Hoppa till huvudinnehåll

En sund själ i en sund kropp?

Pia Abrahamsson
Pia Abrahamsson Bild: Yle Bildtjänst / Jyrki Valkama pia och peter

Mens sana in corpore sano! Det läste jag på väggen i gympasalen där vår gympalärare försökte lära oss vikten av en sund själ i en sund kropp. Hur det var med själen, det kommer jag inte i håg, men åtminstone var den tonåriga kroppen i obalans och besvärlig att hantera, både fysiskt och psykiskt.

I sommar har jag funderat en hel del på kroppar; man ser ju mycket av dem på stränderna Mer eller mindre sunda kroppar som inhyser mer eller mindre sunda själar. Min egen kropp har också förändrats. Bland annat finns det mycket mera av mig än det fanns för 20 år sedan, även om jag nu har lyckats bli av med några kilon. Men jag är ju jag fortfarande, eller är jag det? Ändras min jaguppfattning när kroppen förändras, det funderar jag på utan att veta svaret.

Då jag surfar på nätet möter jag också kroppar. Mama go go och andra nätkampanjer som motsätter sig förvrängda utseendeideal slåss om utrymmet med reklam för skönhetsmedel, botox och fettsugning. Nu är det också högsäsong för att anmäla sig till medborgarinstitutens gympa, zumba, löpträning, spinning och annat som jag inte ens vet namnet på.

Samtidigt som jag känner av det dåliga samvetet har jag slagits av hur negativt många som egentligen förhåller sig till kroppen som själens tempel. Här ska det bantas och trimmas, döljas det ena och framhävas det andra! Det verkar som om kroppen skulle vara nån slags belastning i stället för ett hem att trivas i?

Är det skam?

Är det så att vi dras med en skam över våra kroppar? Barn som inte blir berörda får djupa sår i själen, det visar all forskning. Att bli fysiskt avvisad, att till exempel nån drar sig undan din kram är både smärtsamt och skamfyllt. Att röra vid en annans kropp innebär både en risk för att bli avvisad och en möjlighet till närhet. Många av oss tycker inte om att bli fotograferade, eller ens att se oss själva i spegeln. Kommentarer om ens kropp är väldigt svåra att ta emot, t.o.m. om de är positiva. Varför är det så känsligt?

Jag pratar med en kollega om mina funderingar kring jaget och kroppen, och hon frågar när jag har varit mest stolt över min kropp. Då jag känner efter är det då den har fungerat. Den kanske starkaste kroppsglädjen har jag kännt då jag födde och ammade mina barn. Men visst har jag upplevt kroppsglädje på många sätt, när jag tävlingsred och kroppen var stark och i balans, i fysisk närhet med dem jag älskar, när jag känner den djupa avslappningen just innan jag somnar, eller klippans värme under mig en sommardag i skärgården.

Monica Halinen och Clara Wickström
Psykoterapeuterna Monica Halinen och Clara Wickstöm jobbar båda kroppsorienterat Monica Halinen och Clara Wickström Bild: Pia Abrahamsson / Yle clara wickström
Det är ju kroppen och dess sinnen som upptäcker och reagerar på vår omgivning. Vi följer våra sinnesförnimmelser och strävar efter det som känns bra och undviker det som känns illa. Då jag förbereder söndagens Pia & Peter talar jag med Clara Wickström som arbetar med kroppsorienterad psykoterapi. Hon berättar att inom den tänker man att vi också kan låsa oss i vissa kroppsliga reaktioner, att vårt kroppsuttryck är bundet till vår historia. En spänd och orörlig kropp stoppar rörelser och kryper ihop kring sig själv. När kroppens spänningstillstånd blir kroniskt börjar vi uppfatta det som vår enda och egna verklighet.

Som när mitt hemoglobinvärde för några år sedan var långt under 100 och jag blev förvånad när läkaren undrade om jag inte hade varit onormalt trött,eftersom jag enkelt uppfattat det så att livet skall vara så här tungt.

Kroppen är själens tempel, sägs det, och åtminstone är den vår följeslagare så länge vi lever. Kan vi i dag värdesätta den tillräckligt och vara lyhörda för vad den berättar för oss?

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa