Hoppa till huvudinnehåll

Kardborreband

Tysk polishund med skyddsskor försedda med kardborreband Bild: EPA/DUESSELDORF POLICE kardborrband

Schweizaren Georges de Mestral fick idén till kardborrebanden 1941 efter en promenad han hade gjort i skogen med sin hund. Hans strumpor, hans jacka och hundens päls var fulla av små kardborrar. Han var absolut inte den första att plocka tistlar eller kardborrar från kläderna, men den här gången blev han intresserad av hur blommorna klarade av att sitta fast så effektivt.

Under mikroskopet upptäckte de Mestral kardborrarnas små krokar, som hade hakat fast i tygets små öglor. Han kom på att man kunde använda sådana här krokar att fästa två tyg med varandra istället för att ha dragkedjor, som ofta kärvade.

Till en början var det inte många som trodde på hans idé, och han blev till och med utskrattad. Men med hjälp av en textilfabrik i Lyon och en vävstolstillverkare i Basel började han tillverka kardborreband. Processen var långsam, tills han genom försök och misstag kom på att göra krokarna i nylon, senare i en blandning av nylon och polyester, och slutligen enbart i polyester. Då hade han skapat ett kardborreband som tålde kemikalier, ultraviolett strålning och fukt. Kardborreband används i dag nästan överallt - till sjöss, på land och i rymden, men däremot inte så ofta i armén. En soldat får inte avslöja sig för fienden genom att öppna sin jacka med ett ”ritsch”.

Källor:
Roberts, Royston (1998) Sattuma tieteessä: onnekkaitten oivallusten historiaa: serendipisyys. Helsinki: Yliopistopaino.
Stephens, Thomas (2007) How a Swiss invention hooked the world (hämtat 7.4.2013).

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap