Hoppa till huvudinnehåll

Mannen bakom Thriller

Michael Jackson och Quincy Jones
Michael Jackson och Quincy Jones Bild: www.whudat.de grammy

Först rubriken, den kräver kanske en justering. Märk alltså prepositionen bakom. För vad gäller Thriller-albumet, världens genom tiderna mest sålda album (beräkningarna rör sig om 50-60 miljoner exemplar), så är det förstås Michael Jackson som är stjärnan, och det ska ingen ta ifrån honom. Men det är helt klart att Quincy Jones produktionsarbete, som inkluderar ett toppteam av låtskrivare (Rod Temperton), studiotekniker och givetvis musiker, spelar en betydande roll i sammanhanget.


Sedan är det förstås lite olyckligt om man, genom att poängtera just och enbart Thriller, bortser från Quincy Jones åtskilliga tidigare meriter innan 1982. För faktum är att han redan då hörde till de mest inflytelsefulla och framgångsrika namnen i musikbranschen, och hade varit på topp sedan 20 år tillbaka.

Quincy Jones föddes alltså den 14 mars år 1933 i de beryktade South Side-kvarteren i Chicago. Och utan att desto längre uppehålla mig vid Quincy Jones tidiga barndom, måste jag ändå notera att hans uppväxt var präglad av osäkerhet med en mentalt instabil mor som led av depressioner och kunde drabbas av våldsamma raseriutbrott, samt en far som visserligen var en duktig hantverkare, bra karl och älskad av Quincy, men...

Ja, när jag läser Quincy Jones självbiografi, Q The Autobiography of Quincy Jones, så får jag ändå uppfattningen av en man som inte verkar ha varit helt och hållet närvarande i uppfostringen av sina söner. Allt det här har förstås lämnat ett outplånlig sår i Quincys själ, vilket ytterligare framgår i den nämnda självbiografin. En på det hela taget riktigt intressant bok, som trots vissa för genren lite typiska symptom, också tidvis går djupare, blottar ömma punkter och ger utrymme för kritik.

Musiken upptäckte Quincy Jones på allvar i tonåren då familjen hade flyttat till Seattle och han hängde runt på de beryktade haken där de spelades rhythm & blues. Han började ta lektioner på trumpet av den äldre trumpetisten Clark Terry och som 17-åring fick Quincy Jones sin första anställning i vibrafonisten Lionel Hamptons band.

Vid sidan om trumpetspelandet fattade den unge Quincy redan från början ett intresse också för att arrangera musik. Någonting som han också fick tillfälle att pröva på redan i Hamptons band. Men framför allt då han under en Europaturné gjorde extraknäck med några andra bandmedlemmar – bl.a. hans goda vän trumpetisten Clifford Brown – i form av jamsessioner under småtimmarna. I Stockholm Metronomstudio gjorde man en rad fina inspelningar tillsammans med ett All Star band bestående av första rangens svenska musiker, t.ex. den nyligen i somras avlidne pianisten Bengt Hallberg medverkade i bandet. Bandledaren Hampton var dock inte alls förtjust i att hans killar extraknäckte och enligt sägen låste han in sina musiker och satt vakt utanför deras hotellrum. Quincy Jones och Clifford Brown fick smyga ut via fönstret längs brandstegen.

Många år i Europa och Paris

Mot slutet av 1950-talet satte Quincy Jones sedan ihop ett eget big band och gick huvudsakligen över från musikerrollen till att agera bandledare och arrangör. Fortfarande bara 25 år gammal började han också nå världseliten inom sin yrkeskår. Vid de här tiderna jobbade han i Paris för Barclay-skivbolaget som ägdes av den excentriska businesskvinnan Nicole Barclay och via henne fick Quincy Jones en inblick i den dekadenta Paris- bourgeoisiens leverne. Samtidigt studerade han också för en av den tidens främsta lärare inom kompositionskonst, Nadia Boulanger, en fransk kompositör, lärare och dirigent, för övrigt den första kvinnliga dirigenten för the New York Philharmonic och flera andra toppsymfoniorkestrar.

Quincy Jones har sagt att han i Europa ofta kände sig friare i sin yrkesroll än hemma i USA; han blev inte utsatt för samma sorts fördomar och ren rasism när det gällde musiken, i USA var det ofta förutsatt att de svarta har sin musik, och jazzmusiker ska hålla sig till sitt fack, medan ingen höjde på ögonbrynen i Paris om Quincy Jones ville göra ett stråkarrangemang för en filmorkester eller för en vit underhållningsartist. Han blev helt enkelt respekterad som artist och konstnär och började känna sig som en världsmedborgare.

Den här insikten och hans envishet - dock utan att förringa den uppenbara begåvningen, talangen - kom Quincy Jones att ha stor nytta av när han senare in emot 1960-talet började verkställa sin stora dröm om att börja skapa och arrangera filmmusik. För som jag var inne på där tidigare á props fördomar mot afro-amerikanska musiker, om hur svårt det kan vara att bli accepterad utanför sin så att säga egen genre, så hör nog filmmusikvärlden för sin del till de mer konservativa institutionerna. Men just filmmusik hade stått högt på Quincy Jones agenda ända sedan de tidiga åren som musiker och han lät sig inte hejdas av dylika fördomar. Så 1964 fick han ett erbjudande av regissören Sidney Lumet om att skriva musiken till dennes film The Pawnbroker och detta kom att bli början på en ny karriär för Quincy Jones.

För ett trettiotal filmer av varierande slag har han under årens lopp skrivit musik och arrangerat - däribland t.ex. musiken till Capote-filmatiseringen In Cold Blood samt till en annan Sidney Lumet-film, spionthrillern The Deadly Affair, baserad på en John Le Carré-roman med Astrud Gilberto på titelmelodin Who Needs Forever. Den hör vi i programmet, liksom titelmelodin till In The Heat of The Night framförd av Ray Charles, en annan av Quincy Jones närmaste vänner.

Tillbaka till den samtida jazz- och soulmusiken

Mot slutet av 1960-talet började Quincy Jones få nog av det hetsiga tempot inom filmvärlden och han ville äntligen söka sig tillbaka till sina rötter i jazzvärlden. Men den skivan han började arbeta med år 1969 kom inte att bli någon traditionell jazzskiva; Walking in Space har kallats den första fusionsjazzskivan och som titeln antyder var Quincy Jones inspirerad av den första månfärden. Han återger i sin självbiografi en anekdot om hur har en av månfararna, Buzz Aldrin berättat att han uppe i rymden skulle ha lyssnat på Quincy Jones inspelning av Fly Me to The Moon med Frank Sinatra. Så Quincy Jones står med andra ord också som arrangör för den första låten som spelats i rymden.

Det är här jag tar vid i det andra avsnittet av programmet där fokus ligger på Quincy Jones som producent och bakgrundspåverkare för 1970- och 80-talens stora namn inom jazz och soul. Och Michael Jackson förstås.

Fokus på Quincy Jones del 1; Big Band swing och filmmusik, onsdagen den 24 juli kl. 22.15 med (en längre) repris lördagen den 27 juli kl. 7.03. Och del 2; som producent för 1970- och 80-talens stora soulnamn – och Michael Jackson, onsdagen den 31 juli kl. 22.15 med repris lördagen 3 augusti kl.7.03. Redaktör: Ralf Sandell.

Läs också