Hoppa till huvudinnehåll

Alex Fager: Alla manliga chefer kan se sig i spegeln

Alex Fager
Alex Fager Bild: Yle alex fager

Under min karriär har jag haft många chefer. De bästa har varit kvinnor och de sämsta uteslutande män. Diskussionen kring män och kvinnor i chefsposition aktualiserades igen för några veckor sedan då det uppdagades att färre än var fjärde företagsledare i vårt land är kvinna och att trenden för i år varit sjunkande.

På Svenska Yle är direktören en kvinna och i verksamhetens ledningsgrupp är fördelningen jämn. 5 är kvinnor, 4 är män. Också i Fakta och fiktions innehållsgrupper slutar arbetsledarmatchen jämnt, 7-7. Det här har blivit till utan kvoter. Trots det är också vår verkställande direktör en man, Yles styrelseordförande likaså.

Det haltar i toppskiktet hos oss och det haltar minst lika mycket på annat håll. Ett entydigt svar på frågan varför kan vara svår att hitta, men en sak som är säker är att rekrytering på alla nivåer spelar en avgörande roll. Nu råkar jag själv vara man och chef. Jag har också rekryterat en hel del. Det är svårt. Det handlar om korta träffar med intervju, eventuella test och kanske något arbetsprov. Ofta är den intervjuade nervös och sällan helt sig själv. En avgörande faktor i valet av person kan alltså, utöver meriter och kunskap förstås, vara maggropskänslan.

Och någonstans där är det lättare att välja en person man känner en gnutta igen sig själv i och har lätt att relatera till. Här spelar könet otvivelaktigt in. Det är också därför jag hävdar att det ibland måste finnas regler som ger oss de verktyg vi behöver för att bredda vårt perspektiv och välja mångfald framom personer som faller inom den egna bekvämlighetszonen. Om dessa regler heter kvoter är jag också okej med det. Om du inte är det, då är du sannolikt man.

Det gemensamma för så gott som alla kritiska skriverier om kvinnokvoter är nämligen att det är män som fattat pennan. Ibland handlar texterna om aktieägarens rätt att välja oberoende av kön och ofta om hur man bör se till kompetens och inte etniskt ursprung eller kön i rekryteringssammanhang.

Som tes låter allt det här fint. Jag har också använt mig av ungefär samma ord och tänkt i samma banor. Det är lätt hänt, speciellt då man står där, skall göra det slutliga valet och hjärnan säger ett men maggropen något annat. De fina orden blir ändå fula då verkligheten kommer emot.

I år sjönk alltså antalet kvinnor i de finländska företagens toppskikt, från 27 % till 24 %, om man får tro Grant Thornton International Business Report . Med andra ord faller fortfarande merparten av chefsvalen på män. Om alla då gör sina val på basen av kompetens och inget annat, skulle det ju innebära att det finns färre kompetenta kvinnor än män att välja emellan. Det är en tes jag inte kan köpa. Speciellt inte då Statistikcentralen skyltar med att 60 % av alla som avlade lägre eller högre högskoleexamen 2012 var kvinnor.

Trenden med fler högutbildade kvinnor än män har varit den samma länge. Jag vill hellre vända på steken och våga påstå att om man saknar kvinnor på sin rekryteringskarta så är det nätverken det är fel på, inte kvinnorna.

Jag hoppas vi en dag kan sluta diskutera kvoter i rekryteringssammanhang. Jag ser det ändå inte hända innan det finns lika många kvinnor som män i företagens toppskikt och ledarskapet i landet ha nått en nivå där man prioriterar mångfald.

Tills dess måste alla vi manliga chefer ha en spegel nära till hands och ständigt ställa oss frågan varför vi väljer som vi väljer. Utan spegeln kommer vi också i framtiden att vara många gubbstyrda styrelser och ett flertal bastusällskap ifrån en värld med de bästa cheferna.