Hoppa till huvudinnehåll

Romska kvinnokonstnärer om kön och identitet

Erika Lakatos
Erika Lakatos (beskuren bild) Erika Lakatos Bild: Erika Lakatos, YLE/Marit Lindqvist erika lakatos

På Savoy-teatern kan man t.o.m. den 10 september bekanta sig med utställningen ”Minä, te ja muut” (Jag, ni och de andra) som presenterar verk av sammanlagt sju kvinnliga romska konstnärer: Lita Cabellut från Spanien, Delaine Le Bas från England, Sara Elter från Italien, Marika Schmiedt från Österrike, Maja Ljubotina från Slovenien, Márta Bada och Erika Lakatos från Ungern och Kiba Lumberg från Finland.

Marit Lindqvist besökte utställningen i våras när den visades på Arbetarmuseet Werstas i Tammerfors och då träffade hon också konstnärerna Kiba Lumberg och Kaarina Majander från Aurinkogalleria som sammanställt utställningen – det samtalet kom att kretsa kring frågor om konst och kön, konst och etnicitet, konst och tabubelagda ämnen i den romska kulturen.

För sex år sedan ordnades den första presentationen av romsk konst på Konstbiennalen i Venedig, och i den romska paviljongen då, liksom under senare år, deltog också Kiba Lumberg.

I samband med biennalen fick Lumberg och hennes kollega Kaarina Majander kontakt med ett flertal intressanta romska kvinnliga konstnärer, och de beslutade att ordna en utställning med verk av enbart kvinnliga konstnärer av romskt ursprung – en utställning tidigare i år visades på Arbetarmuseet Werstas i Tammerfors, och som nu kan ses på Savoy-teatern i Helsingfors.

För Kiba Lumberg är det viktigt och intressant att se hur andra romska kvinnor skildrar sina upplevelser och sina erfarenheter av att vara just kvinnor och konstnärer i den romska kulturen, inte minst eftersom kvinnans ställning inom den romska kulturen fortsättningsvis är rätt så svag.

De konstnärer som nu för första gången presenteras för en finsk publik på utställningen ”Minä, te ja muut” är mycket olika till sitt temperament och sitt uttryckssätt.

Spanska Lita Cabellut är den internationellt mest kända av de medverkande konstnärerna – Lita växte upp i en romsk gemenskap i Barcelona och hon fördrev tiden på gatorna i stadsdelen El Raval, en sliten stadsdel som varit ökänd för sin höga kriminalitet och sitt dekadenta nattliv. När Lita var 12 år gammal blev hon adopterad av en förmögen spansk familj. Ett besök på Pradomuseet i Madrid blev vändpunkten för Lita som blev fullkomligt betagen av de gamla mästarna Goya, Velazques och Rembrandt. Lita målar själv 2 x 3 meter stora tavlor – oftast kraftfulla och intagande porträtt av människor.

Pressfotografen Sara Elter bidrar med en serie svartvita fotografier som hon tagit i italienska Veneri år 1998 – fotografierna föreställer rumänska romer, kvinnor och barn, som lever och bor i tält och husvagnar på en övergiven fotbollsplan.

Kiba Lumberg själv ställer ut teckningar och målningar som signalerar smärta och utanförskap - en del verk för tankarna till Frida Kahlo och hennes bildspråk.
Den äldsta medverkande konstnären på utställningen, ungerska Márta Bada, målar för sin del romantiskt färgade tavlor med sockersöta pastellfärger – kanske för att dölja en smärtsam verklighet, säger Kiba Lumberg.

En frågeställning som Kiba Lumberg själv återkommer till gång på gång är frågan om vem som är rom och vad det betyder att vara rom - och Kiba intresserar sig alldeles speciellt för hur de romska kvinnorna ser på detta med olika etniska identiteter och nationell tillhörighet. Vilka skulle vi vara om vi klädde av oss alla etniska och nationella band och bara vara människor.

Att ifrågasätta den egna identiteten

Kan man säga att det finns ett samband mellan den etniska tillhörigheten och konsten – finns det något som utmärker den romska konsten i jämförelse med annan konst? Enligt Kiba Lumberg kan man se vissa drag som kännetecknar den romska konsten - enligt henne kännetecknas den romska konsten av en alldeles egen stämning, och de romska konstnärerna använder sig av färger på ett eget sätt.

På utställningen finns också verk som ifrågasätter den egna identiteten på olika sätt, bland annat en installation av engelska Delaine Le Bas där det ingår en gammal hötorgstavla som föreställer en romsk kvinna i en lätt utmanande pose med uppknäppt blus som röjer ett bart bröst och tavlan har Le Bas klottat ner med röd målarfärg – som att den romska kvinnan blöder.

Och enligt Kiba Lumberg är det viktigt att ifrågasätta sin identitet lite då och då – isynnerhet om identiteten blir definierad utifrån av andra – men också den identitet som definieras inifrån, av en själv och av den egna gruppen.

Dessutom finns det alltid en risk för att konstnärerna själva blir fångna i olika kategorier som nationalitet, land, kön, eller olika etniska tillhörigheter, säger Kiba Lumberg.

Förföljelsen av romer

I ett rum i utställningsutrymmet finns några videoverk av den österrikiska konstnären Marika Schmiedt. Under andra världskriget togs många av Marika Schmiedts släktingar tillfånga och förpassades till olika koncentrationsläger, som Auschwitz och Dachau.

Schmiedts egen mormor Amalia Horvath dog i koncentrationslägret Ravensbrück år 1942, och i ett av videoverken får vi följa hur Marika vandrar runt till olika arkiv och statliga ämbetsverk för att hitta spår efter sina döda – hon besöker också Ravensbrück där hon tänder ett ljus i gaskammaren till minne av sin döda mormor.

Genom att belysa de övergrepp som romerna blev utsatta för under Förintelsen drar Marika Schmiedt också paralleller till de förföljelser som romerna utsätts för i Europa idag – och Kiba Lumberg har svårt att förstå hur det kommer sig att dessa förföljelser bara fortsätter och fortsätter, och tillåts fortsätta.

Kompromisser och begränsningar

Jag undrar om det är svårt för romska kvinnor att vara konstnärer, och Kiba börjar med att säga att hon försöker förbise könet och se kvinnor som människor – på samma sätt som män, men samtidigt är hon intresserad av att se hur kvinnorna själva identifierar sig som just kvinnor.

Och enligt Kiba verkar det som om kvinnorna, i högre grad än män, identifierar sig just genom sitt kön – kvinnorna är oerhört upptagna av frågor som kretsar kring hur man ska vara som kvinna, och hur man ska bete sig, medan män på ett självklart sätt ser sig som människor försedda med makt, kunskap och visdom.

Mitt i Kibas resonemang inflikar Kaarina Majander att det ju trots allt är rätt svårt för den romska kvinnan att ägna sig åt konst, och när Kaarina och Kiba började leta efter intressanta romska kvinnliga konstnärer för den nu aktuella utställningen var det rätt svårt att få tag i dem – och ofta ställde sig männen i vägen för kvinnorna, - männen i det romska samhället utövar ett slags censur på kvinnorna och beslutar rätt självsvåldigt om vem som får måla vad, påpekar Kaarina, som också minns en incident i Berlin där Kiba ställde ut sina frispråkiga och provokativa konstverk och representanter för den lokala romska befolkningen kom för att inspektera verken – med ett visst mått av ogillande.

Om kvinnan är stor i truten klipper man av hennes tunga, noterar Kiba, och konstaterar att det verkar som om männen tror att det är bort från dem om kvinnan förverkligar sig själv genom att skriva och måla.

Kvinnorna måste ständigt kompromissa och balansera mellan den egen vilja och andras krav och försök att begränsa konsten, säger Kiba.

Vilka teman är det då som romska kvinnor inte kan skildra i sin konst, undrar jag, och Kiba svarar att det framför allt är skildringar av levnadsförhållanden och hur kvinnorna blir behandlade av framför allt männen - kvinnans ställning inom den romska gemenskapen är ofta så svår att man inte vågar prata av rädsla för bestraffning och våld.

Många av de konstnärer som Kiba och Kaarina träffade i samband med arbetet med utställningen bar på ett tungt bagage och deras konstnärliga frihet kringskärs och begränsas, av män, men också av andra kvinnor, och Kiba önskar att de kvinnliga konstnärerna skulle våga kasta loss och befria sig själva och sin konst.

Det sista jag ser när jag är på väg bort från utställningen är ett verk av Kiba själv – ett verk som bär titeln ”Musta perhonen”, Svart fjäril.

Verket består av en svart sammetskjol som är genomborrad av flera knivar – och kjolen är upphängd och instängd bakom ett galler.

När jag ber Kiba berätta om verket får jag veta att kjolen är hennes mammas – och att Kiba ser kjolen som en fångdräkt: kjolen består av tiotals meter tyg och den väger en hel del.

På samma sätt som den tillfångatagna och torkade fjärilen nålas fast i en skärm med knappnålar nålas kvinnan fast i seder och bruk som det är svårt att lösgöra sig ifrån, säger Kiba, som konstaterar att både hennes mamma och pappa på olika sätt var fångar i systemet – de satt och såg på varandra genom varsitt galler.

Utställningen ”Minä, te ja muut” visas på Savoyteatern i Helsingfors t.o.m. 10.9.2013.

Mer info om utställningen och presentationer av konstnärerna hittar man HÄR.

Se fotografier från utställningen på Kulturtimmens Facebooksida!

På Savoyteatern kan man under perioden 24.8-8.9 ta del av scenversionen av "Tumma ja Hehkuva Veri” - ett drama med självbiografiska drag som Kiba Lumberg ursprungligen skrev för tv år 1997, och som väckte stor uppståndelse.

En interjvu med Kiba Lumberg från år 2004 i Yles levande arkiv kan man ta del av här.

Nämnas kan också att Nationalmuseet i Helsingfors under perioden 13.9.2013-2.3.2014 visar vandringsutställningen MIRANDA, en utställning som berättar historien om en slovakisk familjs öden under andra världskriget och Förintelsen.

Läs också