Hoppa till huvudinnehåll

Fokus på Earth, Wind & Fire

Earth, Wind & Fire på scen
Earth, Wind & Fire på scen Bild: www.facebook.com underhållningsmusik

Som en av 1970-talets supergrupper hörde Earth, Wind & Fire till dem som var med om att förändra den svarta soulmusiken. Med sin väloljade fusion av hårda funkrytmer och skön soul, såväl som avancerat jazzigt jammande och även rock- och popelement med i mixen, lade man grunden för ett av decenniets mest framgångsrika hitkoncept.

Men succén satt hårt åt och kom inte över en natt; från att från början ha varit ett tidvis rätt så experimentellt, progressivt band, som hankade sig fram på collage- och klubbscenerna under de tidiga åren av 70-talet, fann men kring mitten av decenniet den gyllen formeln för ett även kommersiellt gångbart sound. Och raden av hitar från Fantasy via September till Boogie Wonderland, After The Love Has Gone och Let’s Groove är förvisso imponerande.

Ändå är den allmänna uppfattningen om Earth, Wind & Fire som något av ett typiskt discoband åtminstone delvis felaktig, som jag ser det. För ligger det inte också någonting lite nedvärderande i stämpeln discoband? Eller kan det vara så att jag baserar den här misstanken på vissa förhoppningsvis föråldrade rockpolisattityder som ännu grasserade under en tid då rock var rock och det var riktig musik, med den hade inte soulmusiken - för att inte tala om disco - någonting att göra?

Hur som helst, så gjordes det ju verkligen en hel del töntig musik under discoboomen i slutet av 1970-talet och även om man kan tycka att mycket av det där låter skoj idag, så är många ändå lite måna om att framhålla ett avstånd genom att "dansa (och digga) ironiskt”. Och då är det lätt hänt att man genom att vifta med discokortet också åt EWF, lite grann bortser från vilka oerhört skickliga musiker, både individuellt och kollektivt som spelade i bandet. Kolla bara in t.ex. den klassiska dubbel-live plattan Gratitude från 1975.

Lägg till att frontmannen Maurice White alltid hade en tydlig spirituell dimension med i sin vision, vilket tar sig uttryck redan i bandnamnet, som representerar de tre elementen i hans stjärntecken, skytten. Fast om det här med stjärntecken och ett allmänt upplyftande, världsomfamnande budskap också det, i våra ironiska tider kan te sig lite 70-talsmässigt flummigt, så känns det å andra sidan knappast heller som en direkt kommersiellt beräknande hållning. Men hur seriöst man inom bandet tog sin på roll som medlare av ett högre budskap får följande anekdot vittna om.

Det här utspelade sig vid tiderna då man ännu hankade omkring på de lite mindre collage- och klubbscenerna runt om i landet, som Maurice White har berättat, då den unga publiken kunde vara nog så skeptisk till den stora orkestern, som gärna klädde sig i färggranna, afrikanskt inspirerade fotsida kaftaner och dylikt.

Så en gång på en klubb i Philadelphia år 1972, inför en närmast fientlig publik satte sig hela bandet, innan de spelat en ton, ner i en ring på scengolvet för att meditera. Allt medan buropen från publiken steg högre och tomaterna började hagla, berättar White. Men där satt man stilla kvar tills tystnaden sänkte sig - då satte man igång, och det med en sådan frenesi att ingen i publiken hade en chans att värja sig.

Och på den vägen är man ännu 40 år senare då Earth, Wind & Fire stiger upp på scenen på Skrivarholmen i Pori Jazz lördagen den 20 juli. Numera har visserligen Maurice White fått stiga åt sidan och lämna turnerandet på grund av Parkinsons sjukdom. Men med från den mest framgångsrika EWF-uppsättningen finns kvar åtminstone sångaren Philip Bailey – han med falsettrösten – och Maurices yngre bror Verdine White på bas.

I programmet Fokus på Earth, Wind & Fire har jag valt att, snarare än att beta av hitarna och rada upp hyllande fakta om framgångar och prestationer i form av Grammyvinster och miljonsäljare, ta upp och presentera utvecklingen genom de formativa åren då man sökte det vinnande konceptet. Men visst kommer jag att spela hitar också.

Fokus på Earth, Wind & Fire, onsdagen den 17 jul kl. 22.15 med repris i lite längre format, morgonen inför Pori Jazz-spelningen, lördagen den 20 juli kl. 7.03. Redaktör: Ralf Sandell

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje