Hoppa till huvudinnehåll

Böcker i bersån i Radio Vega

Böcker i bersån om snusk
Böcker i bersån om snusk Bild: YLE/Marit Lindqvist charlotte sundström

Det börjar med mord och slutar med läslyckor, och däremellan ryms dödssynder, nyutkommen rysk litteratur, barndomsminnen, snuskigheter, förintelser och vårt ljuva 60-tal.

Kulturredaktionen på Svenska Yle bjuder in gäster och lyssnare till litterära salonger i bersån under åtta sommaronsdagar med start onsdagen den 19 juni.

Radio Vega onsdagar 19.6-7.8 kl. 14.03 med repris samma kväll kl. 23.03.

Program nr 1: Sommarmord – sänds 19.6 kl. 14.03 med repris kl. 23.03

I sommarens första avsnitt av programserien ”Böcker i bersån” diskuterar bokbloggaren Jessica Andersin, kulturredaktören Marit Lindqvist, radioredaktören och deckarfantasten Hasse Johansson aktuella och intressanta deckare, gifter och giftmord, tillsammans med programvärden Petter Lindberg.

Olle Mattsson: En dos stryknin - Om gifter och giftmord i litteraturen

”Fy skam (…) för de där giftmånglarna; kan de inte hålla sig till det gamla hederliga sättet att skära halsen av folk i stället för att införa sådana där avskyvärda nymodigheter från Italien? Jämförda med den vedertagna stilen tycker jag att alla de där giftmorden inte är bättre än en vaxavgjutning bredvid en skulptur eller en litografi bredvid en fin Volpato.” (citat: den engelske författaren Thomas de Quincey)

Gift har kallats den feges vapen, och när man läser Olle Mattssons (professor i kemi vid Uppsala universitet) mångskiftande naturvetenskapliga och kulturhistoriska genomgång av hur olika gifter (både naturliga och kemiskt framställda liksom påhittade gifter) använts för att ta död på folk inom spänningslitteraturen blir man varse den uppfinningsrikedom och kunskap liksom den systematiskt beräknande och ofta långsiktiga och invecklade planeringen som ligger bakom alla dessa giftmord såsom de möter oss i historierna om allt från Sokrates och Snövit till Madame Bovary och pastor Gregorius. (Marit Lindqvist)

Hasse Johanssons deckartips:

Författare av kriminalromaner skall aldrig skriva en serie som är längre än tio böcker. Det finns många exempel, varav en är Åke Edwardsson och serien om kriminalkommissarie Erik Winter. I bok tio dog Winter men i pocketupplagan överlevde han vilket bäddade för bok elva. Vilket var ett dåligt beslut. Persongalleriet hade tunnats ut, storyn försvagats och blev mest ett tvång att hitta på något. Erik Winter borda ha fått dött i den där swimmingpoolen i Spanien, inte någon värdig död, men ändå en logisk död, efter en lång och trogen tjänst vid Göteborgspolisen.

Danske Jussi Adler-Olsen däremot har bestämt att det bara blir tio böcker i serien om Avdelningen Q vid Köpenhamnspolisen. Avdelningen Q utreder ouppklarade fall under ledning av kriminalinspektör Carl Mørck. Vid sin sida har han Assad och Rose. Mørck är en sargad hjälte. Han är butter, misstror polisledningen, och har det inte lätt med kvinnorna, men under den hårdkokta jargongen, som är ovanligt lyckad och ofta mycket humoristisk, finns det också en sårbarhet som faktiskt gripande. (Hans Johansson)

Vi diskuterade också böcker av bl.a. Jo Nesbø och Arnaldur Indriðason.

Program nr 2: De sju dödssynderna - sänds 26.6 kl. 14.03 med repris kl. 23.03

De sju dödssynderna högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, lättja (likgiltighet) är det som förenar böckerna som diskuteras i dagens avsnitt. I salongen sitter filmkritikern Johanna Grönqvist, miljö- och samhällsredaktören Patrik Skön, kulturredaktören Marit Lindqvist och programvärd är Anna Dönsberg.

Mons Kallentoft: Food Junkie

Mons Kallentoft är känd för den stora publiken som deckarförfattare. Men han har också en välutvecklad finsmakarsida som han demonstrerar i boken Food Junkie. Det är en lovsång till bordets glädjeämnen som kan ge även den mest blaserade något att bita i. Kallentoft reser världen runt för att hitta de bästa smakerna, de dyraste vinerna och de finaste restaurangerna. Ätandet och drickandet är ett sätt att hålla barndomstrauman och vardagstristessen borta.
Kallentoft beskriver hur det känns att ha ätit och druckit för mycket, men ganska lite hur det känns att ha pungat ut med tusentals euro på en kväll. Det hör helt enkelt till. Så är det när man är värd det! (Anna Dönsberg)

Gustave Flaubert: Madame Bovary

I Gustave Flauberts roman ”Madame Bovary” gifter sig Emma Rouault med provinsialläkaren Charles Bovary för att komma bort från fadershuset. Emma, som förläst sig på det vi idag kallar för romantisk kiosklitteratur, drömmer om en himlastormande och passionerad relation, men i stället för nattliga serenader, champagne ur glasskor, grädde och körsbär på en öde ö består vardagen i det lilla huset i den normandiska bondbyn Yonville av sega kvällar framför brasan och svärmors missnöjda blickar som brännande hårnålar i nacken.

Emma söker och hittar passionen och det hemlighetsfulla äventyret i dels den blaserade kvinnotjusaren Rodolphe, en rik jordägare, dels i advokatbiträdet Léon – men båda sviker henne. Snart visar det sig att Emmas omåttliga och omättliga begär försatt henne i stor skuld hos den lokala handelsmannen Lheureux. Skammen, sveket och skulden driver slutligen Emma till självmord. En eloge till Anders Bodegård för en glimrande nyöversättning! (Marit Lindqvist)

Sara Danius: Den blå tvålen Romanen och konsten att göra saker och ting synliga

Sara Danius anlägger ett nytt perspektiv på realismen och läser tre romanförfattare i ny belysning: Stendahl, Balzac och Flaubert. PÅ 1800-talet sker en strömkantring. Konsten att åskådliggöra tar en radikalt ny vändning. Världen blir synlig som aldrig förr och romanen förvandlar sig till en världslig angelägenhet som vill visa verkligheten sådan den är, inte hur den borde vara. (Anna Dönsberg)

Fredrik Lång: Av vad är lycka

Historien beskrivs ur en ung efesiers, Eutykios synvinkel. Han är tvungen att fly till Lydien och hamnar vid kung Kroisos hov för när kungen behöver en tolk för att kunna översätta Phytian i Delphis svar på frågan Hur blir man lycklig? Då får Eutykios en chans att agera tolk för kungen. En berättelse om kärlek och girighet från 500-talet före vår tideräknings början. (Anna Dönsberg)

Francoise Sagan: Bonjour tristess

”Smaken för nöjen, för att vara lycklig, är mitt enda utpräglade karaktärsdrag” – så karakteriserar 17-åriga Cécil sig själv i Francoise Sagans klassiska (och komplexa) skildring av en omvälvande sommar på franska Rivieran där tonårsdottern spinner ett intrikat och ödesmättat nät för att få behålla sin älskade far för sig själv. Far och dotter lever ett lättjefullt och lössläppt liv på tumanhand utan begränsande regler, och när denna livsstil är utsatt för hot (i formen av en älskarinna som fadern har planer på att göra till fru i huset) sticker egoismen och svartsjukan fram sitt fula tryne. (Marit Lindqvist)

Oras Tynkkynen: Pieni maailmanparannuskirja

Den gröne riksdagsledamoten Oras Tynkkynen som har en lång erfarenhet av aktivism på både gräsrots- och politisk nivå har samlat information om världens problem, och lösningar till dessa i en liten bok där halva boken består av problem och andra halvan av lösningar. Boken ger en realistisk syn på dagsläget och är ingen domedagspredikan. (Anna Dönsberg)

Michael Klare: The Race for what’s left

En grundlig redogörelse för vad det växande behovet av naturresurser kan leda till. Oberoende om det handlar om olja, mineraler, vatten eller odlingsmark så ökar efterfrågan. En tämligen pessimistisk bok, som inte målar upp några enkla lösningar. Men läsvärd. (Patrik Skön)

Dan Brown: Inferno

Dan Brown fortsätter med sin kännspaka stil, han skriver med sk. cliff hanger-kapitel, upprepningar och små miniföreläsningar som alltid avbryter handlingen. Precis som tidigare är det professor Langdon som är huvudpersonen och romanen inleds med att Langdon vaknar upp i Florens och har drabbats av minnesförlust. Han inser snart att han är jagad och flyr tillsammans med en ung kvinnlig läkare och tillsammans börjar de lösa ett mysterium som innefattar Dantes Gudomliga komedi, Botticellis målning över Inferno och ett farligt virus.

Romanen Inferno är ställvis spännande men det blir ändå oklart om Brown vill starta en debatt om befolkningstillväxten eller bara komma med en domedagsprofetia. Bäst fungerar boken som en slags resehandbok, för man vill absolut besöka både Florens, Venedig och Istanbul efter att ha läst Inferno. (Johanna Grönqvist)

Seven (film)

Ett radiotips: programmet ”Svängrum” på Radio Vega sänder en programserie i sommar med temat ”De sju dödsynderna”.

Program nr 3: Rysk litteratur - sänds 3.7 kl. 14.03 med repris kl. 23.03

Vilka historier berättar man i Ryssland idag, och vad kan vi lära oss av de ryska klassikerna? I den litterära salongen träffas Svenska Yles fd Rysslandkorrespondent, redaktören Kerstin Kronvall, kulturredaktören Marit Lindqvist och programvärden Petter Lindberg.

Cirkelns kvadratur - antologi

År 2000 instiftades det ryska Debutpriset av miljardären och dumaledamoten Andrej Skotj. Priset delas årligen ut till aspirerande författare som får vara max 25 år. Varje år får prisjuryn ta emot 30 000 - 50 000 manus och den som vinner erhåller 200 000 rubel (cirka 5 500 euro) i pris plus ett löfte om lansering internationellt, på turnéer och i antologier.
I antologin Cirkelns kvadratur presenteras tio unga ryska författare, som alla har mottagit det ryska Debutpriset. Novellerna bjuder på en brokig bild av dagens Ryssland där bl.a. unga studenter från storstäder som S:t Petersburg och Moskva luffar runt i Altajbergen eller Tjetjenien där deras ofta romantiserade bild av en kultur och ett folk får sig en törn. (Marit Lindqvist)

Michail Sjisjkin: Brevboken

Brevromanernas tid är förbi, men Michail Sjisjkin utnyttjar denna gamla genre för att skildra Aleksandras och Vladimirs kärlek, och deras eviga separation som endast sammanbinds av sporadiskt nerdimpande brev. I bokens början drar Vladimir ut i krig, hamnar i Kina under boxarupproret och dör under svåra förhållanden. Men breven fortsätter att komma till Aleksandra, som om den riktiga kärleken motstod både död och förgänglighet. Sjisjkins roman är en lovsång till kärleken, lyckan och ordens förmåga att betvinga döden. (Petter Lindberg)

Vladimir Sorokin: Snöstormen

Den ryska samtidslitteraturens gaphals och provokatör Vladimir Sorokin, har med Snöstormen skrivit en roman vars handling och miljö är ryskare än rysk. En landsortsläkare rycker ut i en snöstorm för hindra en begynnande epidemi. Anslaget ekar av Puškin och Dostojevskij, men samtidigt rymmer boken SF-influenser och lockar till allegorisk läsning, där snöstormen förmodligen är en omskrivning av turbulensen i vårt östra grannland. (Petter Lindberg)

Olga Grjasnowa: Ryssar är såna som gillar björkar

Olga Grjasnowa tillhör skaran unga ryska författare, som skriver på ett annat språk än sitt modersmål. Som tolvåring flydde hon med sin familj från Baku och hamnade slutligen i Tyskland. Det är ett öde som hon också delar med huvudpersonen Masja i debutromanen Ryssar är såna som gillar björkar. Men där tar alla likheter slut, har författarinnan sagt om denna roman som handlar om hur lätt makten, identiteten och språktillhörigheten tas ifrån en ung kvinna av utländsk börd. (Petter Lindberg)

Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte

”De kvinnliga berättelserna var annorlunda och handlade om något annat. Det 'kvinnliga' kriget hade sina egna färger och dofter, sin egen belysning och sitt eget känsloregister. Sina egna ord. Där fanns inga hjältar och inga osannolika bedrifter – bara vanliga människor, upptagna av en omänsklig mänsklig verksamhet.”
I trettio år har den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj (f. 1948) arbetat på bokprojektet/samlingsverket/livsverket ”Utopins röster - eller Historien om den röda människan” som avslutas i sommar i och med att den femte och sista boken i serien, ”Tiden second hand”, utkommer.

