Hoppa till huvudinnehåll

"Låga löner ger mycket personal - på Tallinns barer och på BB"

Spädbarnsfötter i en spjälsäng
Spädbarnsfötter i en spjälsäng Bild: vierdrie/stock.xchng nyfödda,Baby,fötterna,födsel,bb

Att föda barn är inte lätt, det förstår väl alla män nuförtiden. Man måste stå där bredvid och lyssna på skrik och delta, men på rätt sätt, för annars blir man utskälld.

För exakt två veckor sedan skulle jag stiga tidigt upp för att ta bilen till Narva på reportageresa. Jag hade planerat ett TV-nytt-inslag om den estniska minoriteten i Narva, där över 95 procent av befolkningen är ryskspråkig.

Jag skulle träffa en ung estniskspråkig högskolestudent från Tallinn som för ett par år sedan flyttade till Narva, och dessutom kyrkoherden i Narvas lutherska församling.

Men kvart före fyra - eller var det kvart före fem på morgonen - störtade min fru in i sovrummet. Vattnet har gått, sa hon.

Det tog en stund innan jag förstod vad som hände. Hur kunde hon störta in i rummet när hon ju redan ligger bredvid mig, liksom. Och varför ville hon spara vattnet?

Vår graviditet hade varit lätt, åtminstone för mig. Inges humörsvängningar var hanterbara och så värst många kvällar med underliga matdrifter blev det inte.

Jag förstod. Vi måste iväg. Till BB. Genast.

Vi hade valt att föda i Estland av flera anledningar. Den mest självklara av orsakerna är kanske att om man bor i Tallinn och vattnet går, så är det olämpligt att ta färjan till Helsingfors. Men vi hade ändå haft en kort diskussion om att det är en lottovinst att födas i Finland, och att vi inte har vunnit en sådan jackpott sedan jag själv föddes.

Men sanningen är ändå den att så bra som systemet fungerar i Estland, åtminstone i Tallinn, så har jag svårt att tänka mig något annat än BB i Tallinn. Jag är otroligt tacksam för den estniska BB-personalens professionalism. Jag kallar dem mina barnmorskor nu.

Stolthet har den konstiga egenheten att man inte själv behöver bidra för att kunna känna den. Ishockey-guld, Hard Rock Halleluja, Marja-Liisa Haemaelaeinen. Trevlig sjukhuspersonal.

Och hur bra jag klarade av förlossningen! Mycket bättre än den ryska pappan i rummet bredvid, som skrek och andades tungt och högljutt i korta intervaller. Vår favoritbarnmorska sa att ryska män tenderar att göra så. De är vana vid att ta kommandot när det gäller att leda familjen i med- och motgång.

Många fördelar på Tallinn-BB

En av fördelarna med att föda tvillingar i Estland var att vi hade en barnmorska i rummet efter den första så kallade höftkrampen. Dessutom fanns det en hel del maskiner i rummet, som gav en trygghetskänsla så länge de var frånkopplade.

För min fru Inges skull ska jag inte beskriva förlossningen i detalj, men visst var det lite kul att när förlossningen närmade sitt crescendo, så började springet. Inte för mig eller Inge, dock.

Inge ombads ligga still och trycka till, och jag ombads stå bakom sängen och en av de frånkopplade maskinerna, med andra ord hålla mig undan.

Springet bestod av fyra barnmorskor och dubbelt så många läkare som alla ville vara med när våra vackra barn föddes. Barnmorskorna var lugna, men läkarna otåliga. De kom in i rummet, småpratade och gick vidare om inget dramatiskt hände.

När lilla Cara föddes befann sig nio personer i rummet. Så stod det i Grattiskortet vi fick av sjukhuset på kvällen. En kvart senare, när Oscar kom ut, var vi åtta stycken, varav halva personalen var utbytt.

Genast när Cara var tvättad och visad upp för mamma och pappa, togs hon till intensiven för rutincheck, sa de. Men Oscar fick stanna med oss i en timme innan de for iväg med honom för samma rutinkontroll.

Vilketdera protokoll som är rutin kan man fråga sig, men tvillingar brukar vara små och checkas därför extra noga. Lite nervöst var det eftersom jag aldrig själv har varit på intensiven och hade svårt att förstå varför jag inte borde vara orolig.

Men när vi på kvällen fick gå och se på våra älsklingar så förstod jag att intensiven inte automatiskt betyder kuvös. Bara varma sängar och ett par maskiner som inger förtroende så länge de säger biip i jämn takt.

Det som är mest glädjande när man är på BB, men mindre glädjande ur jämställdhetssynpunkt, är den estniska sjukvårdspersonalens låga löner. Intensiven vimlade av barnmorskor, varav en hade som uppgift att hålla våra barn nöjda. Låga löner ger mer personal, så är det för övrigt också på Tallinns barer.

Familjerum och mat

Under de följande två dagarna hängde vi ganska mycket i intensiven. Var tredje timme gick vi för att byta blöjor och mata barnen. Efter två dagar fick vi barnen till rummet.

Vi erbjöds ett familjerum, ett stort rum med en dubbelsäng, två bord, två stolar och ett badrum. Trådlöst internet, förstås. Min storasyster Cati var mäkta imponerad, så här fint är det nog inte i Finland, sa hon.

10 euro för de två första dygnen, sedan 40 euro per natt. Gratis mat åt mamma och barnen, medan pappa måste betala. Men de var snälla och rekommenderade att jag inte betalar för sjukhusmaten.

- Vår mat är så dålig att ni nog inte vill ha den, sa matmor, så jag lyssnade på hennes goda råd och åt billigare på restaurang på andra sidan gatan.

Och så gick dagarna i lugn och ro. Barnmorskor kom med jämna mellanrum och frågade hur vi har det, men annars lullade allt på i maklig takt. Tills vi blev hemförlovade.

Då tog hela vår positiva upplevelse av den estniska barnafödandeinstitutionen slut väldigt snabbt. Räkningen i ena handen och barnen i den andra.

Nägemist! Adjö!

PS Estlands högerregering har prioriterat barnfamiljer eftersom Estland har stora demografiska problem.

Gustaf Antell, Svenska Yles medarbetare i Tallinn

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes