Hoppa till huvudinnehåll

Johanna Boholm: Bygdebok

Johanna Boholm
Johanna Boholm Bild: Metha Skog johanna boholm

För tre år sedan fick Johanna Boholm ett hedersomnämnande för sina dikter i Solveig von Schoultz-tävlingen. Dikterna handlade om förhållandet mellan en far och en dotter, och den tematiken är också central i Boholms litterära debut som fått titeln Bygdebok.

Det finns fotografier.
Hus. Bygdeböcker.

Sällan står det om hjärtslag i böckerna.
Ibland står det om golvur.
Man ser en bild av en man som står med ett golvur ute på
gården bland grodbladen, klockskåpet lutar mot honom, han
håller emot det med hela sin tyngd. Han har smutsiga händer,
hans kläder är våta, fläckiga.
Han ser skrämd ut.

Hur blev det såhär?

I bygdeböcker ringar man in ett samhälle, en by, en socken och beskriver samhällets historiska utveckling under århundradenas lopp – berättar om intressanta människor och händelser som satt spår i den lokala bygden.

I sin Bygdebok ringar Johanna Boholm in ett landskap som tar avstamp i barndomens fragmentariska minnesbilder och blekta fotografier.

De korta och lyriska texterna i Bygdebok fokuserar i hög grad på två systrar som kan sägas leva i ett symbiotiskt förhållande där den ena systern verkar vara på drift i en allt mer kaotisk och skör värld av oförlösta minnen och en tilltagande upplevelse av overklighet, medan den andra systern försöker styra upp och lindra rädslan och skräcken, smärtan och sorgen.

Vad den allestädes dunkelt ruvande rädslan bottnar i förblir oklar, men läsaren kan tolka in olika hotbilder i texten: våldsamheter och övergrepp, utsatthet och sammanbrott av olika slag.

Och just ordet ”slag” är av central betydelse i boken: slag som i hjärtslag (mänsklig närvaro/frånvaro), klockslag (tidens gång) och – ja, slag (våld).

”Syster, jag tror jag växte upp i ett murket gammalt hus. Farstutaket bågnade, det sipprade brunt spillvatten ur isoleringen, spillvattnet vätte ner golvet. Jag tänkte ibland att jag borde rulla ihop den genomsura trasmattan och bära ut den. Men jag fick alltid för mig att någon iakttog mig och lät mattan vara.
Jag brukade gömma mig bakom vindtygsjackorna som hängde på klädkrokarna i farstun. Jackorna hade hängt där i årtionden och blivit klibbiga, fastnat i varandra. De luktade illa och var missfärgade. Ibland tyckte jag mig höra hjärtslag långt inne bakom alla jackor. Jag höll andan och lyssnade. Det var svaga slag, liksom förlägna. Ett gammalt golvur slog tappert timme efter timme så vätan svallade runt i väggar och tak, slagen överröstade alltid hjärtljuden, uret slog och slog och slog, även om ingen längre smörjde urverket.
Jag kunde ha frågat någon om slagen, men det fanns ingen att fråga.
Jag tror jag växte upp ensam.
'Slagen', säger min syster vid åstranden i vinternatten, 'du minns fel. Det hörs inga slag i ett fuktigt spännpappsrum. Murkna väggar är mjuka och stumma. Du minns fel.'
'Ja', säger jag. 'Jag minns fel. Jag minns alla fel.'”

Det finns två systrar (trasselhättor, guldskvättor) och två hus – ett övergivet murket hus i tilltagande förfall där spillvatten sipprar ur isoleringen och spännpappen bågnar, och ett 70-talstegelhus i ett bostadsområde där en syster sitter i sitt rosa rum och tecknar och drömmer om söndagsskidutflykter tillsammans med en far.

Gränsen mellan dessa hus dras upp av en granskog som blir en dubbeltydig sinnebild för å ena sidan trygghet, å andra sidan utsatthet. Granskogen blir också en oöverstiglig och ogenomtränglig gräns mellan en far och en dotter.

I berättelsen luckras tidsplanen upp och flyter in i varandra, liksom gränserna för ett du och ett jag – två systrar kan gott och väl vara två sidor av samma tös.

Stilistiskt driven debut

I minnets dunkla vrå ser vi skuggan av en far som allt som oftast är bortvänd eller vars hela fysionomi inte ryms på bild – hans fötter och ben är oftast avskurna, liksom hans huvud. Familjen är splittrad och vid sidan av den frånvända skugglika fadersgestalten finns oroliga mostrar och mödrar som är fel, snikna, borttappade och missförstådda.

Vad är det systrarna vill gömma och glömma? Kväll efter kväll går en förvirrad syster ut på stadsbron eller ställer sig mitt i körbanan med en väska full av grejer ("ringar, matkuponger, en gästbok med träpärmar, en vit flat ficklampa för cykelstyret, smalfilmer, lappar med telefonnummer (---)" - saker som minner om en svunnen tid och som inte har fått eller hittat sin plats i denna tid, medan en annan syster kastas mellan en pliktkänsla att hjälpa och en undertryckt vilja att stjälpa.

Det förfall och den utsatthet som skildras i Johanna Boholms text får mig att tänka på My Lindelöfs fjolårsdiktsamling Skogen i mitt hus. I likhet med Boholms texter präglas Lindelöfs dikter starkt av förfall och sönderfall, av en påtaglig rädsla för att falla och att förlora såväl sig själv som språket – också här finns sinnebilden för sammanbrott skildrat som ett hus och en natur stadd i upplösning.

Som jag ser det har Johanna Boholms stilistiskt drivna och suggestiva skisser också ett visst släktskap med Mare Kandres texter, och då tänker jag framför allt på Bübins unge som handlar om två flickor i ett hus i en förvildad trädgård där huset blir en tummelplats och sinnebild för den växande flickkroppen. Bübins unge skildrar en flickas fångenskap i sin kropp, i sin spirande sexualitet och i det starkt omkringskurna landskapet. Flickan (Kindchen) utkämpar en strid med sig själv - som i berättelsen får konkret gestalt i Ungen, en dubbelexponering av flickan/berättarjaget. När flickan slår ihjäl Ungen och dumpar henne i gårdsbrunnen befrias flickan från en barlast och hon kan låsa upp grinden, gå ut och ställa sig på vägen "ren och varm - spänd och vaksam".

I Bygdebok kan man kanske säga att de två systrarna förenas av en förvildad, förgiftad och fragmenterad familjehistoria som måste skrivas ner och dokumenteras i en gemensam bygdebok. Genom att sätta ord på fräna stanker ur förmultnanden huskroppar och en syster som skrumpnar ihop och försvinner i garderobsmörkret kan berättarjaget befrias från det förflutnas skuggor och skapa en annan bild:

"Och jag smyger ut igen, ut ur bersån och ur en känsla. Sommarguldet ryser kallt, knarrhätta solskvätta - kväll är det, tyst."

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje