Hoppa till huvudinnehåll

Warfarin

Bild: iStock.com röda_blodkroppar

I mitten av 1930-talet observerade man i den amerikanska mellanvästern att kor fick svåra blödningar och dog. Det var under den stora depressionen, och jordbruket var mycket viktigt för USA.

Till en början var myndigheterna inte särskilt oroade, men farsoten spred sig. Efter att en bonde så gott som burit sin döende ko ända in till vetenskapsmännen vid universitetet i Wisconsin, fick kemisten Karl P. Link i uppgift att ta reda på vad det var som orsakade blödningarna. Link märkte att korna hade ätit möglig klöver. Vanligtvis skulle bönderna ha gjort sig av med illafaret foder, men nu fanns det så lite mat åt korna att också möglig klöver dög.

Link lyckades få fram den aktiva substans som orsakade blödningarna och gav den namnet dikumarol. Något senare syntetiserade han warfarin, och det började användas som råttgift, så att råttorna dog av inre blödningar. Sedan behövdes ett misstag innan man märkte att det fungerade bra på människor också.

År 1951 försökte en soldat begå självmord genom att äta warfarin, men han dog inte genast, utan det enda som hände var att hans blod tunnades ut, och efter att han hade fått vitamin K, så blev han fullständigt frisk igen. Det visade sig att warfarin var mycket effektivt som bloduttunnare och det har sedan dess använts för att förhindra blodpropp hos människor. I Finland säljs läkemedlet bland annat som Marevan.

Och läkemedlet fungerar faktiskt mycket bättre på människor än på råttorna, som snart lärde sig att undvika giftet warfarin.

Källor:
Pribic, Tatiana Michaela (2011) Dangerous Side Effects of Blood Thinners as Warfarin (Coumadin) (hämtat 31.5.2013).
Wardrop, Douglas & Keeling, David (2008) The story of the discovery of heparin and warfarin, i British Journal of Haematology, 141, ss. 757–763.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap