Hoppa till huvudinnehåll

Adress: New York av Martin Ilmoni i Yle Fem

Martin Ilmoni
Martin Ilmoni. Martin Ilmoni Bild: Foto: Antti Pirskanen martin ilmoni

Det var som att landa i ett land vid ekvatorn; sen kväll, väldigt varmt och fuktigt. Det var den 4 september. Det var inte Mumbai, Rio eller Lusaka. Jag stegade ut från JFK Airport i New York. Djungeln här var mer utmanande än i tropikerna.


Jag hade fullt upp med att bära allting med mig - inte minst en bunt med dollars som min hyresvärd ville att jag skulle spotta upp direkt då jag anlänt. Efter att nästan blivit lurad till en illegal taxi, kunde jag efter ett tags köande pusta ut i en Yellow Cab. Några gånger - mosig av ett långt flyg med mellanlandning och oändliga kontrollköer - måste jag på baksätet kolla att allt var med; plånboken, kamerautrustningen, bagaget och bunten med US dollars. Trots den totala utmattningen kunde jag inte låta bli att speja ut ur bilfönstret då förorten bro efter bro började ta mig till staden som aldrig sover. Jag minns då jag anlände hit då jag var lite på 20. Då mindre orolig än nu - åtminstone mindre bekväm av mig. Nu gällde det att så fort som möjligt hoppa in i en varm, dusch, dricka whisky on ice och lägga mig i en nybäddad säng. Det lyckades - eventually.

Min uppgift var att filma en serie om finlandssvenskar i New York. Det var ingen ny uppgift - jag har ju varit på motsvarande strövtåg i Berlin, London, Paris, Barcelona och Rom. Alltid känns det ändå som om jag inte riktigt vet vad jag gör. Nu med lite perspektiv på Adress-serien, tror jag kanske den där känslan av osäkerhet är en bra sak. Att brottas med tankar som “fan, det här blir ju ingenting...” är nyttigare än att vara nöjd och till ro med sin rutin. En viss balans har åren dock hämtat. Annars skulle jag göra filmer i ett madrasserat rum. Nåja, allt under kontroll (yeah, sure..) - jag vaknar i min West Village lya typ kl. 4 på morgonen. Det är 11 på förmiddagen i Finland. Oj, om bara denna underbara tidsskillnad kunde hålla sig i min rytm... Eller kanske tvärtom.

Jag tänker inte nu i efterhand förklara hur fantastisk Adress: New York blev. Jag hoppas att ni har möjlighet att se den och bedöma själv. Seriens alla underbara deltagare har sin story att berätta - jag hoppas att det fömedlas i rutan.

Några ord dock om mina bästa New Yorkare;

Heidi Hankaniemi, adress new york
Heidi Hankaniemi Heidi Hankaniemi, adress new york Bild: Andy Matias heidi hankaniemi

Del 1/6 Heidi Hankaniemi: när någon talar om performance och udda konst får jag lätt allergiska reaktioner, men Heidi är samtidigt en gullig spetsknypplerska - u can´t beat that! Hon tog mig till moderna fåniga utställningar i trendiga galleridistrikter, lopptorg och hennes kosmopolit-man drömde om den primitiva stugu-sommarsemestern i Sibbo. Hemmet var på 7th Av mitt i vimlet av Manhattan - där en lugn stund hittas i rummet mot bakgården.
adress new york, Lars Colliander
Lars Colliander adress new york, Lars Colliander Bild: Martin Ilmoni lars colliander
2/6 Lars Colliander: en arg “ung” man på 80 berättade gärna hur det står till. Om bara en bråkdel av yngre genarationer hade energin av Lars, skulle vi minsann inte stampa på stället. Irvington är en anrik och mysig förstad där Lars bott länge. Vänskapen med grannarna - Rockefellers, var överraskande för Handelskammar-gossen som på senare år blev bildkonstnär.
adress new york, Minea Berg
Minea Berg adress new york, Minea Berg Bild: Martin Ilmoni adress new york
3/6 Minea Berg: denna 22 åriga blondin går målmedvetet på East Harlems gator - “snowflake” kallas hon. Som en far till en 12-årig dotter, kan jag bara tänka mig oron i hennes familj. Hon är nu en utexaminerad grafisk designer, och hennes dröm är att vara en fri konstnär. Som tur hörde jag att hon nu flyttat till tryggare områden. Hon tyckte själv att området var charmigt. Jag börjar bli gammal.
adress new york, Lasse Leskinen
Lasse Leskinen adress new york, Lasse Leskinen Bild: Martin Ilmoni lasse leskinen
4/6 Lasse Leskinen: vi träffades med Lasse i ett tidigt skede och kemin funkade direkt. Han fixade min bostad innan resan. Han är i flygbranchen och jobbar bl.a med kundrelationer. Under min vistelse tog han oss till otaliga cocktail-fester. Jag strätade ju emot förstås... Denna gosse tog mig dock mellan festerna på en tur som visade en annan sida. Miracle House är en välgörenhetsförening som tar hand om svårt sjuka och deras anhöriga då de är på behandling i det väldigt dyra New York. Lasse är en av dem som hjälper till med att fixa t.ex gratis morgonmål och middagar åt dem som genomgår svåra tider i sina liv.
adress new york, Helena Grönberg
Helena Grönberg adress new york, Helena Grönberg Bild: Martin Ilmoni helena grönberg
5/6 Helena Grönberg: Hon var den som visade mig Brooklyn. En del av NYC som upplevt många omvälvningar under de senaste årtiondena. Vissa delar av Brooklyn är ju nu det coolaste av New York. Helena jobbar nu med kvinnorättsfrågor och jag märkte ett slags lugn i henne för att hon hittat sin bana. Tidigare skådisdrömmar då hon anlände till staden gäller inte mera. Det betyder dock inte att hon inte skulle trivas i kreativa människor “galna” värld.
adress new york, Annika Sundström
Annika Sundberg adress new york, Annika Sundström Bild: Martin Ilmoni annika sundström
6/6 Annika Sundberg: Hon är en verklig “gåpåare” som direkt visste att New York var stället för henne. Hon jobbar hårt för att kunna bo i det löjligt dyra West Village. Pojkvännen från Australien och hon fixar fester så gott de hinner efter jobb, jobb...

Annika känner till Manhattan som sina fickor p.g.a. kundbesök som hon gör för firman hon jobbar för. Det handlar om distribution av ekologiska produkter. Något som inte nödvändigtvist är bekant i USA. Annikas kontor är i Bronx. Då jag väntade på henne och filmade allmänna gatubilder, kom en arg svart man hoppande framför kameran och frågade mig ungefär;
you´re not filming me because I´m black!? Så var ju inte fallet, men vad skall man svara som en finländare på en Bronx-killes frustration..?

Otaliga mer eller mindre omvälvande situationer, lugn och hmm kanske t.o.m djuplodande diskussioner var småningom på slutrakan. Det var dags att återvända med allt det som gått genom min kameralins. Sen dundrar det till. Ordentligt.

Hurrikanen Sandy lamslår New York. Det var mörkt, det var ovisshet - i en stad som är känd för sitt ljus. Min kära fru hade kommit på besök i slutet av min vistelse. Kvällarna lystes av levande ljus, inget mobilnät för att kolla läget... Vi hade ju dock varandra, tills..

Dagen då vi båda skulle återvända kom. Min fru och jag hade skilda flyg, för samma dag.

JFK; kaotiskt! Puss, hejdå vi ses snart hemma... Jag tar bussen till min terminal. Terminalbussen fylls av människor i panik. Äntligen framme för att checka in...Flyget till Helsingfors... Maybe next week...
Jag hamnade att återvända till Manhattans mörker, totalt ovetande om min hyresvärd skulle vara hemma. I bagaget hade jag allt jag filmat under 2 månader. Taxin parkerade på den totalt mörka West Village gatan. Gatan som tidigare varit fylld av sprudlande stämning med restarurangers terrasser, gatumusiker - en angenäm villervalla. Inte nu. Mörker. Min kära fru har inte aning om situationen, då åtminstone hon lyckligtvis fick sin plats på flyget.

Slutet gott allting gott. Det gick en knapp vecka. Jag fick hålla min lya och satt i skenet av de levande ljusen. Så här i efterhand var det inte alls en dålig upplevelse. Ironiskt att det händer i världens fartfylldaste stad dock. Vandrade på de öde gatorna, hittade ett café med en bensindriven generator. Det söta paret som drev cafét, sålde förmånligt kaffe och tilltugg - och så kunde man ladda sin mobil! Äntligen kunde jag ringa till mina nära och kära. Någon dag senare kom strömmen - och dagen då det var dags att lämna New York. En stad jag är stormförtjust i... men Oj, var det var härligt att komma hem!

Yle Fem torsdag 21.00 - 21.30

Artikel skriven av Martin Ilmoni.
Foto: Antti Pirskanen

Mer från programmet