”Jag skriver inte om kriget, utan om människan i kriget. Jag skriver inte krigets historia, utan känslornas historia. Jag är en själens historiker.”
I ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” har hon intervjuat hundratals kvinnor som stred i Röda armén under andra världskriget, bl.a. som spanare, prickskyttar, piloter och stridsvagnsförare. Där männen ofta tar fasta på historiska händelser och fakta kring själva krigföringen, drar kvinnorna sig ofta till minnes dofter, färger, känslor. En makalös bok - kuslig, berörande, oförglömlig. (Marit Lindqvist)

Fjodor Dostojevskij: Folket i Stepantjikovo

En historia om de där människorna som tillåter sig vad som helst och terroriserar sin omgivning med orimliga krav samtidigt som de ständigt påpekar att de själva är illa behandlade. Vi känner igen typen från arbetslivet, samhället och kanske till och med familjen. I Dostojevskijs roman utspelar sig handlingen på en herrgård på en avlägsen ort där ekonomiska bekymmer och människors försök att på något sätt fixa sig en bättre framtid gör att allas avsikter kan ifrågasättas.
För mig var den här romanen av Dostojevskij tidigare okänd även om det handlar om en nyöversättning. Översättningen är härlig, ett sprudlande, klingande språk som ger boken ett oemotståndligt sug, tycker jag. (Kerstin Kronvall)

Fjodor Resjetnikov: Pråmdragarna

Ett elände så stort att man tappar andan, fattigdom och alternativlöshet i en liten by bortom all räddning får några män att söka sig bort för att göra sin lycka som pråmdragare. Det går förstås illa för dem, okunniga och lättlurade som de är blir livet bara ett enda slit i hunger. Till slut dör de i en arbetsolycka. Den enda ljusglimten är absurd, ett par småpojkar som tappas bort i storstadens vimmel verkar ha chans till ett lite bättre liv som eldare på ångbåtar eller som sjåare på kajen. De tackar sin lycka över att äga en väska där de kan förvara småsaker.

Författaren Resjetnikov dog 1871 innan han ens hade fyllt trettio. Han hörde till de såkallade narodnikerna som skildrade de förfärliga förhållanden vissa människor levde i. (Kerstin Kronvall)

Jevgenij Grisjkovets: Floder

Bokens jag är uppvuxen i en stad i Sibirien, han vet inte själv om den är stor eller liten eftersom den var allt han visste då han bodde där. Han är en iakttagare som förundrar sig över dem som beundrar hällristningar, de är ju inte särskilt väl ritade. Han funderar på upplevelser och fenomen på ett lakoniskt och lite naivt sätt som jag inte har tröttnat på ens efter att ha läst boken många gånger. Den är nämligen liten och lätt så man kan ha den i väskan som första hjälp vid tristess. (Kerstin Kronvall)

Christian Sundgren: Robert, Krupskaja och Sonja – små kuggar och stora i ryskt maktspel

En berättelse om den man som i det privata bland annat förenade Vladimir Ilitj Lenin och Nadezhda Krupskaja och i sitt yrkesliv utvecklade elförsörjningen i Sovjetunionen känns verkligen lockande. Som läsare lärde jag mig mycket om hur elektrifieringen av Sovjetunionen gick till och om hur det var möjligt för Klasson att ställa krav och vara envis utan att bli sänd till något arbetsläger eller fängelse under Stalintiden. Boken har ett flyt och ett grepp som jag tyckte om men den belastas av alltför många detaljfel som gör att den förlorar i trovärdighet. Då jag grep mig an boken trodde jag att huvudpersonen Robert Klasson var finländare och hörde till författarens förfäder. Jag hade fel, Klasson hade svensk bakgrund och hör till en av författarens kusiners släkt. (Kerstin Kronvall)

Program nr 4: Barndom & minnen - sänds 10.7 kl. 14.03 med repris kl. 23.03

Författaren Anders Larsson och kulturredaktörerna Gungerd Wikholm, Charlotte Sundström och Mi Wegelius samtalar om barndom och minnen under ledning av programvärden Anna Dönsberg.

Anders Larsson Hjärtat är en indian

Hjärtat är en indian är en självbiografiskt färgad novellsamling som handlar om barndom och åldrande, resor, vandringar och besvärlig kärlek. Att vara barn, att ha barn men också att sakna barn återkommer i olika sammanhang. I en av de centrala novellerna, Earth Hour äter en medelålders son våfflor med sin gamla mor. Men är det sonen eller hans far som sitter där i köket, minnet och tankarna vandrar … (Anna Dönsberg)

Anne B Ragde: En tiger för en ängel

Den norska författaren och universitetslektorn Anne B Ragdes debutroman En tiger för en ängel, från 1990, har nu kommit ut på svenska. Ragde är uppvuxen och bosatt i Trondheim. Mest känd är hon kanske för Berlinerpopplarna, den första delen i trilogin om familjen Neshov i Trondheim.

Namnet En tiger för en ängel syftar på de glansbilder som åttaåriga Lotte byter. I original hette verket Hvem sviktet Lotte – en tråkigare men mera direkt titel, för sviken är precis det Lotte blir. Dessvärre av nättopp alla vuxna hon har att göra med. Sveket är kanske inte i första hand skilsmässan mellan Lottes föräldrar, utan det hur den hanteras. Växelvis blir Lotte utsatt för negativa stämningar och rentav omdömen om den förälder hon just då inte är hos. Och det som först verkar som den bästa tillflykten i världen, sommarlovet hos farmor och farfar på Sinnstad gård i Perlevik, inte ens här slipper hon den lojalitetskonflikt som de så kallade vuxna försätter henne i i sin oförmåga att hålla isär sin egen relation och barnets relation till sina föräldrar och här också farföräldrar.

Det är de små, snabba ögonblicken, de minimala gesterna, de osagda orden - likväl som de sagda – som styr varje litet barn, ja varje människa. Efter att ha talat i telefon med sin farmor ropar Lotte till sin mor och grannfrun, som råkar stå intill i inredningstagen :
"-Mamma! Jag skulle hälsa och säga god jul från farmor!
Mamma och fru Sybersen stod framför gruppen, mamma vred lite på krukan medan hon höll fast duken under.
-Jag måste på toa! Fortsatte hon, men ingen av dem vände sig om eller svarade." (Mi Wegelius)

Michael Ondaatje: Kattens bord:

Elvaårige Michael reser från Sri Lanka till England ombord på fartyget Oronsay. Året är 1954 och färden går över Indiska Oceanen, Arabiska havet och Röda havet via Suezkanalen ut på Medelhavet och vidare till England, där hans mor ska möta honom. Resan blir spännande, en övergång från barndom till begynnande ungdom. Michael med två kompisar han får på fartyget upptäcker människorna och livet ombord. De ser och hör allt.

De sitter vid Kattens bord,längst bort från det maktcentrum som är kaptenens och befälets bord. Men, skriver Ondaatje: ”det intressanta och viktiga händer för det mesta i skymundan, på platser där det inte finns någon makt. De som redan har makt fortsätter att glida fram längs den välbekanta fåra de har plöjt åt sig själva.”
Kattens bord är en varm läsroman, med musikern Mazappas ord till gossen Michael: ”Du får aldrig känna dig betydelselös här i världen.” (Gungerd Wikholm)

Paul Auster: Vinterdagbok

Paul Auster upplever vid sitt 63:e år att han kommit in i sitt livs vinter. Han börjar skriva dagbok och beskriver sitt liv genom kroppens många förändringar. Teman blir barndomen och upptäckten av sex, relationen till mamman och sorgen efter pappans död. Det hela blir också en lovsång till hustrun Siri Hustvedt och till lusten att skriva. (Anna Dönsberg)

Raoul J. Granqvist: Min österbottniske far

Granqvists biografi handlar om den österbottniske mannen och det österbottniska patriarkatet – och om hur minnet arbetar. Författaren gräver i minnet efter männen, hans egen far och farfar, genom att låta artefakter, siffror, tum och fot tala för sig. Så manar han fram sin barndom, och under läsningen stiger bilder från min egen fram; min farbror sitter i vårt kök, dit han kom varje dag, han dricker kaffe på bit: ”Jåå, no määra he Duvald he å”, säger han uppskattande om den handlingskraftige talesmannen för byn, Duvald Granquist. Duvald är författarens far, av sin son beundrad och ouppnåelig. (Charlotte Sundström)

Program nr 5: Snusk är det nya svarta - sänds 17.7 kl. 14.03 med repris kl. 23.03

Kulturredaktörerna Charlotte Sundström, Silja Sahlgren-Fodstad och Peter Lüttge gästar den litterära salongen med lätt rodnande kinder för att tala om snusk tillsammans med programvärden Petter Lindberg.

Anthony Bennet: Snusk

Elegans, humor, vardaglig skröplighet och en stor portion människokännedom har man ofta kunnat ta del av i den brittiska skådespelaren och författaren Alan Bennetts böcker. Hans senaste bok Snusk utgör inget undantag. Här får man som läsare ta del av två längre berättelser där mänskliga tillkortakommanden på erotikens område beskrivs med avväpnande ömhet och brittisk kvickhet. Aldrig har väl snusket framstått som så livskraftigt och kittlande som i denna bok. (Petter Lindberg)

Pauline Réage (eg. Anne Declos). Histoire d'O. (sv. Berättelsen om O)

Romanen utkom 1954 och fick 1955 en av Frankrikes viktigaste litteraturpriser Prix des Deux Magots. Romanen handlar om O, en sexuellt undergiven kvinna från Paris, som blir kedjad, piskad, brännmärkt, piercad, m.m. Kvinnans älskare, René, tar henne till Château de Roissy, där hon tränas att tjäna många olika män. Romanen har kommit att bli en stor inspirationskälla för många BDSM-utövare. (Peter Lüttge)

Felix Salten (?). Josefine Mutzenbacher. Die Geschichte einer Wienerischen Dirne. Von ihr selbst erzählt. (sv. Josefine Mutzenbacher. En wienerhoras historia, berättad av henne själv)

En erotisk bestseller för första gången utgiven 1906. Författare var troligen Felix Salten (eg. Siegmund Salzmann) som också är känd för berättelsen om Bambi. Boken har översatts till flera språk och sålts i mer än trettio miljoner exemplar. Handlingen fokuserar på sexuella möten mellan vuxna och barn samt mellan barn och barn. I centrum står Josefine "Pepi" Mutzenbacher, som vid en ålder av omkring 50 år blickar tillbaka på sin ungdoms sexäventyr, vilka hon inte ångrar. Originalet har av Oswald Wiener beskrivits som den "enda tyskspråkiga pornografiska romanen av världsklass." (Peter Lüttge)

Marie Darrieussecq: Flickan i Clèves

Pija Lindebaum: Plats

Jean M Auel: Grottbjörnens folk

E L James: 50 Shades of Gray

Egentligen är det urtråkigt och totalt förutsägbart att såga den här boken, men sorry, den är faktiskt otroligt dålig. Och ändå kan man inte sluta prata om den!
Spoilervarning: Detta är inte sexigt. Man kommer aldrig till skott. Tjejen är tjugotvå år, oskuld, har aldrig onanerat och vet inte ens hur hon själv ser ut (snygg och sexig förstås). Killen hon förälskar sig i är läcker (står inte på vilket sätt, så det får man fantisera ihop själv), framgångs- och annars bara rik. Han har bara ett fel – hans mamma var en ”crackhora” och på grund av detta (sic!) vill han piska sina flickvänner. Huvudpersonen vill inte alls leka S/M-lekar, men kan ändå inte motstå dominanten Christian Grey. Den romantiska lögnen i en urtråkigt skriven förpackning. Den stora frågan är: Varför har den sålt i 32 miljoner exemplar? Kvinnor vill uppenbarligen läsa om sex. Läs en Harlekinroman i stället, eller ännu hellre: skriv nåt riktigt bra snusk, tack! (Charlotte Sundström)

Simone de Beauvoir: Brigitte Bardot & Lolitasyndromet: essäer

I titelessän från år 1959, tar Simone de Beauvoir sig an ikonen och sexsymbolen Brigitte Bardot, flick-kvinnan, sexsubjektet, en kvinna med egen libido och inte bara en spegel för mannens begär. Fransmännen var inte särdeles förtjusta i Bardot år 1959 när essän skrevs och de Beauvoir analyserar avskyn, som hon menar att handlar om Bardots okonstlade väsen. En intressant tidsbild, men tyvärr inte helt förpassad till historien. Jag skulle önska att vi idag hade kommit längre, att vi så småningom skulle frigöra oss från tankefiguren att kvinnans sexualitet är detsamma som hennes egen (avklädda) kropp, hennes sexighet. (Charlotte Sundström)

Program nr 6: Förintelser - sänds 24.7 kl. 14.03 med repris kl. 23.03

I programmet medverkar kulturredaktörerna Staffan von Martens, Sebastian Bergholm, Peter Lüttge, Marit Lindqvist och programvärd är Anna Dönsberg.

Per Landin: Resan till Saaleck

Per Landin, en svensk kulturskribent och fil.dr. i tyska har undersökt nazismens estetiska ideologi. Han gör det genom tre personer: arkitekten och kulturreformatorn Paul Schultze-Naumburg, reklamkonstnären och professorn Ludwig Hohlwein och skulptören Arno Breker. Genom dessa tre nationalsocialister undersöker han varför det vackra så länge har varit tabu inom modern konst och arkitektur, hur deras skönhetssträvan på ett fatalt sätt ledde fram till föreställningen om en ”urartad” konst. (Anna Dönsberg)

Henrik Arnstad: Älskade fascism

Vi lever i en tid då det uppenbarligen är möjligt för rasister och fascister att i ord, inte i handling, ta avstånd från dessa idéer. Därför är Arnstads verk välkommet, det söker sig djupt ner i fascismens rotsystem. Han diskuterar de olika europeiska fascistiska rörelserna och söker efter gemensamma nämnare, olikheter finns nämligen också. En längtan efter nationens återfödelse är ett centralt drag, en ultranationalism, ofta finns det också ett hat mot socialister och människor som inte av anledning eller annan "hör till". Någon skall alltid bort då det gäller fascismen, som vill göra sig av med samhällsrötan. vad man definierar som "röta" varierar dock från land till land. Rasism är ofta en viktig beståndsdel, men var inte lika starkt betonad i fascismens gryning i alla länder. Det här är en bok som såväl diskuterar fascismens begreppsvärld och dess historia. (Sebastian Bergholm)

Hans Fallada: Ensam i Berlin

Makarna Quangel bor på Jablonskistrasse i Berlin, knotar på och sköter sitt. Deras enda son stupar i inledningen av det andra världskriget och makarna besluter sig för att göra motstånd. Deras anspråkslösa motstånd består i att lägga ut regimkritiska brevkort på olika platser i Berlin med avsikten att få folk att vakna upp ur sitt moraliska slummer. Titeln på boken är beskrivande, krigsåren i Hans Falladas beskrivning visar på olika varianter av moraliskt förfall; opportunism, nazism, angiveri, småaktighet, ondska stöter man på i hans Berlin. De två makarna förändrar inte krigets kurs men deras ryggrad knäcks inte heller och boken visar på att mänskligt mod och motstånd är möjligt också i en situation där den kollektiva moralen slår på helt andra trummor. Makarna Quangels motstånd utmanar läsaren att fråga sig själv frågan "vad skulle jag själv göra?". (Sebastian Bergholm)

Primo Levi: Är detta en människa, Fristen, De förlorade och de räddade

Primo Levi var en italiensk partisan och jude som fördes med 650 landsmän från Italien till Auschwitz 1944. 500 av dem, främst kvinnor och barn gasades ihjäl genast efter ankomsten och resten fördes till Buna-Monowitzlägret och Birkenau. Primo Levi skulle bygga en fabrik för tillverkning av syntetiskt gummi som aldrig blev färdig. Han räddades av att han är kemist och den andra vintern i lägret fick jobba inomhus. Boken utkom 1947. Hemresan som räckte 9 månader beskrivs i Fristen som utkom 1963. I De förlorade och de räddade, ett antal essäer som utgavs 40 år efter debutboken utforskar Levi den av Förintelsen präglade människan. Han skriver om traumat att de verkliga, ”de sanna”, vittnena är de döda de som aldrig fick berätta sin version. (Anna Dönsberg)

Bibi Jonsson: Bruna pennor. Nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur (Carlsson bokförlag, 2012)

Bibi Jonsson är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, och i sin forskning har hon fokuserat på 1930-talets svenska litteratur. I boken ”Bruna pennor” har Jonsson undersökt ett dussintal kvinnliga författares texter (i första hand romaner, men också artiklar, essäer och brev) för att studera på vilket sätt dessa kvinnor speglade, etablerade och förde vidare nazistiska och rasistiska åsikter i sina litterära arbeten. (Marit Lindqvist)

Jurek Becker: Jakob der Lügner (sv. Jakob Lögnaren)

Jurek Becker är själv född i gettot i Lodz. Hans födelsedatum är okänd eftersom vetskapen om den försvann i takt med att de som visste den blev mördade. Jakob Lögnaren (1969) är hans mest kända verk. Jakob påstår sig ha undangömd en radio i ett icke namngivet getto. Med hjälp av denna "radio" hittar han på nyheter om de ryska truppernas framfart och en möjlig befrielse ur gettot. På grund av hans berättelser ingjuter han hopp i de tillfångatagna. (Peter Lüttge)

Fabrice d’Almeida: I förintelsen tjänst

Den franska originaltiteln säger det bättre: ”Ressources Inhumaines – Les gardiens de camp de concentration et leurs loisirs” (ungefär Omänskliga resurser – koncentrationslägrens vakter och deras fritid). Handlar alltså om personalvård i dödslägren. Det var ett tungt jobb att döda och tortera folk. Himmler satte mycket energi på att utveckla trevliga fritidssysslor åt lägervakterna så att de skulle orka. Hans hustru formulerade i sin dagbok problematiken så här: ”Den här historien med judarna, när skall denna börda lämna oss så att var och en kan leva ett lyckligt liv?” (Staffan von Martens)

Thomas Weber: Hitlers första krig

Man vet väldigt lite om Hitlers förehavanden och person under första världskriget. Den främsta källan är Mein Kampf, och där beskriver Hitler sig som en sagolik hjälte. Han fungerade som ordonnans, budbärare, som enligt sig själv sprang med telegram i kulregnet vid fronten. Senare belönades han med Järnkorset, första av andra, sedan första graden. En medalj han ständigt bar och utnyttjade i propagandasyfte senare. Thomas Webers forskning visar att Hitler inte befann sig ens i närheten av fronten, och att han fick Järnkorset via goda kontakter vid regementsstaben. Av frontsoldaterna kallades han ”etappsvin”. Hitler var ingen central gestalt vid sitt regemente, snarare en enstöring. Enligt Weber var det tiden som gjorde Hitler, vem som helst vid regementet kunde ha tagit Hitlers plats. Han drar paralleller till Stephen Frys roman Skriva historia (se nedan) (Staffan von Martens)

Stephen Fry: Making History

En vetenskapsman bygger en tidsmaskin och åker bakåt i tiden till tiden strax innan Hitlers mor befruktas med lille Adolf. Han förgiftar den brunn ur vilken Hitlers far tar sitt dricksvatten. Vattnet gör honom impotent, och Adolf föds aldrig. Men istället dyker det upp en annan psykopat som är smartare och bättre organiserad än Hitler. Han fyller det vakuum som skapats i Tyskland efter första världskriget. Resultatet blir en mer fulländad förintelse. Men det är nog förenklat att bara se Hitler som en produkt av tiden. Kanske Alice Miller hade rätt: (Staffan von Martens)

Niklas Rådström: Hitlers barndom

En pjäs som bygger på Alice Millers teorier om varför Hitler blev den han blev. Hitler hade en taskig barndom med en far som pryglade honom fysiskt och mentalt. Han var oälskad. "I hela Tyskland skulle miljoner förorättade barn igenkänna Adolfs rop på hämnd för sitt dödade liv", sägs det i pjäsen. Adolf har ett alter ego i pjäsen, Juden, eller Judolf, som han kallar sin fantasivän. Genom att döda Juden Judolf dödar han sin barndom. Miller anser att barnagan alltid är orsaken till krig och folkmord. Föräldrarnas maktutövande går i arv. Den vrede som barnet aldrig fått ge utlopp för utvecklas med tiden till ett mer eller mindre medvetet hat mot sig själv eller mot något annat substitut, som judarna. (Staffan von Martens)

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz

Imre Kertész: Mannen utan öde

Aleksandr Solzjenitsyn: En dag i Ivan Denisovitsjs liv

Aleksandr Solzjenitsyn: GULAG-arkipelagen

Victor Klemperer: Intill slutet vill jag vittna. Dagböcker 1933-1945

FILMER OCH DOKUMENTÄRER (finns på dvd eller på You Tube) / Staffan von Martens tips:

Dani Gal: Nacht und Nebel (2013)

En kortfilm som dramatiserar Adolf Eichmanns begravning. Eichmann hängdes 1962, dömd av en israelisk domstol för brott mot mänskligheten. Redan natten efter avrättningen begav sig en grupp på sex poliser på ett ytterst hemligt uppdrag med båt från hamnen i Jaffa. De strödde askan utanför Israels territorialvatten, så att inte ett spår av honom fanns kvar i Israel, så att ingen i framtiden skulle kunna hålla en minnesstund för honom, så att hans sista viloplats inte fanns i något land.

Hela Eichmann-rättegången finns på You Tube. Eichmann vidhöll ju, i likhet med alla andra nazister som ställdes inför rätta, att han bara följde order. Det hindrade honom inte från att efter domslutet bekänna: ”Jag kommer att skratta när jag väl hamnar i graven på grund av känslan att jag har dödat fem miljoner judar. Det skänker mig djup tillfredsställelse och glädje”.

Alain Renais: Nacht und Nebel (1955)

En av de första dokumentärfilmerna med bilder från koncentrationslägren, och fortfarande en av de bästa och mest omskakande.

Marek Tomaz Pawlowski – ”Uciekinier” (Flykten från Auschwitz) (2007)

Den polska titeln säger bättre vad det handlar om. Uciekinier betyder flykting, rymmare. Dokumentären handlar om den polska partisanen Kazimierz Piechowski som lyckades fly från Auschwitz, fängslades efter det av de polska kommunisterna, och kunde först efter att kommunistregimen föll i Polen börja förverkliga sin dröm: Att se världen. Då var han 70, och har sedan dess flytt tiden. Idag har han rest till över 50 länder.

Orson Welles: ”The Stranger” (1946)

Notera året. Den första filmen som visade autentiska bilder från dödslägren. Säkert också den första filmen om nazister som flydde till Amerika. En av Welles få publikframgångar. Sevärd än idag.

”Ilsa - She Wolf of the SS” (1975)

Fodralet till dvd:n nämner inte vem som regisserat och skrivit det här eländet. Och jag förstår varför. Och just därför har filmen, med sin kombination av mjukporr och tortyr, fått kultstatus. Filmen var i tiden förbjuden bl.a. i Finland. Så ock efterföljarna ”Ilsa – Harem Keeper of the Oil Sheiks” och ”Ilsa – The Tigress of Siberia”. Idag hittar man filmerna på butikshyllorna. Intressant i det här sammanhanget är att Ilsa som grym SS officer faktiskt har en historisk förebild. Hon hette Ilse Koch, ”Häxan från Buchenwald”, som utmärkte sig för sin skoningslösa sadism.

Quentin Tarantino: Inglourious Basterds (2009)

Glömmer man den fysiska våldsestetiken för ett ögonblick hittar man det Tarantino är verkligt bra på: Den subtila tortyren. Tarantino är mästare på att skapa långa, Sergio Leone aktiga, elektriska scener med ett underliggande, outsagt hot. Filmens klarast lysande stjärna Christoph Walz håller förhör, där terrorn ligger mellan raderna. Ingenting händer, samtalet är artigt, men man sitter på helspänn. Jag får en bild av hur det måtte kännas att manipuleras av psykopater. Nazisternas metoder var kanske inte alltid så subtila, men jag föreställer mej att det ständigt närvarande hotet fångar offrens situation under förintelsetiden.

Program nr 7: Ljuva 60-tal - sänds 31.7 kl. 14.03 med repris kl. 23.03

I programmet medverkar kulturredaktörerna Pia Ingström, Gungerd Wikholm och Charlotte Sundström, och programvärd är Petter Lindberg.

Gunnar Harding: Mitt poetiska liv-minnen:

Med bl.a. en lång rad diktsamlingar, böcker om engelsk romantisk lyrik och amerikansk beatpoesi, har nu Gunnar Harding skrivit sina minnen, som han inte vill kalla memoarer. Det är ett för stort ord för den anspråkslöse Harding, i dag medlem av Samfundet de nio och med ett förflutet som chefredaktör för legendariska Lyrikvännen på 1960-och 1970 talen.
Under det historiska året 1968 vistades han i USA som författarstipendiat i Iowa och det blev ett viktigt år, som förlöste honom som poet. Han såg de kända amerikanska poeterna med egna ögon, tack vare Allen Ginsberg fick han en dikt publicerad i den hetaste tidskriften Evergreen Review.
Poesin blev en folkrörelse också i Sverige med bl.a. Fibs lyrikklubb. Under 70-talets förlagskris hölls happenings, protester, läsningar, allt lyriken till fromma.
I dag är Gunnar Harding 73 år, lever stillsamt, skriver på nätterna och vaknar tidigt, läser Fantomen och kultursidorna och somnar om … (Gungerd Wikholm)

Lasse Bergström: Franska bilder

De stora konklusionerna lyser med sin frånvaro, men detaljkunskapen är gedigen och engagemanget stort i denna bok som presenterar den franska filmhistorien från Melliés fram till idag. I Lasse Bergströms bok framstår 60-talet med namn som Chabrol, Truffaut och Goddard som det stora årtiondet, och visst är det intressant att läsa om deras kopplingar till både vänsterrörelsen och Alfred Hitchcocks filmestetik. (Petter Lindberg)

Leon Hendrix: Jimi Hendrix en brors berättelse

Jimi Hendrix blev odödlig i en ålder av 27. Lillebror Leon fick aldrig några större framgångar, men kunde under slutet av 60-talet hänga med i svängen på brorsans meriter. Lite ljus faller alltså på Leon i denna bok, som koncentrerar sig på att skildra bröderna Hendrix’ tuffa barndom och popsvängen som kantades av droger, sex och småkriminalitet. Leon Hendrix bok om sin bror tillför knappast Hendrix-diggarna mycket, men som tidsskildring och bitterljuvt bokslut över en popepok har den onekligen sina poänger. (Petter Lindberg)

Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix - Jan Olofssons galna tripp genom pophistorien av Sven Lindström:

En bok om linslusen Jan Olofsson, Sveriges yngsta rockstjärna vid 13 år och litet senare: manager. Han lyckas på 1960-talet komma nära stora artister och ser till att fotograferas tillsammans med dem: Beatles,Rolling Stones,Jimmy Hendrix … Han skickar fotografier och artiklar från bl.a. London till svenska tidningar, han lyckas med en del musikaliska projekt, ännu oftare blir det inget av. Som när han kanske kunde ha varit med och lanserat Abba tillsammans med Stickan Andersson. En oförtröttlig man, i dag fotograferad vid sin Rolls Royce. För mig är boken kuriosa. (Gungerd Wikholm)

Simone de Beauvoir: Brigitte Bardot & Lolitasyndromet

Essäerna är skrivna mellan 1944 och 1959 och kom ut på svenska ifjol. Essän ”Bör vi bränna Sade”, om den franska aristokraten och libertinen Markis de Sade (1740-1814), handlar om frihet. Visst är det spännande att läsa om etiken hos mannen som gav sadismen namn och ansikte. Upplysningen tror på människan som rationell och innerligt god. Sade visar mänsklighetens dolda nattsida hundra år innan Freud. Hellre piska en flicka i all stillhet än giljotinera tusentals, gasa ihjäl miljoner. de Beauvoir nuddar också vid begreppet makt – vem har makten att plåga, vem måste prostituera sig och plågas – men hon tänker inte den tanken till slut. Varje människa lider, högst kanske den människa når som kan lära sig älska sitt lidande? (Charlotte Sundström)

Annika Persson: Jag vill ju vara fri (en bok om Lena Nyman)

Lena Nyman är den begåvade skådespelerskan som ger allt och samtidigt missbrukar alkohol, mediciner och sex. Hon gör på 1960-talet stor succé, bl.a. i Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer, hon vill bli tagen på allvar, men kallas ”klipsk” och ”gräddbakelse”. Det ”fria” sextiotalet innebär ännu inte en äkta frigörelse.
Hon är en ”besvärlig” människa, en klassresenär med komplicerad inställning till auktoriteter, hon kommer från en kraschad familj, kan inte säga nej till människor, är rädd för att inte duga.

Hon blir överöst av beröm: hon lyser upp sina roller med sin personlighet skriver bl.a. kritikern Leif Zern. De fem sista åren i sitt liv är hon mycket sjuk, försöker skriva sina memoarer, men orkar inte. Sjutton plastpåsar med dagböcker, anteckningar och urklipp får Annika Persson ta hand om som grundplåt för den här boken. (Gungerd Wikholm)

Program nr 8: Skriva, läsa, leva – läslyckor - sänds 7.8 kl. 14.03 med repris kl. 23.03

I säsongens sista salong medverkar Sara Eriksson, chefredaktör för tidskriften ”Astra Nova” samt kulturredaktörerna Gungerd Wikholm och Marit Lindqvist. Programvärd är Anna Dönsberg.

Mikael Böök: Biblioteksaktivisten – essäer om makt och bibliotek i informationssamhället

Bööks essäer om förhållandet mellan det allmänna biblioteket och internet. Böök anser att bibliotekens makt borde ökas och den övriga maktens makt i motsvarande grad minska. Därtill spekulerar han med tanken på biblioteken som banker och oroar sig för att kommersiella informationstjänster, typ Google ska ta över och kräva betalning för utlånade e-böcker i framtiden. Boken kan också läsas på nätet. (Anna Dönsberg)

Michael Ekman: Utanför tiden – självbiografiska essäer

Fem personliga essäer om Eric Rohmers filmer, läsande, Björling, kritikerverksamhet och hur vissa böcker kan förändra ens liv. Ekman ger läsaren ”lov” att hävda rätten till sin egen läsning av verken och delar generöst och ödmjukt med sig av sina egna konstupplevelser. (Anna Dönsberg)

Sophie Divry: Kod 400

”(---) att stiga in på ett bibliotek innebär helt enkelt att återvända till moderlivet … Ja, biblioteket ger oss liksom mamma en förtrollad puss så att allt går över. Olyckligt kär? Folkskygg? Utvecklingspessimist? Huvudvärk? Sömnsvårigheter? Matsmältningsproblem? Liktornar? Tro mig, det finns inte en enda av dessa åkommor som inte kan lindras med hjälp av ett biblioteksbesök”, konstaterar landsortsbibliotekarien i Sophie Divrys debutroman ”Kod 400”.
Bibliotekarien lever ett tillbakadraget och närmast osynligt liv bland hyllorna på geografiavdelningen medan hon drömmer om att bli sedd av den unge man, en flitig forskarstuderande, som brukar frekventera biblioteket var och varannan dag, och att bli befordrad till favoritavdelningen historia.
Några timmar innan biblioteket öppnar för dagen hittar bibliotekarien en kund som sovit över i bibliotekets källare, och för denna kund berättar bibliotekarien om alla sina drömmar, sina frustrationer och sina tillkortakommanden. (Marit Lindqvist)

Doris Lessing: Den femte sanningen (The Golden Notebook)

Den femte sanningen är ett av litteraturhistoriens viktigaste feministiska verk och innebar Lessings genombrott. Boken handlar om författarinnan Anna Wulf som har ett kraschat äktenskap bakom sig och lever ogift. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker - en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp romanfigurens yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv. Sedan finns det också en gyllne dagbok där det inte går att hålla isär de olika liven. Det blir som en slags försoning där hon bland annat skriver om kärlekshistorian mellan henne och en ung amerikan som tvingas fly kommunistskräckens USA under McCarthytiden. Många anser att den är ett mästerverk i sitt sätt att porträttera vår tids livsfrågor. (Anna Dönsberg)

Orhan Pamuk: En naiv och sentimental prosaist

Nobelpristagarens föreläsningar eller The Charles Eliot Norton Lectures I Harward 2009-2010
Romanläsning handlar mycket om seende. Pamuk jämför romanläsningen med betraktandet av kinesiska målningar där det finns en liten figur i landskapet. Hela landskapet är avsett att betraktas ur den lilla figurens synvinkel och på samma sätt inser vi att landskapet i en roman är en utvidgning av, en del ,av medvetandet hos romangestalterna. Läsaren blir som en bilförare som är omedveten om att han trycker in knappar, trampar ned pedaler och försiktigt vrider på ratten samtidigt som han inte bara läser av utan också ger akt på den övriga trafiken. (Anna Dönsberg)

Jan Kjaerstad: Normans område

Huvudpersonen i Normans resa är en förlagsredaktör: John Richard Norman som alltid vet om ett manuskript är choklad eller om det är segel. Chokladromaner läser vi för vårt höga nöjes skull och segelromanerna ger våra tankar luft under vingarna och utvidgar vårt tänkande. Den här talangen har gjort honom ytterst framgångsrik som förlagsredaktör. när talangen plötsligt försvinner tar Norman sin tillflykt till ett hus vid havsbandet. Här uppenbarar sig en kvinna och den stora litteraturen ställs i skuggan av den stora kärleken. (Anna Dönsberg)

Skrivandets sinne - essäer av Elisabeth Rynell:

Skrivandet är för Elisabeth ett sinnesorgan, en livsnödvändighet. Det behövs för att nå ut till andra, för att hålla den röda tråden, ariadnetråden, i livet. Den kan vara försvunnen då och då, men finns alltid, anser hon, i likhet med Gunnar Ekelöf i dikten Coda.
Hon skriver om den intensiva vänskapen med författaren Sara Lidman och deras många fruktbara ”gräl” om att skriva. Men båda kom fram till att en författare inte ska ställa ”förstående diagnoser” utan älska fram sina gestalter, skildra ”människans bråddjup och strålande höjder.”
Liksom Harry Martinson på sin tid vantrivs Elisabeth Rynell i samtiden, som lider av sin ”spänstiga fördumning”. Omgivningen är ofta ful, i brist på tanke och omtanke. Med Harry Martinsons ännu aktuella ord: … ”det ständigt växande Plattby, där tomhetens hund av plåt tjöt likt en kullvräkt bensindunk i blåst.” (Gungerd Wikholm)

Fingervisningar – anteckningar ur De svarta böckerna 1990-97 av Werner Aspenström, i urval och redigering av Anna Aspenström och Hans Isaksson:

I decennier skrev Aspenström dagböcker och i den här boken finns utdrag från hans sista årtionde. Ända in i det sista kunde han skriva, ända tills han svårt cancersjuk började ”gå baklänges, bort från världen”. Han skriver om det mirakulösa i dikt, religion, liv. Om sin tilltagande tillbakadragenhet efter att han lämnat Svenska Akademin (efter Rushdieaffären), om längtan efter sin far, om kolleger som dör, om skrivande, om smått och stort. Och man hittar fina citat, som det på sidan 100: ”Folktro på Kreta: en timme varje natt sover flodernas och brunnarnas vatten. Det rinner stilla. Den som vill dricka måste först röra upp vattnet med handen,”väcka ” det. Om inte, vredgas det och tar människans förstånd.” (Gungerd Wikholm)

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje