Hoppa till huvudinnehåll

Den filmatiska ”sanningen”

The Conjuring
The Conjuring Bild: Warner Bros. the conjuring

Det tar på att ta sig igenom den aktuella skräckfilmen ”The Conjuring” (premiär den 23.8). Efter nästan två timmars irrande i ett gammalt hus där ondskan bor i väggarna och barn beter sig underligt nattetid är det en lättnad när sluttexterna börjar rulla. En lättnad som kommer av sig när man i skrikiga bokstäver mot bakgrunden av svartvita foton påminns om att den nyss genomlevda skräcksagan de facto är ”baserad på verkliga händelser”. Även om man i dramatiskt syfte ”tagit sig vissa friheter”.

Men hur långt kan man sträcka sig och fortfarande tala om ”verklighet”? Räcker det att rollkaraktärer har autentiska namn? Eller att man förlägger sin film till en specifik tid och plats? Och var går egentligen gränsen mellan en film som är ”baserad på” och en som är ”inspirerad av” verkliga händelser?

I stora drag brukar man tala om att det räcker med att en verklig händelse eller person utgjort startskottet till en idé för att man skall kunna säga att det konstnärliga verket ”inspirerats” av verkliga händelser. Därmed kan man lugnt hävda att den stor del av alla filmer hämtat stoff ur verkligheten.

För att kunna stoltsera med texten ”baserad på” krävs betydligt mer. Då är händelseförloppen förankrade i skeenden som i högre grad kan verifieras. Friheter kan tas när det gäller t ex detaljer och sättet att handskas med tidsbegreppet – man kan komprimera tiden eller dra ut densamma. Poängen är att det element man hämtat ur verkligheten är betydelsebärande för filmens intrig, för dess essens.

Verklig skräck

När det gäller ovannämnda ”The Conjuring” lär intrigen vara baserad på delar av de rapporter som paret Ed och Lorrain Warren formulerade utgående från sina paranormala studier. Den återger helt enkelt deras mest skrämmande fall. Men hur mäter man sanningshalten i rapporten? Och hur fria är de tyglar som filmskaparna haft när det gäller de dramatiska effekterna?

På nätet figurerar en mängd artiklar i anslutning till fallet och flera medlemmar i den utsatta familjen har trätt fram för att bestyrka filmens autenticitet. Intressant nog har familjens namn fingerats medan forskarparet de facto hette Warren. Intressant är även det faktum att filmen uppvisar många likheter med de hemskheter som sägs ha ägt rum i Amerikanska Amityville i mitten av 1970-talet.

I detta sammanhang är det värt att minnas att skräckgenren är en av de genrer som har mest att vinna på att kunna hänvisa till ”verkligheten”. Våld och ondska har i alla tider fascinerat biopubliken och särskilt kittlande är allt det vi betraktar som ”övernaturligt”. Lämpligt nog befinner sig det övernaturliga i en sfär bortom det rationellt mätbara.

Är man ute efter verklighetsbaserade skräckfilmer räcker det med några klick på nätet för att få mängder av tips. När det gäller verkliga personer har påfallande mycket skrivits om mördaren Ed Gein som agerat någon form av förbild för bland andra Motorsågsmassakerns ”Leatherface”, Psychos ”Norman Bates” och mördaren i ”När lammen tystnar”.

Verkliga personer

Att spela med autentiska personer har gång efter annan visat sig vara problematiskt. Bara under det senaste året har vi två uppmärksammade nordiska exempel på detta; dels skildringen av Olof Palme i svenska ”Call Girl”, dels sättet att i norska ”Kon-Tiki” gestalta Thor Heyerdahls medresenär Herman Watzinger. I bägge fallen har släkten reagerat med indignation – i fallet ”Call Girl” med en omklippt dvd-utgåva som följd.

När det gäller den nu högaktuella ”Behind the Candelabra - My Life With Liberace” dök det genast upp intressanta kommentarer om graden av verklighet i skildringen av relationen mellan den gamle pianodivan och hans unge protegé. Filmen är baserad på Scott Thorsons självbiografi från 1988 – men när boken nu visualiserats har det tillkommit ytterligare remarkabla detaljer. Så vilken ”verkligheten” är det som gäller? I vilket fall som helst är det Scott Thorsons version vi ställs inför – Liberaces version känner vi inte.

Filmatisk historieskrivning

Gör man en krigsfilm i Finland är det mera regel än undantag att man håller sig hyfsat nära någon form av verklighet. Det kan handla om verkliga slag i fiktionaliserad form som i ”Rukajärven tie” eller ett närmast dokumentärt återgivande som i ”Framom främsta linjen”. I dylika fall väcker verklighetsaspekten ofta livlig debatt intill minsta detalj om uniformer, pansarvagnar och skyttegrav. Våra krig utgör ett känsligt kapitel. Fortfarande.

Sedan har vi metahistorierna som gör gränsdragningarna ännu svårare. Ta bara filmen ”Hitchcock” som skildrar hur regissören fann inspiration till filmen ”Psycho”. En fiktiv film om en verklig person som fann inspiration till en fiktiv film i artiklar om ett verkligt brott.

Oberoende av vilka fakta man kan lita på så är det ofta fascinerande att se filmer som skildrar ett möjligt verkligt skeende. Som t ex Oliver Stones ”JFK”. För egen del höll jag på att helt snöa in mig på det fall som David Fincher så skrämmande skickligt återger i ”Zodiac” (2007). Ett fall vars utredare också fungerade som förebild till ”Dirty Harry” (1971).

Skickliga filmmakare må ha det kunnande som krävs för att skrämma sin publik, men de förmår sällan överträffa den verklighet de så gärna skildrar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje