Hoppa till huvudinnehåll

Film på teater

Julia Wieninger och Daniel Betts i Katie Mitchells Reise durch die Nacht. Filmduken uppe, scenen med inspelningen under.
Julia Wieninger och Daniel Betts i Katie Mitchells Reise durch die Nacht. Filmduken uppe, scenen med inspelningen under. Julia Wieninger och Daniel Betts i Katie Mitchells Reise durch die Nacht. Filmduken uppe, scenen med inspelningen under. Bild: Stephen Cummiskey friederike mayröcker

Theatertreffen 4/6

2000-talet har hämtat med sig många nya sätt att på teatern utnyttja bildprojiceringar och filmmaterial. Men få har fört det lika långt som brittiska Katie Mitchell. Tomas Jansson har sett hennes Resa genom natten, en slags liveinspelning av en film – på en teaterscen.

När Theatertreffen fyller 50 kan man väl tala litet historia, och statistik.
Som det här med de kvinnliga regissörernas roll.
Av Top 30-regissörerna som bjudits in minst fem gånger till festivalen, finns bara en enda kvinna (idag Wien-baserade Andrea Breth). På Top 90-listan finns 84 män och 6 kvinnor. Av TT-historiens över 500 gästspel har kring 7 procent en kvinnlig regissör.
2000-talet har snyggat upp statistiken en del, men även om årets ”två kvinnliga regissörer av tio” är klart över genomsnittet, är det inte precis jämställt – vilket förstås det tyska teaterfältet inte heller är.
En av de två heter Katie Mitchell, som i år besöker Berlin med en teaterestetik som hade varit omöjlig på festivalen för ett decennium sedan.

+++

Jag har tidigare talat om att det nya millennieskiftet hämtade med sig ett estetiskt paradigmskifte i Theatertreffens utbud, med start i René Pollesch gästspel 2002.
Bakgrund.
När festivalen startade på 60-talet, levde man i teaterTyskland i en tid som inte bara färgades av det kalla kriget. Det var också en tid när en ny generation (manliga) regissörer slog igenom och befäste Regiteaterns roll som den centrala inom tysk teater. Namn som Peter Zadek (flest TT-gästspel, 21 stycken) eller Schaubühne-legenden Peter Stein är två av de mest centrala.
Liksom alla nya generationer kämpade också den för sin plats, men problemet på 80-talet var (för att göra en lång historia kort) att 60-talsgenerationen vägrade stiga åt sidan, långt in på 90-talet var det 60-talisterna som dominerade.
Det är med det i backspegeln som man kan förstå Frank Castorfs betydelse. Han är visserligen också man, och ett typiskt uttryck för begreppet Regiteater. Men han var först med att lyckas med en protest mot den ”gamla” estetiken.
Typiskt nog har också han bitit sig fast i sin maktposition.
Castorf har varit chef för 90-.talets kultteater Volksbühne i över 20 år och har väl inte varit fräsch föregångare på över ett decennium. Men i augusti besöker han Helsingfors med något som kallas för en nytändning – det är för all del Festspelschefen Erik Söderbloms ord men kan ju ändå vara sanna.
När det estetiska paradigmskifte jag talade om var ett faktum snart efter millennieskiftet, var det självklart åtminstone delvis en följd av det Castorf satt igång. Det centrala 2000-talsnamnet Pollesch fick ju tidigt plats på just Volksbühne, teatern som fostrat en hel hög av spännande nya namn.

+++

Och då är vi tillbaka till Katie Mitchell, som inte är skyldig Castorf någonting alls. Video används ofta – och i Castorfs fall alltid - som ett hjälpmedel för ett dekonstruerande av en pjäs. Men i Mitchells fall är det närmast tvärtom. Hon fördjupar.
Men om jag spekulerar litet kunde man säga; att hon med sin estetik får plats i Tyskland beror också på att man här idag ser så mycket öppnare på olika former av teater än före Castorf.
När Mitchell efter sitt gästspel möter publiken i det rätt nya scenutrymmet Radialsystem V nära det idag igen så omtalade EastSideGalley, säger hon också rakt ut att den teater hon gör inte kunde göras i hemlandet England. Dels för att den är för dyr (i Tyskland finns det fortfarande gott om offentliga medel för dyr teater), dels för att den brittiska teaterkulturen är så totalt textdriven.
”När jag gjorde Fröken Julie på Schaubühne klippte vi 80 procent av texten, det var chockerande för den brittiska publiken”.
Men nu handlar det om Resa genom natten, baserad på romanen av Friederike Mayröcker, en slags ”österrikisk version av Virginia Woolfs medvetandeström”.
Vi har en kvinna vid nervsammanbrottets rand, hon tar nattåget från Paris till Wien och bearbetar sina nojjor under resan, samtidigt som hon blir alltmer desperat i takt med att minnesbilder från hennes barndom och våldsamma far dyker upp.
På scenen har vi en gammal nattågsvagn, några skådespelare, en ljudstudio och ett kameracrew på sex personer. Ovanför scenen, en jättelik yta som en film projiceras på - en film som spelas in live framför våra ögon. Vi ser hur ljuseffekter skapas (som blinkandet av ljuskällor som sveper förbi tågfönstret) eller hur vinddraget uppstår när kvinnan lutar sig ut genom tågfönstret, hur scenografi byggs upp och om, hur tre kameror trängs i en nattkupé för att göra det möjligt att live klippa mellan halv- och helbild och annan vinkel, nånstans skymtar en stor skärm där resevyerna utanför tågfönstret projiceras. Allt ser vi, samtidigt som vi kan blicka uppåt och följa den färdiga filmen.
Katie Mitchell har redan under flera år finslipat konceptet som kunde kallas för Livefilminspelning. Och det märks. Tekniskt sett är allt virtuost gemomfört, allt klaffar, fast Katie under diskussionen efter föreställningen skrattar att ”vi alltid är en sekund från en katastrof, när en mängd kameror hela tiden rör sig kan vad som helst gå fel, bara att en sladd skulle fastna nånstans skulle förstöra allt”.
Under en föreställning av Fröken Julie på Schaubühne gick någonting fel. Någon skrek STOPP, allt stannade upp, ingenting hände för en kort stund, sedan samma röst; 3-2-1-NU, och så var allt igång igen, som om ingenting hade hänt.
I Berlin klaffar allt. 75 minuter flyt, skådespelaren som läser de inre monologerna i en mikrofon framför oss, tåganrop, barndomens drömsekvenser, kvinnans växande desperation, scener i natt- eller konduktörskupén...
Att texten hamnar i bakgrunden är ofrånkomligt, när så mycket händer på ett visuellt plan stjäl det ens uppmärksamhet. Men just i det här fallet känns det ändå som om formen skulle stöda texten, trots allt.

+++

Naturligtvis är det här en konstruktion.
Ett koncept som inte ger någon som helst plats för improvisation eller ögonblickets oförutsägbarhet. ”Förberedelserna är 90 procent av en föreställning”, konstaterar Mitchell.
Men tillför det något annat än teknisk virtuositet? Och är det teater?
Svar: Ja. Och Ja.
I det här fallet är ursprungstexten på många plan så drömlik i sig, och det här ÄR ett sätt att göra så laddade inre monologer på utan att det någonsin smakar innantill-läsning. Och mötet mellan den färdiga filmens tidvis hårda realistiska och tidvis drömlika bildspråk, det Fungerar!
Också det här är en orsak till varför Theatertreffen känns som en viktig festival.
Trots att den bjuder på en i allra högsta grad etablerad teater, så får man som åskådare gott om insikter om vad teater också kan vara.
Att teater kan vara vad som helst, att den kan omfatta vilka former av text som helst, också teknisk revolution och nya formuttryck. Det är väl det som gör teatern så livskraftig. Eller?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje