Hoppa till huvudinnehåll

Patti Smith i fokus

Patti Smith
Patti Smith Bild: eventseeker.com populärkultur

Visst utstrålar hon fortfarande vid fyllda 66 år samma rebelliskhet som kännetecknat henne ända från början, Patti Smith punkens gudmor, som hon har kallats. (Lite på samma sätt för resten som Iggy Pop, punkens gudfar, också han 66.) Men om Patti Smith med Horses 1975 var den första från den protopunkscen i New York, som hängde och spelade på den legendomsusade CBGB-klubben att skivdebutera, så känns hennes musik ändå snarare mer konstnärligt präglad än direkt punkig, i det att hon kombinerar ett ganska så avancerat, beatnikinfluerat poetiskt uttryck med frän rock ’n’ roll – om än också tidvis friare, jazzigt lirande.

Jag läste just en färsk intervju med Patti Smith där hon i ett svar på en fråga om den omdebatterade ryska punk/performance-gruppen Pussy Riot, säger att hon helt klart kan identifiera sig med dem, och att hon känner igen de beskyllningarna för hädelse, som de har fått utstå. Vid tiderna för nämnda debutalbumet Horses fick Patti själv ta emot mycket sträng kritik från bibelbältet och de konservativas läger för öppningsspåret Gloria, en cover av Van Morrisons Them-klassiker som smälter samman med Pattis egna spoken word-kaskader; i den berömda öppningsraden heter det ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine”. Men hon säger också i den fina, prisvinnande självbiografin Just Kids från 2010, att ”Kristus var en värdig man att göra uppror mot, för han var själv upproret personifierat.”

Om Just Kids har det skrivits och pratats mycket, men jag kan för min egen del bara varmt rekommendera den för alla som är intresserade av Patti Smith och New York och stadens dekadent romantiska avantgardistiska konstnärskretsar vid tiderna kring 1960-70-talsskiftet. Många är de charmiga och insiktsfulla anekdoterna från tiderna då Patti Smith år 1967 anländer till New York med knappa 30 dollar i fickan och sedermera träffar fotografen och konstnären Robert Mapplethorpe, om deras bohemiska lärlingstid tillsammans under hippietiden kring slutet av 60-talet, tiderna då de delade rum på Chelsea Hotel och fram till tiderna då debutalbumet Horses ges ut och lite framåt.

Men förutom att det är charmigt och fascinerande, präglas Patti Smiths berättelse också viss av en viss sorglig ton då så många av hennes vänner och kolleger får möta en för tidig död - och framför allt då bokens andra huvudperson Robert Mapplethorpe, Pattis första pojkvän och därefter eviga själafrände, som ju levde mesta delen av sitt vuxenliv som homosexuell och dog i AIDS år 1988.

I programmet Fokus på Patti Smith utgår jag rätt långt från dessa nämnda tider, och även om Smith är en utpräglad allkonstnär med också poesi och bildkonst på repertoaren, så är det hennes musikaliska utveckling som kommer i första hand här. Och eftersom döda artister ofrånkomligen också har satt en viss prägel på det här programmet, så kan jag avslutningsvis konstatera att detta också avspeglar sig i musiken jag valt att spela.

I Dan Eskil Janssons Rötter kommer det sedan också att handla om Patti Smith, men här tar han fasta på hurudana låtar och artister det var som inspirerade Patti Smith att en gång i tiden själv börja göra egen musik. Var finns hennes musikaliska rötter, med andra ord.

Fokus på Patti Smith, onsdagen den 26 juni kl. 22.15 med repris lördagen den 29 juni kl. 7.03, en längre version alltså. Redaktör: Ralf Sandell.

Rötter, torsdagen den 27 juni kl. 21.10 med repris söndagen den 30 juni kl. 17.10. Redaktör: Dan Eskil Jansson

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje