Hoppa till huvudinnehåll

Blandförhållanden är ingen omöjlighet

Idag bor Isa och jag tillsammans på Perhentian Islands. Bild: Rezza Wanderman mitt nya land

Ett av inslagen från Perhentian-öarna i Malaysia handlar om ett blandäktenskap mellan svenska Jenny och hennes malaysiska man Weli. När jag för första gången fick höra om Jenny och Welis äktenskap blev jag varm och glad i själen.

Varför? Jo för att de är ett levande bevis på att den dumma fördomen och rädslan för att två människor från två kulturer inte kan spendera livet tillsammans inte är sann. För fördomar har folk och speciellt om just det här - blandäktenskap och blandförhållanden.

Ända sedan jag kom hem från min första Asienresa har jag fått höra om hur dum jag är som satsar på ett förhållande med en man som bor på en vacker ö, full med lättklädda turister. Din pojkvän har en tjej från varje land och ni kommer aldrig att klara av avståndet, fick jag höra väldigt, väldigt ofta.

Jag kan inte beskriva i ord hur ont det gjorde varje gång. Speciellt när åsikterna inte bara haglade från obekanta människor utan också från en del vänner.

Men alla de hårda orden gjorde mig stark. För jag vet att om jag vill få något gjort i den här världen så måste jag kämpa för det och det har jag fått göra. Men jag tror inte jag hade klarat av att gå min egen väg om det inte vore för min fina familj och mina bästa vänner som stödde mig i mitt beslut. Min mamma har alltid sagt att jag ska åka iväg och göra det jag vill göra för hemma finns alltid kvar den dagen då jag vill återvända.

Men tro inte att det har varit lätt alla gånger. Det är nämligen inte bara i Finland som vi är rädda för blandförhållanden, det är de även här i Malaysia. För hur många gånger har inte de malaysiska killarna på Perhentianöarna träffat en söt och trevlig tjej som lovat på heder och samvete att komma tillbaka för att sedan aldrig någonsin visa sig igen.

Min pojkvän trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka. Största delen av de tjejer som blir kära på de här öarna väljer att inte satsa på ett blandförhållande och väljer antagligen den lätta utvägen. Men inte jag.

Ja, jag kan erkänna att vi har haft väldigt många kulturchocker, men både på gott och ont. Och visst ger tanken på framtiden mig ibland lite ont i magen. För ska min pojkvän och jag vara tillsammans för evigt så kräver det att jag konverterar och blir muslim, precis som Jenny. Om jag kommer att vara redo att göra det en vacker dag vet jag inte nu. Men det är inte heller en fråga som jag måste fatta ett beslut om idag.

Jag vill leva för stunden och inte planera för mycket för framtiden. Min livsfilosofi är att ta dagen som den kommer eftersom ingen kan veta när den sista stunden är kommen.

Just nu följer jag mitt hjärtas väg och det har tagit mig till Perhentian. Vem vet vart mitt hjärta leder mig i framtiden.