Hoppa till huvudinnehåll

Magisk fingerfärdighet

Om jag skall vara helt ärlig är mina förväntningar lite svajiga inför filmregissören Jaco Van Dormaels och dansaren& koreografen Michèle Anne de Meys uppsättning ”Kiss & Cry”. En ”live film” som skapas i realtid inför publikens ögon gör illusionsälskaren i mig snarare nervös än nyfiken och när jag ser miniatyrjärnvägen, datorerna, kamerakranen och de svartklädda människor som traskar runt på scenen tänker jag med saknad på van Dormaels visuella science fiction-karamell ”Mr. Nobody” (2009).

Hur skulle det här underliga upplägget kunna omsluta en på samma sätt som den filmen? Skapa en sömlös övergång mellan dröm, minne och verklighet? Sudda ut gränsen mellan tid och rum?

Mina skeptiska grubblerier avbryts av att ljuset släcks och föreställningen inleds. Med något som låter som fågelläten. Och sedan dyker fingrarna upp på duken. I närbild. Det händer att vi ser hela händer, men huvudsakligen är det pekfingret och långfingret som agerar. De traskar omkring bredvid varandra som vore de ett par ben. De dansar och vidrör varandra alldeles lätt och publiken inser att en kärleksaffär håller på att få sin början på duken.

I det skedet är jag själv redan förälskad. Förtrollad. Förlorad. Jag har glömt att titta på kameran som åker runt på sin bana av stål och jag ser inte längre skenet från datorskärmen mitt på scenen. I ögonvrån registrerar jag visserligen att folk rör sig på scenen, men det spelar inte längre någon roll. Jag har stigit in i en magisk värld som skapas av skuggor, ljus, ljudbilder och dimslöjor. En värld genom vilken man beledsagas av en lugn berättarröst.

Stora frågor med små medel

Om man nu överhuvudtaget skall tala om ”intrig” när det gäller den här arten av visuell poesi så kan man säga att helheten är uppbyggd kring fem kärleksaffärer. Fem relationer med olika inbördes tempo, förutsättningar och slut. Det är vackert, sorgmättat, roligt och tidlöst. Beroende på mot vilken bakgrund fingrarna dansar, smeker och slåss skapas starka känslor. Här finns händer som längtande sträcker sig mot varandra, händer som tryggt omsluter varandra, men också händer som stöter bort den andra.

Med jämna mellanrum skapas en rörelse via bilder inifrån det miniatyrtåg som snurrar runt på sin bana. Ibland ger den sandiga marken vika under fingergestalterna som slukas av ett svart hål. Men bortom hålet yppas en annan dimension. En värld där alla de vi en gång mist finns. Ett tillstånd bortom saknad och sorg.

Det magiska med händer är att de snabbt framstår som en slags miniatyrbilder av våra kroppar. I dem finns allt det vi är. Knytnäven dunkar som ett hjärta, fingerlederna böjer sig på exakt samma sätt som övriga leder. Och plötsligt blir det uppenbart hur mycket vi kanaliserar via våra fingertoppar. Med fingrarna upptäcker vi världen. Våra fingrar kan vara nyfikna, känsliga, ömma, hårdhänta. En av de dansare som medverkar i uppsättningen berättar efteråt att det gäller att agera med hela kroppen för att få fingrarna att böja sig rätt – ha rätt energi.

Formen ger innehållet

Vid sidan av att vara sagolikt vacker är ”Kiss & Cry” också en oväntat tankeväckande upplevelse. Hur mycket kan man inte utvinna ur det lilla man har inom och omkring sig? I en hetsig värld som flimrar av intryck är det lätt hänt att man inte hinner urskilja den enskilda bilden, det enskilda tinget, den enskilda tanken eller känslan. Och då missar man antagligen meningen med det hela.

Under diskussionstillfället efter gårdagens föreställning får Jaco Van Dormael frågan om i hur hög grad han lånat visuella lösningar från filmvärlden och med ett leende medger han att det finns vissa bildvinklar som till och med har konkreta förlagor. Här har inspiration hämtats från så olika ställen som Fred Astair-klassiker och Antonionis bildvärld.

För min del får det drömska tonfallet i kombination med den poesi som genomsyrar såväl text (av Thomas Gunzig) som bild associationerna att löpa i riktning mot t ex Krzysztof Kieslowski och Terrence Malick. Men på ett subtilt sätt – det handlar bara om gränsmarker som nuddar vid varandra. Och för min del är det en gränsmark där jag gärna dröjer. För här finns allt man kan önska sig av en genuint fin kulturupplevelse; tankeväckande stoff i ett vackert paket som levereras i ett magiskt ”här och nu”-ögonblick. Ett ögonblick som aldrig återkommer. Men det är väl inget att sörja över eftersom men ändå aldrig kommer att glömma det.

Silja Sahlgren-Fodstad

”Kiss and Cry” visas en sista gång i Esbo kulturcentrum ikväll kl. 19. Detta inom ramen för Espoo Ciné och Helsingfors festspel. En intervju med Jaco Van Dormael ingår i Radio Vegas ”Kulturtimmen” inom kort.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje