Hoppa till huvudinnehåll

Den älskade och hatade countrymusiken

Countryspecial
Countryredaktörerna Palmgren och Lindroos Countryspecial Bild: Yle / Pekka Palmgren countryspecial

Stetsonhattar och bondlurkar, vemod och sentimentalitet, alkohol och barer, kärlek och skilsmässor. Ja, det är några av countrymusikens ständigt återkommande teman. Många av dem banala, förvisso, men ändå så jordnära och behäftade med en hög igenkänningsfaktor. Med andra ord en genre inom populärmusiken som det är lätt att tycka om. Eller hata.

Jordnära schabloner

Ibland verkar det vara så att countryns belackare är många här i Finland. Det går enkelt att anlägga en massa intellektuella argument för att få vatten på den kvarnen. Kvinnosynen är inte alltid vad den kunde vara, kärleksaffärerna är ibland olovligt schablonmässiga, världssynen inte sällan överdrivet knutpatriotisk.

Listan kunde enkelt göras längre när det gäller att hitta countryns ”svaga” punkter. Men vi som gillar den här musikstilen har lika många invändningar. Det är musik som på något sätt berör trots att den på ytan kan verka olovligt töntig. Där finns det jordnära. Där finns också virtuositeten och spelglädjen. Där finns likaså de stora känslorna, särskilt om man tänker på de skickligaste uttolkarna av musiken.

Jones, Paisley och Jennings

Den nyligen avlidne George Jones var en tolkare med stort T. Hans sätt att hantera allt från tårdrypande ballader till svängig honky tonk fick till och med de mest kräsna recensenterna att lyfta på (Stetson)hatten. Sångerna framförda med exfrun Tammy Wynette hör till musikhistoriens klassiska duetter. Veritabla äktenskapsdramer framförda med känsla och stor professionalism samtidigt.

En modern countrystjärna som Brad Paisley kan vid en första anblick uppfylla de flesta kriterier vad töntfaktorn anbelangar. Bredbrättad hatt, tajta jeans med mera… Men lyssna på mannens gitarrspel och allt är förlåtet. Brad Paisley spelar och sjunger modern country för moderna människor i förorterna som köper mer skivor än någon annan i dagens USA. Kommersiellt, javisst. Men samtidigt svängigt och gediget.

Waylon Jennings som gick bort för ca tio år sedan såg inte lika slipad ut. Istället var han orakad och litet ovårdad. Men så var han också den så kallade outlaw (laglös) countryns frontfigur. Han sjöng och spelade country som inte nödvändigtvis gick hem hos de stora skivbolagen på 1970-talet. De ville ha mera strömlinjeformad och slipad musik. Men han och Willie Nelson et consortes gick sin egen väg och blev ”laglösa” på kuppen. Men countryn de spelade var deras egen. Stilen likaså.

Honky tonk

Före George, Brad och Waylon fanns givetvis Hank. Hank Williams, som levde som han lärde i sina ofta dystra sånger om kärlekens omöjlighet. Men han var samtidigt en av pionjärerna inom honky tonk musiken som oftast var och är fartfylld och svängig. Rentav glättig. Men det är klart; efter den glättiga barrundan i en honky tonk (bar, sjapp, ölhak) väntar den bistra verkligheten. Både i sången samt i det riktiga livet.

Pekka Palmgren och Kjell Lindroos presenterar de här och många andra mera och mindre kända artister i Radio Vegas Countryspecial. Programmet finns på Arenan fram till den 12.7.