Hoppa till huvudinnehåll

"Jag förstelnades av sorg i tre år"

Bild: Yle stearinljus

För 10 år sedan begick Anita och Hans Wikmans vuxna son självmord. Det var en chock som överskuggade alla andra större och mindre sorger dittills. Allt verkade stabilt och i ordning för sonen, som var bosatt i Sverige, han hade familj och jobb och allt syntes rulla på. Inga direkta varningssignaler hade förekommit, förutom en depressionsperiod i tonåren då hela familjen gick hos ungdomspsykiater för samtal.

- När det otänkbara ändå hände, kändes det som om jag förstelnades i två - tre år framåt, säger Anita.

Ett av sätten hon bearbetade sorgen på var att skriva diktsamlingen "Råk - en berättelse om sorg", som kom ut 2007. Där skriver hon bl.a att hon går och bär på en tomhet, den tyngsta hon någonsin burit. Det tog veckor innan Anita orkade gå utanför dörren. Vänner, släkt och bekanta ställde upp och deltog i sorgen, men hon minns ändå att hon undrade om hon någonsin skulle få känna några känslor inom sig igen - för just då var allting totalt dött inombords.

Efterhand, när många tårar gråtits med nära och kära, och det gått några år, så märkte hon till sin egen förvåning en dag att..."Nämen...jag skrattar ju faktiskt...riktigt vanligt...det var riktigt så jag hajade till"... säger Anita Wikman. Det var en märklig upplevelse och så småningom kom känslorna tillbaka.

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa