Hoppa till huvudinnehåll

Sebastian Bergholm: Förorten brinner, få frågar varför

Sebastian Bergholm
Sebastian Bergholm Bild: Yle sebastian bergholm

Det brinner (igen) i de svenska förorterna. Jag är förvånad över att det inte sker i Finland också. Svårare är det att peka ut vad min förvåning bygger på.

Den förort jag själv bor i är, trots allt, rätt medelklassig och mina erfarenheter är för få för att bygga meningsfulla analyser på. Jag baserar min reaktion på sådant som ökade inkomstklyftor, ett misslyckande med att avveckla klassamhället, ett ointresse för dem som befinner sig nere på samhällsstegen. Kanske borde jag sluta här och låta någon som vet mera skriva, men gör det ändå inte. Det finns också något viktigt att säga om mediernas bevakning av de nattliga eldarna i Husby.

Kravallerna i Stockholmsförorterna har nämligen bjudit upp till analys. Statsminister Reinfeldt talar om satsningar på skola. Luftiga ord. Det talas om brist på mening i tillvaron och så vidare. När jag skriver den här texten har jag knappt läst något om hur de som gör revolt själva beskriver sina handlingar och varför de gör som de gör. Det är typiskt media. Det verkar som om medierna inte är intresserade av att låta vissa röster höras. I stället dryper texterna av mediernas egna värderingar; man kan man läsa om att stenkastarna borde vara tacksamma – Sverige är trots allt ett av världens bästa länder att bo i. Undrar om stenkastarna beskriver sina liv som kalasroliga? Ingen verkar fråga. Jag tror att man är rädd för svaret.

Om man verkligen lyssnar på vad en ung människa har att säga om sitt liv, ja då binder den beskrivningen lyssnaren moraliskt. Om en människa berättar att hon blir mobbad, då har den som lyssnar ett ansvar att följa upp mobbingen på olika sätt. Om en människa berättar om orsaken till ett gigantiskt missnöje med samhället och sitt liv, ja – vad händer då? Ganska lite hittills eftersom politik så långt är intressebevakning. De som har det bra vill värna om att det inte förändras. Få bryr sig. Först då det brinner reagerar man. Och då är det de otacksamma ungdomarnas fel. Det är så det låter då de som skriver inte känner till verkligheten ute i förorterna.

Det gör jag förstås inte heller men vågar tro att kravallerna i Stockholm är sociala till sin karaktär. Våldet är en reaktion på klassamhället, på rasism och jag skulle inte vara förvånad om det också handlar om att människorna upplever att det finns en förväntning på likformighet från samhällets sida. Det finns inte tillräckligt med tid och rum att ens gestalta vem man vill vara, eller ta reda på vem man är och bygga sitt liv med det som grund. Ja, det finns säkert flera orsaker men det intressanta är hur man politiskt parerar dem. Både i den svenska debatten och i Finland också bygger mycket på konsensus och en anda av samhällsgemenskap. Sprickorna i folkhemmet syns säkert i kravallerna i Stockholm men här i Finland så är gemenskapen och den nationella identiteten det kitt som håller ihop samhällsbitarna. Detta trots att också vi har sociala problem och breda klassklyftor, låt gå för att de förhållandevis uppges vara mindre än på andra håll i Europa. Men de finns. Vi talar om vår nationella gemenskap, satsar så mycket på den, istället för att göra ett arbete som ökar samhällsdelaktigheten för alla som bor här.

Författaren Albert Camus skriver i sitt verk Människans revolt om revolten som något som riktar sig mot sakernas tillstånd, då det inte längre går att uthärda. Revolten blir också ett sätt att få syn på sig själv och en vilja att respekteras. Det som åtminstone händer i Stockholm är att människor går samman i revolt och, åtminstone tillfälligt, blir en politisk grupp, ett vi som förmodligen vill samma sak som de flesta människor; ha en rimlig utgångspunkt för att fritt bygga upp sitt liv. De vill ha ett erkännande och samma rättigheter som också majoritetsgrupperna tror på.

Det är å andra sidan klart att det är begripligt att invånarna i Husby vill ha det lugnt om natten och att de går ut på gatan för sin levnadsmiljö. Förorten är heller alls inte bara frustrerad, den är så mycket på samma gång. Glädje, gemenskap och också problemfylld. Men så länge som det finns människor som inte härdar ut är det svårt att föreställa sig annat än oroligheter i samhället. Det är något vi får räkna med om vi inte själva stannar upp och lyssnar, vilket ju förutsätter att någon också frågar de berörda.

Ännu är vi inte där. Sympatierna med dem som just nu reser sig är inte många. Orsaken till det njugga bemötandet är, måste man anta, att ett gäng människor som plötsligt vägrar vara tysta och tar plats i samhället utmanar rådande maktförhållanden och medelklassens och uppåts privilegier. De som redan har inser att den här nya gruppen, då de får en röst, förmodligen kommer att ställa krav som kan vara svåra att inte tillgodose.

Det är svårt att argumentera för att människolivet skall vara eländigt eller sprucket. För att göra en lite vag jämförelse; det direkta stödet för läraren som knuffat ut den elev som ställt sig upp mot hans makt i matsalen uttrycker också att de flesta vuxna, i redan nämnda samhällsgrupp, inte har något intresse i att flera grupper gör anspråk på att få vara med och diskutera samhällsutveckling. Varje liten revolt hotar den rådande balansen. Det är därför som ungdomar direkt trycks ner, det samma gäller olika minoriteter med rättighetsanspråk och medlen för att hålla de här grupperna på mattan kan ibland bli riktigt obehagliga. Främlingsfientlighet och homofobi hör till exempel också hit.

Det finns ett samband mellan det som media berättar och inte berättar och maktbalansen ute i samhället. Det får en att inse behovet av många medieaktörer, gärna också oberoende. Någon måste förmedla de rösterna som inte hörs. Då kan publiken bättre förstå världen, och det kan innebära solidaritet och respekt. Allt behöver förstås inte ske via media. Man kan också tala med varandra, människa till människa. Det är kanske ändå det viktigaste av allt.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt