Hoppa till huvudinnehåll

Teaterträfföppning med Alma Pöystis Urho

Alma Pöysti som Urho framför teaterträffens tält när Hangöfestivalen öppnades för 22:a gången
Alma Pöysti som Urho framför teaterträffens tält Alma Pöysti som Urho framför teaterträffens tält när Hangöfestivalen öppnades för 22:a gången Bild: Tomas Jansson alma pöysti

Hangö teaterträff för 22:a gången, invigd med Antonia Ringboms ”kära kära vänner”, skumvinsskålar, och en Alma Pöysti som stiger upp ur havet som Urho. Tomas Jansson rapporterar.

Så är den ännu en gång igång; den finlandssvenska festivalen Teaterträffen, för 22:a gången.

I strålande Hangö-solsken tog ”festivalmamman” Antonia Ringbom mikrofonen, bjöd på den traditionella ”kära kära vänner”-inledningen, och konstaterade att ”ingen för 22 år sedan hade trott att vi nångång skulle bli såhär... vuxna”.
Och när skålarna klirrat färdigt, steg Alma Pöysti upp ur havet, som inledning på en Hangöanpassad version av föreställningen Urho där huvudpersonen – förstås – också äter glass från kiosken där undertecknad årligen bara måste köpa en strut i något skede av festivalen.

Och just det här är Hangö Teaterträff när den är som bäst.

En av spelårets höjdarföreställningar tar sig till Hangö, specialanpassar showen till miljön, och bjuder på en once in a lifetime-upplevelse.

En bättre start kunde årets Teaterträff inte ha fått.

+++

För en som varit på plats några gånger tidigare, känns allting väldigt bekant. Familjärt. En publik bestående av människor som verkar känna varandra, och en stämning av... förväntan. Tre dygn där teater och framför allt samvaro står i centrum.

Hangö teaterträff är förstås känd också som en insiderfestival, men som en som ändå inte är överdrivet exkluderande.

Festivalen startade ju med tanken att skapa en miljö där i första hand teaterbranschen får träffas och utan spelårets föreställningsstress hängande över halsen har tid att både se vad kolleger gör och framför allt att umgås med dem.

Egentligen går det ju inte ihop, inåtvänd utan att vara exkluderande. Men kanske har det faktum att festivalen inte arrangeras i Helsingfors utan på ”bortaplan” i Hangö, gjort att den familjära stämningen också har kunnat inkludera ”de andra” – för familjär är kanske det adjektiv som karaktäriserar festivalen allra bäst.

+++

Årets festival känns litet som back to the roots.

Under 2000-talet har festivalen vuxit och vuxit, utländska gästspel har blivit vardagsmat, och jag har ofta stött på frasen ”nå men jag får väl se den i Hangö sen” när man inte hunnit se det som man velat se under spelåret i Helsingfors.

Med tanke på att festivalen rätt långt grundades för att ge den unga generationen synlighet, hade man då gått en lång väg. De finlandssvenska institutionerna kom till Hangö, mycket av det bästa som spelåret hade bjudit på hittade till Hangö, och ryktet hade spridits så att också samtal med utländska riktnummer erbjöd gästspel.

I år bjuder programmet istället knappt alls på något utländskt, och när få institutions- eller gruppföreställningar är på plats blir det rätt sparsamt med Best of Svenskfinland-stämning.

Ett 40-tal programpunkter bjuder festivalen ändå på, och mina ögon fastnar vid det stora blocket föreställningar gjorda av nyss utexaminerade nya skådespelare. Och, förstås, vid Projekt Schimmelpfennig – en fortsättning på fjolårets succé Projekt Jelinek. Ett projekt som man kan tacka en ung teatergeneration för, och som jag ska återkomma till.

Det unga är tillbaka i festivalens centrum, tänker jag alltså.

Och det kommer jag personligen också att fokusera på, inte minst med tanke på ett reportage som sänds i Radio Vega på söndag om en vecka.

Festivalens största enskilda satsning är väl ändå fredagens Ragnarök-affären, ett samarbetsprojekt mellan festivalen och lokala krafter – ett sätt att få teaterträffen att kännas också som en lokal affär, vilket man har arbetat på att hitta uttryck för framför allt under de senaste åren.

+++

När detta skrivs är två timmar av festivalen redan undanstökade. När detta hittar ut på nätet har ytterligare några timmar stökats undan – så länge kan det nämligen ta att hitta en nätförbindelse i Hangö, hur mycket hotellvärdinnan än utlovat fungerande nät när jag bokat övernattning.

Att min bärbara dator tycks vara kräsen med vilka förbindelser den godkänner gör förstås inte saken bättre.

Hur som helst. Dryga 60 festivaltimmar återstår fortfarande.

Och även om temperaturen ligger sådär 10 grader under det jag vid starten upplevde i Åbo, utlovas det i alla fall sol.

Allt verkar med andra ord... lovande.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje