlig humor berikar han det utbud av matjournalistik som flödar i tidskrifter och böcker. Det finns vissa likheter med Anthony Bourdain som också skriver om mat och resmål på ett personligt sätt, men också hygglig skönlitteratur. Kallentoft livnär sig på deckare, när han inte skriver om mat.

I Food Junkie saknas dock det nyfikna och ödmjuka förhållandet till mat. Kallentoft är snarare väldigt distanserad till maten, miljöerna och familjen, fast boken i det närmaste kan betraktas som en kärlekshistoria. En något gnällig sådan, men ändå. Det hela känns splittrat och oäkta och jag undrar emellanåt vad boken egentligen handlar om. Boken kan säkert införlivas i genren bekännelselitteratur, som varit trendig bland nordiska män de senaste åren, med bl a Karl Ove Knausgård och Stig Larsson, men en särskilt djup representant i den genren är Food Junkie inte.

Rastlösheten. Paniken. Smärtan., bakfyllan, kampen mot fetman, plågan, skriken i natten. Det ska jag hålla er långt borta ifrån. Det ska aldrig hända igen. Jag lovar, jag ska ge er världen, visa er hur god den kan vara.

Närmare än så kommer läsaren inte. Det är ord och säkert massor av känslor bakom det Kallentoft skriver, men de når inte ända fram. Jag förmodar att Kallentoft har velat beskriva sitt gastroknarkande, men inte riktigt vågat. Han har en suverän förmåga att kritisera stjärnrestauranger och är medveten om kvalitet. Därför blir man förvånad att han här utelämnar beskrivningen av maten, upplevelsen av den samma, men även ångesten och tomheten som uppstår mellan fixarna. Han vräker ur sig anspelningar i en överlägsen ton med falsk ödmjukhet för att ursäkta sitt beteende.

Vi bråkar om oväsentligheter innan vi åker från Santosa, till Paragon på Orchard Road, till Imperial Super Peking Tresure Duck och där beställer jag fisken för femtusen eller var det tiotusen, och jag slukar den och vill ha mer och mer och mer. Jag är vaken och tänker på nästa fix, jag sover och drömmer om nästa fix. Jag lovar mig själv att ta det lugnt, hålla igen, på både penningen för mat, maten och vinet, alkoholen, martinin, men misslyckas kapitalt. Dagen därpå dricker jag en sjutusenkronorsflaska Ornellaia 1990. Beställer för mycket mat, längtar till Tokyo, kommer vi någonsin dit, längtar till Operakällaren. Jag har alla symptom på ett beroende. Text book case…. …Jag vill inte kämpa emot något längre. Jag vill driva med, ge mig hän. Jag vill ge efter för mina svagheter. Jag vill vara väldigt, väldigt svag. Liten. Jag vill inte lära mig någonting.

Dessvärre får vi aldrig veta varför Mons Kallentoft blivit en matmissbrukare. Det vågar han aldrig berätta. Det känns inte riktigt schysst eftersom det är ju det boken handlar om. Han anspelar på en jobbig uppväxt i förortsmiljö, men det övertygar inte, inte i folkhemmets vagga Sverige.

Mons Kallentoft är inte en ond människa, men framstår som rätt omogen, otrevlig och osympatisk. I Food Junkie ger han bilden av sig själv som en streber från arbetarklassförhållanden som genomgått en brådmogen klassresa och fortfarande söker efter uppmärksamhet och bekräftelse. Men av vem? Mormor, mamma, hustrun, vänner, kockar?

I ett par kapitel glimtar det till av god matjournalistik. Efter ytterligare ett besök på El Fucking Bulli får vi veta att all lyxmat inte är god i traditionell bemärkelse och att familj Arzak är precis så anspråkslös som man förväntar sig av en basisk familj som lagat god mat i flera generationer i en liten by. Tyvärr beskrivs också flera möten i en onödigt skrytsam och arrogant ton. Mons Kallentoft framstår då som en matsnobb utan historisk förankring till maten eller kulturen. All namedropping som var relevant i Food Noir framstår här bara som skryt. Dyr mat är inget annat än status.
Därför uteblir mina sympatier för den döende Mons Kallentoft i sin sjukbädd. Han är en feg och tragisk figur. För svensk, för mycket yta och för litet innehåll. Tycker jag synd om någon är det frun och barnen som behandlas torftigt.

Att han lider av någon sorts Peter Pan-syndrom är uppenbart, men det som gör mig mest besviken är att han inte verkar lära sig något av sjukhusvistelsen. Som läsare undrar jag varför han har använt sig av denna dramaturgiska ram om han inte eftersträvade någon förändring. Man hade önskat att han velat avslöja orsakerna till sitt matmissbruk och sökt professionell hjälp, men det hela avrundas med arrogans, med en ny matresa, till Japan. Om DET är den riktiga Mons Kallentoft rekommenderar jag att ingen köper denna bok, utan lånar den från ett bibliotek, för som läsare vill jag sannerligen inte understöda hans missbruk, hur god kaviaren än är i hans och den lilla dotterns mun.

Strömsö

Bilder på Instagram

Vi i rutan

  • Camilla Forsén-Ström

    Konstexpert
  • Porträtt av Elin Skagersten-Ström, programledare för det finlandssvenska tv-magasinet Strömsö.

    Elin Skagersten-Ström

    Redaktör

    Programledare för Strömsö.

  • Jonas Sundström, Strömsön juontaja.

    Jonas Sundström

    Programvärd och redaktör

    Programvärd på Strömsö. Juontaja kahdella kielellä Strömsön lifestyle-ohjelmassa. Ta gärna kontakt på jonas.sundstrom@yle.fi.

  • Jim Björni

    Jim Björni

    Redaktör
  • Lee Esselström

    Lee Esselström

    Redaktör

    Redaktör och hantverksexpert på Strömsö.

  • Owe Salmela.

    Owe Salmela

    Florist
  • Örtexpert Alexandra De Paoli

    Alexandra De Paoli

    Örtterapeut

    Örtterapeut och journalist, uppvuxen i Stockholm men numera bosatt i norra Sverige.

  • Porträtt på Strömsös kock Anders Samuelsson med skog i bakgrunden

    Anders Samuelsson

    Kock

    Jag är Strömsös kock. I köket gillar jag hållbarhet och ekologiska världen, och satsar gärna på det skandinaviska köket i kombination med nya smaker. På fritiden gillar jag friluftsliv och skidåkning.

Nyligen publicerat - Strömsö